Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdoter ur vår flottas minnen. C. G. Witt - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
i tillfångatagen, hvarefter hans eskader anfölls
och eröfrades, ii med undantag af ett skepp, »Finska
prinsen», hvilket under ;; affären sköts i brand och
sprang i luften.
Enligt konungens dom, blef Junker Thomas hängd i
bastrep, till straff för många af honom föröfvade
grymheter. Sjöröf-varen hade icke beredt sig på annat
än att blifva hängd, och
hade således ingenting att säga derom, men var så
mycket mera förbittrad öfver att hängas med bastrep,
hvilket ansågs vanhederligare än att hängas i rep af
hampa, och måhända äfven förorsakade delinqventen
större plåga. Men det hörde till den tidens sed,
att håna och pinsamt afrätta dem, hvilka voro nog
olyckliga att få en dödsdom afkunnad öfver sig.
G. C. Witt.
I.
här är förtrollande!" utbrast fröken Gurli, der hon
satt uppe i tornruinen med ritalbumet i handen och
blickade drömmande på dalen nedanför henne.
"Hvad ni sjelf är förtrollande!" skulle ni troligen
hafva hviskat till henne, om ni befunnit er der, ty
sannerligen man kunde se någonting mera anslående,
än just denna unga flicka, omgifven af de gamla,
gråa murarna, öfverspunna med slingrande murgröna.
Hvilken fin profil! Hvilket glänsande, ljusbrunt hår,
ringlande ned öfver hennes axlar och infattande det
fina, bleka anletet med de mörkbruna, nästan svarta
ögonen i en vacker ram!
"Hvad här är förtrollande!" upprepade hon åter. "Hvad
det känns underbart här uppe! Är jag - eller kan
jag icke nu vara - en stolts jungfru i någon af de
gamla sagorna, som väntar sin hjertans kär hem från
kriget? O, om en riddare i glänsande stålrustning kom
upp till mig och bad mig tråda en dans med honom! -
Kanske vore det dock litet hemskt?"
Och så skrattade hon. Det gaf eko i hvalfven
under henne, och en vindstöt prasslade i
murgrönsrankorna. Hon vardt riktigt hemsk
till mods, flickan med de mörka ögonen och det
glänsande håret. Men hon fattade pennan och började
afteckna landskapet framför sig. Hon märkte ej,
huru hotande moln började uppstiga på himmelen,
huru svalorna under oroligt qvitter flögo ut och in
genom torngluggarna. Hela hennes själ sysselsatte sig
med ritningen, ty hon svärmade ej blott för konsten,
hon älskade den.
Nu började regndroppar falla-, åskan slog de första,
döf va ackorden på himiuelens jättepiano.
Hon kände ej regnstänken, ty ruinens tak skyddade,
men åskans mullrande hörde hon och hon slog förskräckt
igen sitt album, för att begifva sig hem.
Då bröt ovädret löst. Blixtarna ljungade ur de mörka
molnen, som skiftade i violett; åskan skrällde så,
att de gamla murarna skakade, och stormilen rusade
ut och in genom tornets gluggar.
Hon var litet rädd i början, men sinnet för det
storartadt vilda, för det sublima i naturen vaknade
inom henne, och då darrade hon ej längre. Hon svepte
den mjuka schalen bättre omkring sig och stannade
försänkt i beundran vid en af gluggarna.
Uppför den breda, delvis nedrasade trappan kom en man
och inträdde tyst i tornrummet. Han märkte den unga
damen och syntes tveka, om han skulle stanna eller
ej. Men mot sin vilja stödde han sig på geväret,
som han förde med sig, och försjönk i stum beundran
vid åsynen af den smärta, smidiga gestalten.
"Hvem kan hon vara!" frågade han sig sjelf.
Nu vände Gurli sig om och fick se honom, der han
stod lutad mot sitt vapen, betraktande henne. Hon
blef litet skrämd vid mannens åsyn och gaf till ett
lätt utrop.
Främlingen syntes öfverraskad, när han såg detta
fina ansigte med de mörka ögonen, och han mumlade
tyst för sig sjelf:
"Gurli Falkenstjerna!»
Den okände såg ganska besynnerlig ut. Han var klädd
i en illa medfaren jagtdrägt, som här och der var
sönderrifven och hvars färg solen hade blekt. Hans
hjessa betäcktes af en slokig, spetskullig hatt,
och ett par ridstöflar räckte honom upp till
knäna. Hans kinder voro bronserade af solen, och
ett iint? mörkbrunt skägg betäckte nedre delen af
hans ansigte,
Novell af Daniel Fallström.
(Eftertryck förbjudes.)
ur hvilket framblixtrade ett par mörkblåa ögon, som
blickade så sällsamt på Gurli, att hon knappast vågade
draga andan. - Vid främlingens fötter låg en vacker,
brun och hvit rapp-hönshund, hvilken lika trotsigt
betraktade den unga damen, som husbonden sjelf.
"Jag ber om ursäkt för att jag stört er", sade lian
på franska och bugade sig elegant för henne, "men,
ser ni, regnet öfverraskade mig och så sökte jag
skydd i det här gamla korpnästet.»
"För all del, min herre, var obesvärad! Jag lemnar
’korpnästet’ till ert fria förfogande. Jag ämnade just
gå, då ni kom - farväl!" svarade hon på samma språk.
Orden uttalades litet harmset, i en nästan oartig
ton, men att kalla den vackra, sagodoftande ruinen
ett »körpnäste» - det var ju också i högsta grad
opassande!
"Men, min fröken", inföll den besynnerlige mannen,
"det regnar som om himmelen vore öppen. Ni skulle
bli genomvåt - det är bättre, att jag blir det,
efter som vi två ej rymmas under samma tak."
Han såg med en spefull blick upp mot det förfallna,
mossbelupna taket, bugade sig lätt, lockade hunden
och ville gå.
Hon lät honom likväl ej fullfölja sin afsigt, ty
hastigt svarade hon:
"Blif qvar - jag ber er derom! Det blir nog snart
åter vackert väder, och till dess så ..."
"Så får n\ väl härda ut med mig", inföll han med ett
leende och ställde bössan ifrån sig.
"Det var icke det jag menade", förklarade Gurli.
Hon satte sig på en sten och bläddrade i sitt album.
"Tillåter ni mig att tända en cigarrett?"
»Var så god - mycket gerna! Jag tycker om doftet af
en cigarrett i fria luften."
"Så, gör ni det? Jag minnes en liten, förtjusande
italienska, som sade detsamma en vacker, stilla qväll,
då månen förgyllde lagunens vågor, och Venedigs
stolta, gamla palatser speglade sig i dem. - Men,
förlåt, det der hör ju alls icke hit."
Han tände cigarretten och slog sig ned på ett utsprång
i muren. Obekymrad började han gnola en operaaria,
under det att Gurli i smyg betraktade hans ädla
profil och eleganta hållning, jämnförande dem med
hans tarfliga, urblekta drägt.
"Vet ni, hvem Kocci var?" frågade han.
"Huru skall jag kunna veta det."
"Ni har rätt! Kocci var en ung målare, som sökte
under pågående åskväder måla af ett landskap. Blixten
slog ned i hans tält och förlamade hans högra arm -
sedan dess har Eocci aldrig målat mera. Jag såg i
Kom taflan, som förorsakade hans olycka. Hvad den
var skön! Den spådde den unge mästaren en lefvande
framtid, som Jupiters åskvigg gjorde om intet. Huru
fin uppfattning hade han ej af naturen, hvilken
färgprakt bländade ej betraktarens öga, hvilken
väldig poesi talade ej ur Koccis penseldrag! Jag
glömmer aldrig Koccis stormlandskap."
Hans mörkblåa ögon blixtrade, hvarje drag i hans
ansigte klarnade som af en inre eld, tänd vid minnet
af Koccis mästerverk.
"Jag kom att tänka på den olycklige mästaren»,
fortfor han, "då jag såg ert ritalbum och förstod,
att ni gjort några skisser här uppe under ovädret.»
»Åh, jag hade slutat min ritning, då åskan
började. För öfrigt skola vi ej tala om mina stackars
utkast. Ser ni, jag
Sv. Familj-Jouru. 1879.
44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
