Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 346
älskar konsten, men är för litet konstnär, att kunna ö
f va den annat än som dilettant. Jag har alltid mitt
ritalbum med mig på mina vandringar, och finner jag
så en pittoresk trädgrupp, en förfallen koja eller
en liten holme, som naturen kastat ut som ett smycke
på någon insjö, så tecknar jag upp alltsammans här.»
Hon lade handen på bokens klotperm.
^Skulle man ej kunna få se edra ritningar?»
Han reste sig och gick fram till henne.
"Nej, jag vågar ej visa er dem. Ni, som sett Roccis
stormlandskap, huru skulle ni utan att skratta kunna
betrakta mina pennstreck?»
"Det är väl sannt, men likväl skall jag ej le åt edra
ritningar. Jag är sjelf en stackars dilettant och vet,
huru ringa man är, hvilket försvinnande stoftgrand mot
de store, gamle mästarna. - Får jag se skissboken?"
Hon lade den i hans hand. Han gick fram i dagern
och såg i den. Hon betraktade, orolig för utgången
af undersökningen, den okände. Hon såg ej mera
hans tarfliga drägt och den nötta hatten-, hon såg
endast hans dunkla, blixtrande ögon, den djerft böjda
örnnäsan och hans ståtliga, smärta gestalt.
"Bra!» mumlade han, när han slutat mönstringen. »Rätt
bra! Endast undervisning, och det skall blifva något
af henne.»
»Ni behöfver ej blygas för edra utkast», sade han
till henne. »De äro gjorda med säker hand och efter
en sann uppfattning af naturen.»
Han sade endast detta, då han lemnade henne albumet
åter, men hans blick var solljus och varm, när den
för ett ögonblick hvilade på henne.
»Det fattas er ett: en ledare, som för er fram på en
rätt väg till konstens tempel», återtog han efter en
stunds tystnad. »Älskar ni konsten, är ni redo att
offra den allt, skall ni kanske binda ryktets vingar
vid ert namn, ty ni har ovanliga anlag. - Farväl!»
Solen göt nu sitt klara skimmer in i rummet; ovädret
både upphört, och en frisk doft från björkarna i dalen
började fy il a tornkammaren. En liten bofink satt
och qvittrade i en murgrönsranka och svalorna svingade
sig lustigt omkring i den rena luften. Regndropparna
glittrade i solskenet, då de föllo ned från murkrönet
ock sprungo sönder mot marken.
Jägaren hade sagt farväl, men likväl stod han ännu
qvar. Hans blick följde en regndroppes färd mot
jorden.
Ȁr icke menniskolif vet likt den der
regndroppen? Liksom regndroppen, stammar det ofvan
ifrån; från den ljusa himmelen med dess tindrande
verldar, stjernorna, kommer det hit ned till den
lumpna jorden. För ett ögonblick är det omstråladt af
glädjens solljus, lockande sånger om ära och glans
omsväfva det, så - liksom regndroppen - slutar det
der nere i den svarta, kalla jorden.»
Han svängde bössan på axeln, lockade hunden och
försvann i trappuppgången.
»Men regndroppen stiger ur jorden åter upp mot
himmelen; - skall icke äfven menniskans själ stiga
renad och förklarad dit upp?» tänkte Gurli, der hon
satt ensam i tornet, och hennes själ besvarade jakande
denna fråga,
»Hvem var han?» frågade hon åter sig sjelf, men den
frågan besvarade ingen. Jo, ur dalen klingade en
stark röst upp till henne. Hon urskilde dessa ord:
"Jag äger ej hem här på jorden, En irrande fågel
jag är, Men fjärran bland furor i norden Bor hon,
som mitt hjerta har kär."
Hon lutade tankfull sitt lockomsvallade hufvud i
handen. Hon såg honom åter sitta der vid muren,
rökande sin cigarrett och berättande om Rocci och
Italien. Han föreföll henne så bekymmerslös, så fri
från alla sorger, och dock sjöng han, att han intet
hem ägde. Nej, det kunde icke vara sal Men hvem var
han då? Ja, det blef henne en mörk gåta.
Hon steg upp och begaf sig på väg hem till
herregården.
Det var också hög tid. Solen kastade redan sitt
sista P ur purskimmer öfver nejden, och vinden hade
tynat af. Ängs-knarren började sitt entoniga läte,
och svalorna försvunno i sina lernästen. Arbetsfolket
vände åter från ängarna, med
sina redskap hvilande på axlarna, och bybarnen
samlades till sina lekar efter slutad läsning för den
gamle skolmästaren med det silfverhvita håret och de
hjertevarma ögonen.
Gurli nickade vänligt åt alla hon mötte, och qvinnorna
vände sig om och sågo efter henne, sägande:
»Gud signe den rara fröken!»
De unga männen, väpnade med liar, ropade muntert åt
hvarandra, sedan hon gått förbi:
»Den, som hade en sådan tös, du, att dansa med! Såg
du hennes ögon, Anders? De äro lika vackra, som
pastorns predikningar, och lika trollska, som sjön
Ingens böljor!»
I parken, som omgaf hennes fars herresäte, mötte hon
den unge baronen, löjtnant Axel Örnefelt, son till
ägaren af Örnehof, hvilken egendom gränsade intill
hennes faders.
Han bugade sig djupt och sade med ett sötsurt leende:
»Åter möter jag er med ritboken under armen. Ni
tillåter mig aldrig mera att åtfölja er på edra
ströftåg. Ni har helt och hållet glömt barndomsvännen
för den der målarkonsten, som ni gerna kunde
öfverlemna åt dem, hvilka endast äro skapade för att
sudda med färger och svälta ihjel på köpet.»
»Den faran behöfver jag ej löpa», sade hon småleende
och ville fortsätta sin vandring genom den gamla,
tysta parken, men baronen lät henne ej så lätt
undkomma. Han svängde hastigt om på klacken och
började vandra bredvid henne vägen framåt.
Gurli rynkade omärkligt de fint penslade ögonbrynen.
»Vill ni höra ett stycke romantik, fröken?»
»Af er?»
Ett misstroget smålöje krusade hennes läppar.
»Hvarför icke af mig? Visserligen är jag ingen vän
af det romantiska, men då jag ser er, så ...»
»Var det endast detta ni skulle säga?» afbröt Gurli
honom med ett skälmskt leende.
»Ni behagar skämta, min fröken! I alla fall var det
ej detta jag ämnade säga er. Nej, mitt ämne angår
tjuf-skytteri. För all del lugna er. Ni darrar ju och
är blek. Det är ingen fara, helt simpelt en tjufskytt,
som, gömd i skogen, kniper bort både harar och orrar
från min fars jagtmark, men menniskor skyr han som
pesten.»
Gurli hade verkligen för ett ögonblick visat sig
litet bestört, men hastigt var hon åter sig sjelf
och sporde skämtande:
»En tjufskytt, säger ni? Är han ung eller gammal,
djerf eller feg?»
»Idel frågor, som intressera en qvinna. Nå väl, han
är ung och vacker, listig som en orm och feg som en
hare. Han är öfverallt och likväl ingenstädes. Jonas,
skogvaktaren, tror, att han är den vilde jägaren
sjelf, ty om än Jonas lurar lem timmar å rad i en
skog, der han senast varit synlig, så går den skälmen
honom ur händerna som en hal ål.»
Gurli låtsade stor ouppmärksamhet, men var idel öra.
»Säg mig», sade hon i likgiltig ton, »hur är han
klädd, den der tjufskytten.»
»Klädd! Det var en besynnerlig fråga. Hvarför vill ni
veta det? Men efter som ni frågar, kan jag upplysa
er om, att han bär en gammal, urblekt jagtdrägt,
en svart, slokig hatt och har benen instuckna i ett
par höga ridstöflar.»
»Ni skämtar väl, herr baron?» utbrast Gurli och
fattade den förvånade baronen häftigt i armen.
»Det är mitt fulla allvar. Men har ni då sett
honom?»
Hon släppte litet förlägen hans arm, neg djupt och
skyndade, innan han kunde hindra henne, tvärs öfver
gräsmattan och försvann mellan ekarnas hundraåriga
stammar.
»Jag begriper ej en smula af allt det här», mumlade
han, »men Gurli Falkenstjerna måste hafva sett
. . . dock, det kan icke gerna vara möjligt. Men hvad
jag förstår är, att Gurli är en den skönaste flicka
under solen, och min måste hon bli!»
Han sände henne en slängkyss och vände sig om, för
att begifva sig åter till Örnehof. Framför honom
stod då mannen i den tarfliga drägten, lutad mot
sitt jagtgevär. Baron Axel Örnefelt studsade, förde
händerna till ögonen, liksom bländades han af något,
och utbrast i förfärad ton:
»Richard, hvarifrån kommer du?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
