Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Den tilltalade svarade icke, utan vandrade med fasta
steg in i parken. Baronen ville störta efter, men
kände sig som fastnaglad vid marken.
Från detta ögonblick lemnades, på baronens uttryckliga
befallning, den förmente tjufskytten i ro.
II.
Det var vinter. Stockholms "fina verld" roade sig på
baler och maskerader. Nu var nöjenas glada tid.
Det är så härligt, tycker man, att, då isblommor
betäcka rutorna, få lefva salongens lif, trampa
mjuka mattor och spraka om rakt ingenting vid en
bländande gasbelysning. Det är förtjusande roligt
att, när snöstormen hviner kring knutarna, svänga om
vid den Offenbachska musikens sprittande toner och
med smickrets fina gift sprida den första skuggan
öfver det oförderfvade, unga qvinnohjertat. Det är
så retande, tycka damerna, att med bara armar och
obetäckt barm lära männen böja sig såsom för ett högre
väsen, att komma dem att erkänna qvinnans välde vara
det mäktigaste på jorden.
Skimrande fjärilslif! Du hyser inom ditt skal en
mask-stungen kärna. Praktfulla balsalong! Osynlig
smyger frestaren omkring bland de njutningslystna
gästerna, och mången, som lemnar dig, när gryningens
första strimma spelar in genom dina fönster, är ej
samma rena, flärdfria varelse, som hon var, innan
hon trädde öfver din tröskel.
Konsul Blomér gaf maskeradbal en afton i
Februari. Konsuln hade stora inkomster, men, för
att följa tidens vansinniga mod, lefdes de upp af
honom - eller, rättare sagdt, af hans så kallade
vänner. Han satte sin stolthet uti att gifva de
finaste privat-balerna i hufvudstaden, att i sin
salong se den fina "la créme» flyta förnämt ofvanpå
»la bourgeoisie». Sitt kapital hade han lagt ned
i sin hustrus klädningar, i mjuka brysselmattor,
sidenbeklädda möbler och präktiga damastgardiner. På
den kommande tiden tänkte han just icke, och barnen
- nå ja, de kunde arbeta, så hade han fått göra -
nog hade det blifvit en karlakarl af honom!
Som sagdt, konsuln gaf maskeradbal.
Salongen var rikt upplyst och smakfullt dekorerad
med blommor och grönt. Man kunde drömma sig vara
i skogen en solljus, varm sommardag. Här hängde
slingerväxter ned från taket öfver en mossbelupen
sten, der kastade en sorlande vattenkonst sin
glittrande kaskad öfver en matta af grön mossa,
Allt var förvillande likt naturen. Och öfver allt
detta sväf-vade valsens förtrollande toner, hvilka
satte dessa små, sidenbeklädda fötter i rörelse och
tände en flammande eld i de ögon, som blickade fram
genom masköppningarna.
I tvänne konstgjorda grottor förfriskades gästerna
med iskyld champagne, konfekt, frukter och
glace. Man behöfde endast begära för att blifva
tillfredsställd. Gurmanden fann ett paradis i
grottorna; vinkännaren kunde der pröfva druf-vans
safter från Rhens solbeglänsta stränder, från
vingårdarna vid Yesuvens fot eller från Ungerns dalar.
Hvimlet af brokiga masker erbjöd en fängslande
anblick. Man fann den uppsluppne hofnarren bredvid den
dystre, messande munken, den stålklädde riddaren arm
i arm med en sotarlärling - öfverallt möttes blicken
af idel kontraster.
I den ena af grottorna’stodo en domino och en musketör
från Ludvig XIV:s tid samtalande med hvarandra.
"Är Eichard Casarin här?" sporde musketören.
"Jag har åtminstone skickat kort till honom", svarade
dominon, "han är dagens hjelte och sjelfskrifven till
min fest."
"Jag skulle gerna önska träffa den franske mästaren
och bli bekant med honom. Presentera mig!"
»Sorgligt nog, kan jag ej göra er deri tjensten,
ty Herren vete, under hvilken mask han gömmer sig, -
jag har ej en gång den ringaste aning om, i hvilken
skepnad min hustru inträder senare på aftonen i
salongen. Au revoir!»
Han bockade sig och skyndade bort.
Musketören ryckte medlidsamt på axlarna: konsulns
hustru stod ju der bland de doftande rosorna, klädd
till page och lyssnade till ord hviskade från en
förnäm mans läppar. Ja, ja,
konsuln gjorde rätt i att blunda! Den elegante
musketören blandade sig i maskernas hvimmel, sedan
han gjort dessa reflexioner.
Nu inträdde i grottan en grekisk vis, med
filosofmanteln öfver axlarna och sandaler på
fötterna. Ett y f vigt, mörkbrunt skägg stack
fram under masken. Vid sin högra arm förde
han en sjöjungfru, hvilkens drägt utmärkte sig
för en oupphinnelig smak och elegans. Den var af
sjögrönt siden, fullsatt med snäckor och konstgjordt
sjögräs. Ett svall af glänsande, ka-stanjebrunt hår
föll öfver hennes axlar och långt ned på ryggen,
som var betäckt af silfverfjäll.
»Förtrollande sjöjungfru», sade filosofen med dämpad
röst på franska språket, »förr, innan jag såg er,
trodde jag, att himmelen gömde det skönaste, nu vet
jag, att jag får söka det nere i den djupblåa sjön. Då
jag kommer åter till Athen, till Akademias svala
lunder, skall jag drömma om er, okända najad. Säg mig,
i hvilken sjö ligger ert slott, timradt af snäckor
och omspunnet af sjögräs?»
»I sjön Ingen.»
»I sjön Ingen!» utbrast filosofen, och hans ögon
blixtrade genom öppningarna på masken, »i sjön Ingen,
som man ser från den der ...» Han tvärstannade och
frågade i en lätt ton:
"Behagar ni ett glas champagne?»
Hon böjde behagfullt sitt hufvud, men hon syntes
litet förvirrad, och en brännande rodnad betäckte
under masken hennes kinder. Det var han, den okände
främlingen från den förgångna sommaren, som hon
flygtigt sammanträffat med i tornruinen. Slumpen
hade åter fört honom i hennes väg. Men hvarför
rodnade hon, hvarför kände hon en underlig bäfvan
i sitt hjerta? Han var ju endast en obekant för
henne? Så tänkte den fagra sjöjungfrun, fröken Gurli
Falkenstjerna, der hon inne i den dunkla grottan stod
ensam med den högreste, besynnerlige filosofen.
Denne räckte henne ett glas med skummande champagne.
»Jag älskar konsten», sade han, höjande sitt glas,
»ty jag är grek. Jag har skådat Phidias mästerverk
i marmor, dessa bilder, hvilka endast sakna den
gudomliga lifsgnistan, för att blifva menniskor,
skönare än andra; jag har sett Apelles dukar, på
hvilka han framtrollat härliga taflor ur det menskliga
lifvet och från Olympen; jag har hört Sophokles och
Aristo-phanes dikter, framsagda på jordens skönaste
språk, från grekiska scenen i Athen. Jag helsar er
från Athens konstnärer - de önska er lycka, om ni
gör konsten till ert mål i lifvet!»
Hans glas klingade mot hennes. Hennes hand darrade,
då hon förde glaset till sina läppar, lyftande något
litet på masken. "Han har kännt igen mig!» tänkte hon.
»Hvem är ni? Säg mig det!» utbrast hon derefter.
Han fattade hennes lilla hand, såg hennne in i ögonen
och sade mildt:
»Jag är er vän. Låt det vara nog - tills vidare. Glöm
ej konsten för flärd och nöjen - konsten är er bäste
vän. Glömmer ni den, glömmer ni mig. - Farväl!»
Han höll hennes hand ett ögonblick i sin, derpå
axlade han sin mantel och trädde ut ur grottan till
den larmande hopen af masker, till den lockande
dansmusiken och till de klingande skratten. Hon såg
efter honom och sade för sig sjelf:
ȁh, efter demaskeringen skall jag nog skaffa mig reda
på hans namn. ’Glöm icke konsten, glömmer ni den,
så glömmer ni mig’, sade han. Han är konstnär! Det
åtminstone är jag säker på. Åh, herr målare, jag
skall afslöja er till slut.»
Och så skrattade hon af fröjd.
Nu nalkades musketören och bjöd henne sin arm. Hon
fattade den och yttrade till honom:
w Jag visste ej, att löjtnant Örnefelt gått i fransk
tjenst - det lär ju vara lifsfarligt, då deremot den
kungliga svenska .. .1»
»Ni är alltid retsam, fröken Gurli, men likväl drager
ni mig oemotståndligt till er.»
»Akta er, herr musketör, ty sjöjungfrun lockar riddare
ned i den kalla sjön, och ni, vill jag minnas, är
rädd för det våta elementet.»
»Ni är ej vid lynne, fröken Gurli, och likväl är
maskeraden magnifik.»
44*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
