Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
sökte mig i min atelier i hufvudstaden, att den gamle
känner ånger Öfver sitt handlingssätt mot mig, att
han hoppas, att jag må återvända i hans faderliga
armar, men jag kommer likväl icke. Jag skulle dö af
längtan inom Örnehofs murar. Der har jag framlefvat
min barndom under hån och förakt, derifrån bar man
en gång ut min arma, ädla moder till kyrkogården -
ert ’grafkor’ var naturligtvis för högvälboret
att gömma en ofrälse född qvinnas stoft! Nej,
jag hatar mitt forna namn, jag är nu blott Richard
Casarin, konstnären, men lika stolt är jag öfver mitt
nuvarande, som öfver mitt forna namn. - Du kan vara
lugn, bror Axel, du får fortfarande anse Örnehof
som ditt fideikommiss, jag skall aldrig göra mina
rättigheter gällande. - Ville jag äga någonting af
Örnehofs härligheter, vore det endast den här gamla
lemningen från feodalismens dagar."
Baronen log ett ironiskt löje. Hans broder kunde ju
äga allt det, som man kunde se genom tornfönstret,
och då föredrog han ... nå ja, hvar och en har sin
smak, tänkte baron Axel, men högt sade han:
"Du har ständigt haft dina besynnerliga idéer,
Richard, allt ifrån du var pojke. Då kunde du lefva
dagen om utan mat i skogen, och när du se’n kom hem,
tog du genast ett stycke kol och ritade väggarna
fulla med skogspartier."
"Och så kastade min far mig i en skrubb, kallande
mig plebej och odugling", inföll Casarin bittert.
I detta ögonblick summo klara, veka toner in
i tornkammaren, och de båda bröderna hörde en
qvinnoröst sjunga:
"Jag äger ej hem här på jorden, En irrande fågel
jag är, Men fjärran bland furor i norden Bor hon,
som mitt hjerta har kär."
Casarins blick blef drömmande, en lätt rodnad färgade
hans kinder och mörkret försvann från hans panna,
som blef ljus och klar. Han såg i tankarna Gurli gå
fram bland ängens blommor, han såg det ljusbruna håret
fladdra för vinden och de mörka ögonen, outgrundliga
som insjöns vågor, stråla af vemodig fröjd. Hvarför
sjöng hon hans visa - huru kunde hon hafva lärt
sig den? En sträng i hans själ vibrerade vid denna
fråga. Han påminte sig, att han sjungit den, när han
vandrade bort från tornruinen förra sommaren. Då kunde
han hoppas att få återse henne, nu, när han vandrade
bort, skildes han kanhända från henne för evigt! Nej,
han måste ännu en gång återse henne och säga henne,
huru innerligt han höll af henne. Besvarade hon hans
kärlek, kunde nian aldrig veta, om hon ej blefve
.hans egen, lilla hustru - men det vore omöjligt,
ty han var ju endast för verlden Casarin, mannen utan
sköldemärke . . .
"Gurli Falkenstjerna sjunger som en engel", sade
baronen, skarpt betraktande sin broder, "det är en
egenskap, som gör en hustru förtjusande. När hennes
far håller sitt löfte, blir .."
"Blir?" Casarin bleknade.
"Då blir den der sångfågeln min!»-
"Morbleu, det skall ..."
Casarin beherrskade sig och afbröt meningen, men
baronen hade likväl fått kasta en blick i hans inre,
och detta var nog, för att uppfylla hans själ med oro.
"Nå", frågade han, "lemnar du nu Sverge för
alltid?"
"Jag reser redan i qväll, för att aldrig vända åter.»
Baron Axel kunde knappast tillbakahålla ett leende.
"Du vill således ej återtaga ditt forna namn och
inträda i dina rättigheter såsom äldste son?"
"Jag har en gång svarat: nej!"
"Således är det ditt sista ord?"
Casarin nickade.
Baron Axel nästan darrade af glädje. Han måste likväl
lägga band på sig och synas lugn, för att ej förråda
sina verkliga känslor mot brodern.
"Farväl då, Richard", sade han med ett sorgset
tonfall i rösten, "och glöm mig ej. Jag har dig att
tacka för den egendom, som en gång skall tillfalla
mig i arf, och jag skall aldrig förgäta min skuld
till dig. Yi äro hvarandra olika i mycket, vi hafva
ej några gemensamma intressen, men jag är dig likväl
af hjertat tillgifven, Richard. Behöfver du någon
gång en trofast vän eller ett materielt bjelpmedel
för att vandra framåt till rykte och ära, så kom till
mig - hör du det!"
"Jag tackar dig. Jag håller af dig mera än du tror:
du är det bästa minnet från min dystra barndom."
"Du glömmer Gurli.»
"Nå väl, jag tillstår, att hon är det blidaste och
Ijufvaste minnet från fordom. Huru lifvades ej mitt
hjerta, då jag fick åka skridsko med henne öfver
den spegelblanka fjärden och om somrarna fick plocka
blommor och drömma med henne i den dunkla, fridfulla
skogen, men, som du nyss såg, anar hon ej, att jag är
den der långe, smärte gossen, som för många, många år
sedan berättade henne sagor från vår stolta, bragdrika
medeltid i skuggan af de här gråa murarna. Hon har
glömt Richard Örnefelt - och hvilken minns väl honom?"
"När träffade du henne? Förra sommaren?»
"Ja, jag återsåg henne för första gången i det här
tornet en ruskig eftermiddag förra sommaren."
"Nå, då var det väl ej underligt, att hon ej igenkände
dig - du var ju kostymerad till stråtröfvare i en
slokig halt och en gammal utnött jagtdrägt!"
"För tusan! Det var en drägt, som jag nyttjade i
Ostindien, när jag genomreste landet. Jag ägde ingen
lämpligare att begagna här i skogarna, och så tog
jag den.»
"Åh, en konstnärsnyck således!"
"Om du så vill."
"Men slutligen farväl, Richard, och lycksam resa! Du
har ingen helsning till vår far?"
"Nej, ingen!"
"Godt, det är din ensak. Farväl!» Baronen räckte
Casarin handen och tryckte den med konstlad
värme. Derpå försvann han i trappuppgången. Casarin
gick fram till tornfönstret och såg ut
öfver trakten. Då såg han henne i den hvita
musslinsklädningen plocka blåklint på en åkerren. Han
såg henne stå der i det klara solljuset, stolt och
fager som vanligt; han såg henne fästa en blåklint i
det svallande håret och han kände, att han ej kunde
resa, innan han sett in i de mörka, strålande ögonen
och hviskat till henne: »Jag älskar dig högre än allt
annat i verlden.» Han ville berätta henne sitt lifs
saga, och sedan . . . ja, sedan ville han för alltid
vandra ut i den fria, vida verlden.
IV.
Det var afton. En lätt skymning hvilade öfver
Stjerne-lunds park, som sträckte sig omkring lagman
Falkenstjernas ståtliga herresäte, uppfördt i
renaissance-stil. Tunna, hvita dimmor sväfvade öfver
dammarna i parken, och här och der sjöng någon trast
sin vemodiga sång i toppen på en hängbjörk. Blommorna
utandades sina välluktande dofter, och den milda
luften var mättad af dem. Genom skyarna tindrade
stjernorna fram, och månen kastade ett matt, darrande
skimmer på marmorbysterna, hvilka stodo ställda här
och der i de löftäckta gångarna.
Allt var tyst och stilla. Man kunde, om man betraktat
sceneriet, trott sig se det förtrollade slottet
i sagan, med dess sofvande invånare och dödstysta
parker. Men i en dunkel alle, som förde fram till ett
litet lusthus i grekisk stil, med smäckra Joniska
pelare och hvälfdt tak, vandrade en qvinna sakta
framåt, insvept i en vid schal, som gjorde, att man
lätt kunnat taga den promenerande damen för en nunna,
stigen ur grafven för att besöka kära ställen. Om man
så äfven sett det fina, bleka ansigtet med de dunkla
ögonen, kunde man lätt hafva råkat i svärmeri.
Yid alléns slut upptäckte vandrerskan en man,
som syntes försjunken i betraktande af lusthuset,
hvilket framställde sina luftiga, ädla former i en
ypperlig dager, tack vare månskenet.
Hon stannade och rodnade.
»Han här», tänkte hon. »Min Gud, tänk om han finge
se mig! - Det får icke ske.»
Hon drog schalen som ett dok öfver hufvudet
och ställde sig i skuggan bakom en utblommad
syrenhäck. Hon kände sitt hjerta oroligt slå; hon
var ond på sig sjelf derför, att en främlings åsyn
kunde jaga en purpursky på hennes kinder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
