Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
komma hennes hjerta att klappa fortare än vanligt. Hon
måste besegra sina känslor! - Mannen vid lusthuset
vände sig om och började, fördjupad i tankar, vandra
gångstigen framåt. Han nalkades sålunda det ställe,
der hon hade gömt sig för honom.
Den unga qvinnan såg nu tydligt i månens sken
den högresta, smidiga gestalten och de stolta,
ädla anletsdragen. Hon kunde nästan se glansen ur
hans dunkla ögon. Hon fattade tag i några grenar,
för att bakom dem kunna fullkomligt dölja sitt
ansigte, men en af grenarna var murken, brast af,
och ljudet, som dervid uppkom, väckte vandraren ur
hans tankar. Han riktade försigtigt sina steg åt det
håll, hvarifrån ljudet kommit. Han vek undan häckens
grenar och studsade af öfverraskning, när han säg
de välkända, liksom i marmor mejslade dragen och
de mörka, underbara ögonen, skuggade af de långa,
glänsande ögonhåren.
"Gurli!» utbrast han med dämpad, lidelsefull stämma.
Hon trädde fram på gångstigen och stannade framför
honom, stoltare än en kejsarinna framför sin
undersåte, ty hon ansåg sin värdighet fordra, att
hon ej visade sin kärlek för denne nästan okände man.
"Hvad vill ni mig, monsieur?» frågade hon.
»Om förlåtelse, att jag stör er», sade han, bugande,
på klingande svenska, »men ni måste bevilja mig ett
ögonblicks samtal!»
»M talar svenska flytande!» utbrast hon förundrad.
»Ja, jag är ... eller, rättare sagdt, har varit
svensk.»
»Varit? Ni förvånar mig, min herre!»
»Om ni blott är af den godheten att höra mig, skall
jag lösa denna gåta, som», tillade han skrattande,
»troligen på det högsta cretar er nyfikenhet.»
»Åh, visst icke!» inföll hon häftigt, men rodnaden
på hennes kinder talade ett motsatt språk.
»Kanske ni icke beviljar ...»
»Jo, jag beviljar er begäran, men ...»
»Tviflar ni på min manliga heder, så låt mig gå!»
sade han med en af inre rörelse darrande röst.
»Kom!» var hennes enkla svar.
Inom få minuter stodo de i ett litet förtjusande rum
i det ofvannämnda lusthuset, som den finaste smak
invändigt prydt med blommande växter, taflor af gamla
mästare och marmorstatyetter. Midt på golfvet stod ett
staffli, på hvilket en nyss påbörjad landskapsmålning
var uppställd. Paletter och penslar lågo kastade om
hvarandra i artistisk oordning på bordet vid rummets
enda fönster, genom hvilket månens ful Ja ljus föll
in och belyste föremålen med sin lugna silfverglans.
»Här bör man kunna måla skönare än annorstädes!»
sade Casarin, seende sig omkring i rummet med ett
gladt leende. »Denna tafla är sannerligen icke illa -
trädets grenar, som hänga ned i vattnet, äro präktigt
tecknade, och kompositionen är öfver hufvud taget
lyckad. Yid Correggio! Här skulle jag kunna dana er
till mästarinna!»
»Smickrare! - Men tiden ilar, jag måste snart
återvända till hemmet, var derför god och säg mig,
hvad ni ämnade!»
Hon satte sig i en länstol, och Casarin ställde sig
bakom henne, stödjande sig helt lätt mot stolskarmen.
»Det var en gång», började han med vek röst, »en
liten vacker sömmerska, som, i likhet med svalorna,
bodde högst uppe under takåsen. Hon var mycket,
mycket fattig, men hennes själ var lika ren som
snöflingan, innan den ännu har berört stoftet. Dag och
natt sträfvade de små, fina händerna, och de ljufva,
blåa-ögonen voro utan afbrott fastade på sömmen. Hon
hade ingen att älska mer i verlden än lackviolen,
som blommade i fönstersmygen, och kanariefågeln i
ståltrådsburen. Men så blef hon bekant med en ung,
förnäm officer. Då glömde hon både den lille sångaren
och den doftande blomman för honom, och han glömde sin
stolta ätt, sin ärelystna sträfvan för henne. - Ett år
förrann, och så förde han henne såsom sin hustru in i
det slott, som han ärft af sina fäder. Der glömde de
verlden, men verlden glömde icke dem. Hans slägtingar
sågo ömkansfullt ned på honom, emedan han ur folkets
led tagit sin hustru; hans kamrater vid regementet
kallade honom för den ’beskedlige landtjunkaren’.
»I början hade han intet öga och intet öra för
allt detta, men åren gingo, och med dem förgick
äfven hans lidelsefulla kärlek. Nu upptäckte han,
att hon hade tusen fel, hvilka han ej upptäckt förr,
att hon saknade finare bildning och att giftermålet
med henne dragit honom från hans politiska bana
och gjort honom till hvad han nu var - en adlig
landtjunkare, utan hopp om en lysande framtid. Då
blef han hård mot henne, förebrådde henne hennes
borgerliga härkomst, och Gud vet allt, hvad han
beskyllde henne för. Hon böjde sitt hufvud och dog;
då hon mistat hans kärlek, kunde hon ej lefva längre:
kärleken var hennes lif. Hon sänktes ned i grafven
på kyrkogården under lindarna, hvilka voro de enda,
som offrade henne en blomma, men så snöade de också
hennes grafkulle hvit af sina doftande blommor! En
liten gosse satt ofta och grät vid grafven, men han
kunde ej då resa ett marmorkors öfver henne. Nu har
han gjort det och, sedan han blifvit man, bedt böner
för sin moder under den mossklädda kullen.»
Han gjorde ett ögonblicks uppehåll i sin berättelse
och böjde sig ned samt kysste sakta hennes hår,
så sakta, att hon sjelf icke märkte det. Gurli hade
omedvetet sammanknäppt sina händer och stora, klara
tårar perlade i hennes ögon.
»Hvarför fortsätter ni icke, monsieur... monsieur
Casarin?»
Hon uttalade ovilligt hans namn, liksom skulle hon
hellre hafva velat nämna ett annat.
»Jag fortsätter. Tvänne söner hade den milda qvinnan
skänkt sin make. Den ene blef moderns af bild, fick
hennes själsegenskaper; den andre vardt en ny upplaga
af en sådan der stolt, sjelfvisk adelsman. På’ den
förstnämnde öfverflyttade fadern sitt hat och kunde
aldrig tåla honom; han kallade honom, till skilnad
från den andre, ’plebejen, vanbördingen’ och hånade,
då gossen var närvarande, moderns minne. Då gossen
blef yngling, förstod han, att han var öfverflödig,
ocli han var för stolt att dröja i det hem, der man
föraktade minnet af hans ädla, olyckliga moder. Han
flydde, och när han som man återvände, bar han namnet
Kichard Casarin - som barn hade han hetat...»
Hon satt helt stilla qvar i stolen, men med drömmande
röst ifyllde hon hans mening med namnet: Kichard
Örnefelt.
»Ja, jag, den franske målaren, är din forne lekkamrat,
din barndomsvän, din Kichard!» utbrast han och tillade
med lugnare röst: »Och nu, sedan jag sagt dig detta,
sedan jag sagt dig, att han ännu är trogen sin första
kärlek, vill jag gå, för att aldrig återvända, ty till
och med du har glömt den stackars Richard Örnefelt.»
»Glömt? O, nejj Du vill gå? Du får det icke!»
Han fattade hennes händer och tryckte dem till
sina läppar.
»Du älskar mig då?»
Han kastade sig på knä för henne, och hon böjde sig
ned mot honom, slingrande sina armar kring hans hals.
»Ja, Richard, jag älskar dig outsägligt! Du har
varit min ungdoms, mitt lifs fagraste dröm. Nu har
den drömmen tagit gestalt; nu vet jag, hvarför du
har fängslat mig såsom med en trollmakt! Da. påminde
mig om honom, som var min barndomsvän. O, huru mycket
högre skall jag ej älska dig nu, då du sjelf är den,
som jag ansett såsom förlorad!^
»Gurli!»
Han sprang upp och slöt henne hänförd i sina armar,
sänkande sin blick i de strålande, hjertevarma ögon,
hvilka med ett sådant förtroende blickade upp till
honom, kyssande de läppar, hvilka hviskade och
oupphörligt hviskade hans namn.
Så sporde hon honom under andlös spänning:
»Ämnar du aldrig försona dig med din far och återtaga
det namn, som med rätta tillkommer dig? Endast såsom
en Örnefelt kan jag blifva din: mm far har gifvit
din sitt hedersord på, att blott en Örnefelt skall
kalla mig sin hustru. Säg, hvad ämnar du göra?»
Hans drag mörknade. Äter spökade »sköldemärket» för
hans själ, åter satte man börden framför förtjensten.
»Jag går för att aldrig återkomma», sade han i
bestämd tor,.
»Och du lemnar mig?» sporde hon förebrående.
»Har jag att välja mellan min kärlek och min heder,
gör jag, hvad den senare bjuder mig. Skulle iag köpa
min lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
