Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susanna Kalms julafton. Skiss af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
genomgick det, så låg dock alltid hågkomsten deraf
likt ett mörkt moln i hennes själ, hvilket till en
del skymde en glädtig-het, som kanske ursprungligen
varit henne naturlig.
Men nu höjde hon plötsligen sitt hufvud. Det var
ljudet af fasta steg, en röst, som ropade hennes
namn, och hon kunde Icke annat än svara och hon
gjorde det med ett leende. Det kom oemotståndligt,
och de sorgsna tankarna drogo sig tillbaka i hennes
själ och hon var plötsligen långt borta från allt,
som kunde nedslå henne. Bertil, länsmannens son,
stod framför henne, och hon lade sin hand i hans och
såg upp till honom. Det var mer än en som sade, att
Bertil Warenberg gick i friareärenden till gästgifvare
Kalms dotter, och dessa hade nog icke så orätt, men
fastän det icke gått längre mellan de unga, än till
ett visst uppmärksammande å hans sida, så spådde man
dock bröllop, och man menade, att det för herr Kalm
just vore en passande måg och att det icke skadade,
om gästgif-varen stode i godt förhållande till och
vore befryndad med en af lagens handtlangare.
’.Egentligen visste jag, hvar du fanns», sade han,
»här sitter du så gerna."
"Det är så svalt och skönt och här kan man tänka
i fred.»
»Yar jag med i dina tankar, Sanna?»
"Nej, icke nyss, kanske ibland.»
Bertil log och bröt af en qvist ärtblommor, som han
satte i knapphålet
"Jag skulle önska du sade, att jag alltid vore det.»
"Det vore väl för mycket begärdt», sade hon och
kände sig allt mera lycklig. Det mjeltsjuka molnet
i hennes själ försvann som för solens strålar. Då
hon såg på honom, glömde hon allt annat än det
ljufva betraktandet af hans vackra och mörkhyade
ansigte. Solen hade gått ned, förgyllningen var viken
från landskapet, öfver hvilket det i sommarvärmen
började stiga upp liksom en drömlik dimma. Det var
något i naturen, som Öfver-ensstämde med Susannas egna
känslor, hon hade ingenting emot att drömma, Det var
liksom en sommarqvälls ljufhet i hennes drömmar,
och vällukten från lavendeln och resedan stämde
väl öfverens ined dem. Det var något genomskinligt
och skirt i dem, och öfverallt skymtades derigenom
Bertils vackra, manliga ansigte. Och sedan att
få vidröra hans hand och höra hans röst - Susannas
hjerta kändes dervid som en fågel, den der kryper till
bädd i sitt bo. En ljuflig hvila föll öfver "henne,
hon skulle velat luta sitt hufvud mot hans bröst,
hon skulle velat förtro honom de tankar, som stundom
qvalde henne.
"Att alltid tänka på dig, det vore väl för mycket
begärdt», återtog hon och såg upp till honom, som
önskade hon, han skulle säga, att det visst icke vore
så, utan precist lagom, och - han skulle så säkerligen
hafva gjort och kanske sagt ännu mycket mera, derest
icke Olenas blonda hufvud och smärta gestalt hade
visat sig vid ingången till löfsalen. Olena kom
med tillsägelse att qvällsvarden var färdig. Det
var icke första gången, hon kommit precist i den
stund, då Bertil varit i begrepp att säga Susanna,
huru dyrbar hon var för hans hjerta. Det var icke
första gången, hon infann sig, då Bertil kom på
besök, och man såg, att hon gerna satte sig utmed
hans sida. Hennes glada ansigte var då vanligtvis
tankfullt, hennes muntra prat var då förbytt till
tystnad, och hon, som eljest var så munter och
glad, tycktes täfla med Susanna i att visa ett
stilla svårmod samt att nästan sorgsen åhöra hans
tal. Detta vände han då till de båda flickorna och
var fullt lika uppmärksam mot Olena som Susanna, och
detta beteende behagade gäst-gifvarens dotter, som
i allt gerna delade lika med sin fostersyster. Det
hade till och med förekommit en och annan, som om
han i förstone föredragit det gladlynta i Olenas
sätt, men så märkte man också, att han slagit om,
och det var ju klart, att han till hustru skulle
föredraga herr Kalms rika dotter. Huru det nu var,
så vandrade de tre unga personerna i allsköns gamman
fram mot boningshuset, och på förstugutröskeln möttes
de af herr Lagervall, hvilken af gästgifvaren blifvit
inbjuden som gäst. »Jag hade tagit min flöjt med»,
sade han, n och har suttit och blåst ett par små
stycken i trädgården . . . jag tog den med, för jag
vet, att mamsell Susanna tycker om musik.»
Det gjorde hon också och hade på afstånd hört hans
spel, hvaråt herr Lagervall smålog och bedyrade med
en ed, att flöjttoner vore de vackraste, han kände,
alldeles lika med fågelqvitter, om man rätt kom
underfund med att locka fram dem, en konst, den han
förstod, och han hade ingenting emot, om man ville
anse den vara mästerlig.
Den artige herr Lagervall hörde ej till dem, som,
då de båda unga flickorna voro tillsammans, delade
sin uppmärksamhet lika mellan dem-, han egnade sitt
galanteri uteslutande åt Susanna, ryckte näsduken
ifrån henne, stal hennes fingerborg, som han gömde,
sade henne utan förbehåll, att hon vore »en söt
flicka", som bar den »nättaste klädning», och att hon
hade ett par fötter, som kunde täfla med »Ask-ungens».
Han hade oupphörligen på sin tunga en
kärleksförklaring, den Susanna dock städse
afböjde. Han bar till henne stora buketter på
alla namnsdagar och uppvaktade henne vid alla
tänkliga tillfällen med verser, hvilka han svor
på hade runnit upp i hans egen h j erna, hvarpå
naturligtvis ingen tviflade, fastän de hade ett
aflägset tycke med dikter af Malmström, Topelius och
Nybom, hvilka i clothband med guldsnitt presiderade
på hans bokhylla. Slutligen var han den ende, som
ansåg för alldeles otänkligt, att en så gudaboren
varelse, som hon, skulle fästa sitt hjerta vid
en så obehaglig person som Bertil Warenberg, ty,
säga hvad man ville, till exempel att han skulle få
länsmanssysslan efter sin far, en syssla, den han
under faderns nuvarande sjuklighetstillstånd förestod,
så var det icke alldeles precist så säkert, som att
»taga på hyllan» vissa skaldeverk. För resten var
Bertil Warenberg en person, som väl kunde påräkna ett
fädernearf, men herr Lagervall hade en del tvifvel,
huruvida han rätt skulle kunna använda det, ty han
vore en svag stackare, som ständigt hade hand och börs
öppna, då det gällde att hjelpa menskligheten, alltså
fullkomligt olika landthandlaren 5 för sin del visste
denne nämnligen, att af kapitalet draga den största
möjliga vinst. Herr Lagervall berömde sig af att vara
en klok karl, och han ansåg herr Bertil Warenberg för
en dåre. Detta hans åskådningssätt undföll honom under
stundom, och han dolde det icke för Susanna. Sanningen
att säga, sjönko också derigenom hans aktier hos den
vackra gästgifvar dottern, som ganska ofta var hågad
att vända honom ryggen. Men herr Lägervall var icke
den, som lät så lätt afspisa sig. Han hade en gång för
alla föresatt sig att vinna den vackra flickans hand,
hennes penningar skulle dessutom vara honom särdeles
välkomna att förvalta. Han behöfde just ett större
rörelsekapital, om han skulle kunna förverkliga sin
plan och flytta till en större stad samt börja sin
affär »en gros». Kärleken till Susanna framkallade
hos honom angenäma fantasier, och om han en gång i
tiden skulle kallas millionär - ja, hvem visste! -
så vore en sådan händelse ju icke oangenäm.
Denna qväll utvecklade herr Lagervall alla de
älskvärda sidor, som funnos till hans förfogande,
han deklamerade, han sjöng, ty han försäkrade, att
han var en belefvad karl, som läst mycket, som fått
en utomordentlig uppfostran och ägde många talanger,
och han lemnade Susanna icke en sekund fri att
i fred utbyta en enda tanke med herr Warenberg,
och då måltiden var slut och godnatt-tagandet
börjat, var det han, som på hennes skuldra slog
»nattklappen». Det blef nu ett spring och ett skratt,
man jagade hvarandra, »nattklapp, nattklapp!» ljöd
det på gästgifvaregården och långt ut på landsvägen,
och Bertil fångade Susanna i sina armar, då hon just
höll på att snafva, och huru det bar till, kom hans
läppar att beröra hennes mörka hår. Sanna rodnade,
men sommarnatten dolde hennes rodnad. Hon sprang helt
blyg och förvirrad upp till sin kammare, der hon tog
Olena i famn och tryckte sin heta kind häftigt emot
hennes. Hon var alldeles för »lycklig att märka,
huru Olena temligen omildt sköt henne åt sidan,
alldeles för lycklig att störas af oroande drömmar
om det förgångna, ty hägringen om framtidens sällhet
hade undanträngt dem.
II.
Susanna gick under slokande björkar och Hudar, hon
gick långsamt framåt, medan hennes hjerta slog hårdt,
ty hon visste,
Sv. Faiuilj-Journ. 1S79.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
