Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susanna Kalms julafton. Skiss af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
hvem hon skulle möta. Solen hade gått ned. Det
låg ännu i vester en matt, röd strimma med en
skiftning i gult, som förenade sig med den öfver
henne hvälfvande mattblåa himmelen. Man hade mejat
säd den dagen. Dagsarbetet var slut och några drängar
vandrade sjungande landsvägen framåt med liar öfver
sina axlar. I ängshagen stod en tjudrad häst, som hade
snärjt sig. Susanna trädde fram ur skogsdungen och
lossade hans band, och en röst tätt bakom henne sade:
"Hvad tar ni er till?»
"Jag befriar en fånge.»
"Alla fångar får du icke befria, Susanna, utan hellre
binda dem med säkra, fasta band, icke sannt?»
Susanna hade vändt sitt leende ansigte mot Bertil
Waren-berg, som osedd nalkats henne, som hon vetat
skulle komma och som hon svarat utan att vända sig
om. Nu såg hon på honom, och hennes mörka ögon myste
mot honom.
"Alla band äro tunga», sade hon, »och af allt är dock
friheten bäst.»
»Icke någon regel utan undantag. Lifvets högsta lycka
kan ligga i förlorad frihet.»
Hon skakade allt jämnt leende sitt hufvud.
.>Det kan finnas band, som icke trycka.»
Hon försäkrade, att hon svårligen trodde honom.
»Bandet mellan tvänne själar, som förstå hvarandra?»
»Det låter poetiskt», sade hon, »sådant smittar. Jag
tror du lär dig konversera liksom herr Lagervall.»
Susanna tyckte om att plåga honom litet, att,
huru mycket hon än sjelf längtade derefter, icke
precist allt för hastigt och lustigt flyga honom
om halsen och ropa: »jag är din!» Hon tyckte om
att göra sig litet rar, måhända för att han med
ännu större ifver än förut skulle söka henne. Och
det hade sin goda verkan. Unga män äro kanske något
mera angelägna om att vinna, hvad som icke lika lätt
låter fatta sig, som ungefärligen då man plockar
äpplen på ett träd, hvars grenar växa lågt ned mot
jorden. Susanna var en smula nyckfull för att behaga,
och hon lyckades. Bertils ögon blickade på hennes små
fötter, som trampade gräset vid hans sida, på hennes
vackra profil, som vände sig bort för att dölja ett
småleende. I deras ömsesidiga förhållande hade icke
kommit ett större närmande än den qvällen, då hon
för några sekunder hade hvilat i hans famn och han
med sina läppar snuddat vid hennes hår..
Hon gick raskt framåt, hon hade gått den vägen,
derför att hon visste han skulle gå åt detta håll,
och han följde henne mot hemmet, och alla hans ord
vände Susanna i skämt. På detta sätt hade de nått
gästgifvaregården.
Det förekom henne, som ville hon dröja med att njuta
lyckan i dess fulla mått. Hon var icke osäker om den,
hon visste den skulle komma, men hon kände sig liksom
skygg, så fort en afgörandets stund skulle nalkas,
och hade då gerna sprungit sin väg.
»Sanna», sade Bertil och hans röst var ovanligt
vek, liksom beslöjad och skälfde nästan af en
darrning. »Jag sade för en stund sedan, att det är
ljuft att förlora sin frihet. Sanna, käraste Sanna,
du vet nog, huru innerligt jag håller af dig ... blif
min hustru!»
Han höll hennes hand i sin, hennes hjerta slog hårdt,
hon genombäfvades af sällhet och hon lyfte sina ögon
till honom.
I denna stund trädde Olena fram bakom en af
trädgårdens syrenhäckar, och Susanna drog sig bort
ifrån honom.
»Hvar hålla ni hus, flickor?» sade gästgifvåren,
som nu kom ut på förstuguqvisten. »Så, ni är der,
Bertil, stig in ... kom och smaka en ny sort konjak,
som jag fått ifrån staden!»
De båda männen följdes icke in i boningshuset af
flickorna. Susanna stod stilla qvar och såg efter
Olena, som med något förvirradt i sitt utseende
skyndat henne förbi, hvarpå hon försvunnit i en
af trädgårdens gångar. Der fann henne få minuter
efteråt Susanna; hon fann henne liggande framstupa
på det fuktiga gräset och med förklädet draget öfver
sitt hufvud.
»Måtte Gud låta mig dö, måtte Gud låta mig dö!»
Dessa ord nådde Susanna, och iion föll på knä framför
fostersystern
och lade sin hand på hennes axel. Susanna hade kommit
helt tyst, men vid hennes vidrörande rusade Olena upp
och ville slita sig lös, och härvid föll förklädet
från hennes hufvud och visade hennes förgråtna
ansigte, på hvilket månstrålarna föllo, då de bröto
sig fram mellan körsbärsträdets grenar, mot hvars stam
Susanna, betagen af en oförklarlig ångest, stödde sig.
»Du riktigt skrämmer mig, Olena!»
»Åh, den som är så lycklig som du, behöfver ej
oroa sig!»
»Men jag har aldrig sett dig sådan.»
»Inte», sade Olena med ett kort skratt.
»Och jag kan inte fatta ...»
»Öet är klart; uppburen, som du är, kan du
naturligtvis inte fatta, hvad jag känner.»
»Inte fatta, hvad du känner! Nej, du får icke gå,
Olena!»
De båda flickornas ord hade fallit raskt. Det var
nästan, som om ingen af dem dragit andan, och deras
ögon syntes mörka i månskenet, och de blixtrade
mot hvarandra.
»Jag vill säga dig så mycket som så», sade Olena,
som förgäfves bemödat sig att slita sig lös och nu var
alldeles utom sig? "J^g viM säga, att Bertil visat mig
fullt ut lika så mycken uppmärksamhet som dig ... Åh,
säg mig icke något annat! Han har friat till dig
derför, att du är rik, derför, att du är dotter här
i huset, medan jag. . . ja, medan jag icke är något
mera än en mask, som hvem som helst kan trampa på.»
»Olena, käraste Olena», - Susanna var helt skälfvande
- »Olena! Säg, har du då trott, att han ...»
»Jag trodde, han höll mig kär . . . jag var säker
derpå ... nej, låt mig gå! . . »
Och nu föllo tårar åter igen ohejdadt från Olenas
ögon, dessa vackra ögon, deri glädjen eljest så gerna
skimrade. »Jag har hört hans ord till dig i qväll,
jag gick hela häckvägen fram bakom er, men ni hvarken
hörde eller sågo.»
"Och du var bakom oss», upprepade Sanna, som tycktes
bjott småningom fatta fostersysterns ord.
»Allt hvad du pekat på, har alltid varit ditt, och
du har dragit Bertil allt mera ifrån mig», återtog
Olena, »och jag har sett det och sagt till mig sjelf:
det skulle så gå »
»Och du har då Bertil kär?»
»Om jag har honom kär? Ack, Sanna! Då du legat och
sofvit, har jag vakat, vakat i ångest och kännt
mitt hufvud förvirradt, vakat i ångest och bedt Gud
om misskundsamhet. Jag visste, det skulle så gå;
liksom din far en gång tog det enda skydd, jag på
den tiden ägde i verlden, så tog du den enda själ,
jag rätt fästat mig vid. Nu vet du det, nu har jag
talat. . . du känner mitt elände . . . jag vill icke
vara qvar här, jag kan icke ... jag skulle bli bitter
och hård.»
»Och Bertil har visat sig uppmärksam mot dig?»
hviskade Susanna.
Detta var allt, hvad hon i denna stund tycktes fästa
sig vid. Det låg något i dessa ord, som kom med viss
sanning till henne, som liksom öppnade hennes ögon,
och hon tänkte på sitt eget lilla koketteri och huru
hennes enda tankar hade varit att behaga. Hon kom
ihåg, att Bertils artighetsbevis alltid delats lika
mellan henne och Olena, men bortskämd och bortfjäsad
som hon sjelf var, hade hon tagit alla dessa bevis
såsom endast riktade åt sig, som sin uteslutande
tillhörighet, derför att hon sjelf egnade Olena
sitt beskydd.
De nyss sagda orden tycktes Susanna mera hafva talat
till sig sjelf än till Olena, som nu med ett lifligt
lynnes öfvergång icke längre tycktes hysa någon
bitterhet, utan tryckte sig intill Susanna och gret
och snyftade.
»Om du ändå icke hade kommit», återtog hon, »huru jag
önskar det... jag blygs öfver mig sjelf. . . långt
bort från dig skall jag lära mig säga: blif lycklig,
Sannal»
Bertil hade visat sig uppmärksam mot Olena! Det
var allt jämnt detta förhållande, som Susanna utan
ändring fastade sig vid. Nattluften fläktade genom
hennes lätta drägt och lekte kring hennes hals samt
lyfte på hennes tunga hårfläta, hvilken lossnat
från den silfverpil, som i nacken höll hårkorgen
tillsammans. Samma vind, som nyss förut fläktat öfver
hennes kind och då funnit den så glödande, fann den
nu så liljehvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
