Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Samlade af Herm. Hofberg - Epilog. -ed- - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detsamma kastade han ögonen uppåt bergklinten,
der drängen såg trolljungfrun, och se – der stod
Johan lifslefvande, men med slö blick och stirrade
ut i rymden.
»Johan, min hjertans gosse, är det du?» skrek bonden;
»kom ned!»
»Jag kan inte!» svarade den bergtagne med dof och
klanglös röst.
Då kastade bonden till honom sin mössa, som Johan
satte på sig.
»Kom ned,» skrek bonden, »innan trollen komma! I
himmelens namn, kom ned!»
»Jag kan inte», svarade Johan åter. Då kastade bonden
upp till honom sina kläder, det ena plagget efter
det andra, och när Johan klädt på sig dem, fick han
så mycket makt, att han kunde krafla sig ned utför
berget. Husbonden tog honom vid handen, och utan att
se sig tillbaka skyndade bägge mot hemmet, under det
bonden läste:
"Tvi, klyf svarta troll!
Som sten skall jag binda
Er elaka tunga, att intet oråd
Er tunga ska’ tänka ell’ tala,
Ell’ vara ett ord mig emot."
Så kommo de fram till gården, den ene klädd, den andre
oklädd. Den resande herrn fick skaffa sig häst bäst
han gitte, ty i bondens gård blef glädjen så stor,
att ingen der alls tänkte på att skjutsa. Men Johan
blef aldrig den karl, han förut var, utan fortfor
att vara dyster och tungsint. Husbonden frågade honom
flera gånger, hurudan tjenst han haft i berget, men
härpå ville han inte lemna besked. Så hände det sig,
att han vardt sjuk och begärde få nattvarden. När han
då omtalade sina synder, berättade han äfven, huru han
haft det i berget. Hans mesta göromål hade bestått
i att stjäla mat åt trollen. Vid sådana tillfällen
satte trollen på honom en röd hätta, och då kunde han
på en liten stund flyga till Eksjö eller Jönköping och
genom låsta dörrar gå i köpmännens bodar och taga säd,
sill, salt eller hvad han ville. Af trollmössan fick
han en sådan styrka, att han kunde taga en rågtunna
under hvardera armen och en silltunna på ryggen och
ändock flyga lika lätt igenom luften, som när han
for »lätte».
»Det var illa gjort af mig och synd om handelsmännen»,
förklarade drängen; »men det var trollens skull.
Funnes intet troll i verlden, skulle hvarenda köpman
bli rik karl; men nu få de undermål och så göra de
konkurs», slutade Johan.
Epilog.
Först en kyss och så ett kif,
Först en dans, så varm i hågen,
Så en värjstöt – epilogen
Till ett rikt och lustigt lif!
Nyss de skönas ideal,
Full af glöd och van att leka; –
Nu ett lik med läppar bleka –
Epilogen till en bal!
Se den lilla handsken der,
Blomman, som i flykten glömdes;
Glaset, hvarur vinet tömdes
Nyss med glödande begär!
Hvilken lek i detta rum,
Hvilka skratt, hvad suckar ömma! –
Kunde då väl båda drömma
Om en ro så hemsk och stum!
Huru brann ej kindens ros,
Huru häfdes icke barmen! –
Och nu ligger stelnad armen,
Och all yra flytt sin kos.
Först en kyss och se’n ett kif ...
Först en dans, och så duellen, –
Sinnesruset under qvällen,
Var det värdt likväl ett lif? ..
Svara, flicka! – Nej, hon ser
Täflan med förfäradt sinne! –
Väcker den kanske ett minne
Af hvad ej hon skådar mer?
Ynglingen, som nyss den såg,
Hvilka känslor månn’ han hyser?
Vill han spela med, men ryser
Dock för styckets epilog?
–ed–.
Menninskans arfslott.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
I.
Mellan föräldrarna.
»Jag försäkrar dig, Louise, att jag är alldeles upptröttad
vid det här narrspelet! Sedan jag en gång lemnat
statens tjenst och mina vigtiga poster, för att, i
medvetandet af att hafva förtjenat ro, på mina gamla
dagar slå mig ned på mitt arfvegods och njuta den
lilla tillfredsställelsen att för vänner och resande
visa mina samlingar och bilderna af mina förfäder, så
reqvireras jag, alldeles som om jag icke vore sonen
till dessa samma fäder, hvaraf icke en enda drömt
om att lyda sitt eget barn, hit ned till det lilla,
obeqväma Kroneby, der mina vanliga beqvämligheter
aldrig kunna blifva fråga om. Och hvarför? Jo, för
att besigtiga en ung dam! I min ungdom bjöd jag mina
vänner att besigtiga en häst, som jag ernade lägga
mig till, men jag skulle blygts ögonen ut, om jag
bedt far och mor komma hit ned för att se på dig,
innan jag friade.»
Det var åt sin hustru, den gamle baron Sigesmund von
Z. lemnade dessa förtroenden. Men då han såg hennes
ännu fina och släta kind upptaga rosor så vackra,
som han sett dem i ungdommen, skyndade han att,
så godt sig göra lät, släta öfver förtrytelsen att
hafva blifvit derangerad i sina pligter på det
magnifika Sigesberg, för att i stället uppfylla en,
som det syntes honom, alldeles obehöflig pligt här.
Ty icke behöfde väl Mahomed komma till berget, så
länge ett litet flickebarn från berget kunde komma
till Mahomed? Men olyckan är, att det finnes söner,
som hafva större makt öfver sina fäder, än alla
förfäder från fem generationer tillbaka.
»Min käraste hustru», fortfor baronen med tonen af en
visst icke förlegad courtoisie, »jag är oartig som
en gammal björn; jag försäkrar dig», han kysste med
hjertlighet sin hustrus hand, »att jag ångrar mig, att
jag icke genast kom ihåg, att detta är din egendom. Så
snart vi intagit vår middag, skola vi spatsera ut och
uppsöka den der förtjusande rönnträdslunden, der du
gaf mig ja och från hvilken stund jag i dig fick en
vida bättre lycka, än all den, jag sedan vunnit.»
»Tack, min dyre Sigesmund», svarade den långt
yngre, ännu vackra och älskliga hustrun. »Jag var
fullkomligt säker på, att du snart skulle försona
dig med resan. Här är dessutom allt särdeles väl
underhållet både ute och inne. Min salig far lät
aldrig något förfalla, och sedan Conny öfvertagit
vården om det gamla, kära, natursköna stället, så...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
