Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kan naturligtvis ingenting förfalla», afbröt den
äkta mannen småleende. »Liksom du bibehåller det lilla
smeknamnet Conny i stället för Constantin, så har du
också från hans barndom bibehållit den tron, att allt,
hvad han företager, är värdt din moderliga beundran.»
»Min bäste Sigesmund, i fall någon främmande
hörde dig, skulle denne någon fatta en besynnerlig
föreställning om det sätt, hvarpå du bedömmer din
son, en man, som ju åtnjuter den största aktning
i allmänna och enskildta omdömmet. Jag påstår icke,
att han med sin förmåga och begåfning har rättfärdigat
alla de förhoppningar, du fästade vid hans bana. Men
i fall han ännu icke offrat så strängt af sin tid åt
de värf, du anser böra fylla en mans lif, nämnligen
någon högre karrier i statens tjent, så har han ju
en annan väg att tjena sitt land genom de skrifter,
han utgifver och på hvilka du icke kan förneka,
att han vunnit en välförtjent ryktbarhet. Dessutom
äro hans insigter i landtbruksförhållandena sådana,
att du sjelf måste erkänna deras förträfflighet.»
»Åhja, men med allt det der vill jag nästan svärja
på, att så liten tid jag än haft att egna åt mina
underhafvandes nymodiga förmåner, till följd af
all annan nyhet i skötseln af Sigesberg, så älska
de mig ändå mer än honom ... Det var ej länge
sedan en liten pys ropade till sina kamrater, som
lekte vid vägen, då jag red framåt utängarna: ’Kom
ni, piltar, de’ ä’ bala gamle balon. God dag, gamle
balon!’... Och min själ gjorde icke den helsningen
mig så godt, att jag spenderade på pojkarna en hel
riksdaler i silfverslantar. – Hvad säger du om den
opinionsyttringen?»
»Jag säger», svarade hustrun skrattande, »att du
blifvit så van vid hyllning under ditt offentliga
lif, att du nu gläds åt den, du kan plocka upp vid
dikeskanterna på ditt eget gods... Nej ... nej,
se icke så allvarsam ut! Jag förstår ju ditt ädla
hjerta, och ingen vackrare afund kan finnas mellan
far och son än den, som härrör af önskan att se sig
älskad af sina underhafvande. Men nu, min Sigesmund,
är du en smula retad till följd af resan och dammet
och din sons önskan, att vi så tvärt skulle komma
hit ned. Denna önskan bevisar dock en aktning, som
få söner visa föräldrar.»
»Nej, kära Louise, det tjenar till ingenting att
förgylla saken! Det är ju mer än sju år sedan
han började sökandet efter den der hustrun, som
troligen icke heller nu blir till finnandes. Det eviga
misstroendet är en verklig sjuklighet hos honom, och
en sjuklighet är äfven detta begär att begagna flera
ögon än sina egna. Han är i den här frågan, trots
sin stränga, lugna och fasta karaktär, ordentligt
löjlig. Minnes du ännu, huru han på sin tjugonde
födelsedag förklarade mig, att han beslutat se sig
om efter en hustru, så fort han fyllt tjugoett år,
emedan det åt en ung man ger fasthet, beträffande
såväl hans yttre ställning, som hans moralitet, att
i tid, då blicken är oförvillad, afsluta sitt lifs
vigtigaste angelägenhet?»
»Ja, jag erinrar mig det, lika väl som ditt värdiga
svar: ’Vore det ej klokare, min bäste gosse’, sade
du, ’att vänta med den saken, tills du fullkomligt
afslutat dina studier, ingått i något embetsverk och
vunnit befordran?’»
»Alldeles, Louise lilla, sådana voro mina ord. Men
hvad erhöll jag för svar? Jo, att han väl skulle taga
sin filosofiska grad, men att han icke kunde gå in på
att låta fängsla sig i den alldagliga slafmarknaden
på sina afkomlingars bekostnad! ’Huru otaligt många
män’, sade han, ’blifva ej så innötta i spårvägarna,
att de sedan, af ren trötthet ej orka ens tänka på
giftermål, och när det ändtligen sker, får det gå
på en slump, utan synnerlig pröfning af den qvinna,
som skall anförtros det vigtiga kallet af maka och
mor ... Hvilka otillfredsställande förhållanden
uppstå ej också sedan!’ Att höra en tjugoårig pojke
tala detta i grunden vishetens språk, utan att besvara
det med ett skratt, fordrade stark beherrskning. Men
jag har hvarken då eller sedan under dessa många år
skrattat annat än för mig sjelf. Stackars Conny, hela
hans ungdom räcker väl icke till för att uppsöka den
der skatten, och här nere känner jag ingen familj, i
hvilken han kan hafva funnit min blifvande sonhustru.»
»Jag kan ej heller begripa, hvarhelst hon går, och
icke heller begriper jag, att han gifvit sig ut på en,
om än så kort, resa, just då vi skulle komma ... Men
nog är jag glad att slippa färdas med till brunns- och
badorter i år ... Jag hoppades alltid, att han under
sina utrikes resor skulle träffa på någon roman. –
Men ingen alls, åtminstone ingen med slutkapitel!»
»Ja, det är för rasande, en så vacker, manlig
och präktig karl! Men han är för allvarsam och
tvekande. Han skrämmer sjelf bort kärleken. Huru
skall hon väl egentligen vara, den der damen?»
»Det har jag svårt att säga, men deremot kan jag
meddela dig, hurudan hon icke får vara »
»Bra, det skall sätta mig in i situationen tills unga
herrn kommer i morgon. Och medan vi vänta på middagen,
hör jag dig gerna. Det var sannt, ännu en vigtig sak,
i hvilken han, ty värr, hållit bättre ord än i den
förra. ’Jag ingår ej tills vidare’, förklarade han,
’på något slags tjenstebana, sedan få vi se.’ Men,
Louise, vi få aldrig se någonting i den vägen. Likväl
hade jag så ljusa och säkra utsigter för honom inom
den diplomatiska sfären ...»
»Se så, käre vän, låt den gamla sorgen nu hvila! Din
familj har haft en hel rad militärer af högre och
lägre rang och många diplomater, men der har aldrig
funnits någon skriftställare, och allt som allt får
du vara nöjd.»
»Får väl det. Jag vill dock hoppas, att han aldrig
skrifver några romaner. Hittills har det, med ett
och annat undantag för reseskisser, varit arbeten,
som vittna om goda insigter jämte allvarsamma
studier i politiska, ekonomiska och sociala ämnen,
inblickar i det stora allmännas behof af upplysning,
men kommer han med ...»
»Tyst, tyst, osvuret är bäst!...»
»Visserligen lyder ordspråket så. Men jag kan vara
lugn i det fallet, då jag ser, att han icke kommer
någon väg med sin egen roman. Vet du, kära Louise,
att jag fruktar, det han aldrig skall förmå uppstegra
sina känslor ur deras normala, kalla tillstånd. –
Men huru var det nu med fordringarna?»
»Jo, hör! Först och främst får den utvalda icke vara
någon skönhet.»
ȁh, han borde blygas! Vill han ge mig fula
afkomlingar? Vi, som alltid varit ett vackert folk!»
»Han begär icke, att hon skall vara utan ett behagligt
och täckt utseende, men skönheten fruktar han,
emedan den så ofta åtföljes af fåfänga, högmod och
flärdfullhet.»
»De der egenskaperna kunna nog de blott täcka också
ha ... Kanske får icke heller hon fästa sig vid,
att han råkar vara utrustad med en ovanlig grad af
manlig skönhet?»
»Deri gissar du fullkomligt rätt. Han skulle ej,
efter hvad jag tror, vilja fria till en qvinna,
som icke förbisåg detta och fann bättre egenskaper
hos honom att fästa sig vid ... Vidare får hon
icke hafva någon uteslutande talang, som drifver
hennes håg och idéer åt ett enda håll. Hon bör icke
vara af de lärda damerna, men för ingen del får hon
vara obildad. Naturligtvis bör hon vara fri för all
liknelse till stolthet, hvilken i allmänhet åtföljes
af hjertlöshet, men hon bör veta, att ädelt uppbära
sin qvinliga värdighet. Hennes karaktär måste vara
solklar, hennes helsa god, och det måste blifva
tydligt upplyst, att i hennes familj ej funnits
ärftliga sjukdommar. Nu tror jag, att jag i det
närmaste afslutat programmet»
Den gamle, hederlige baronen började skratta af
fullt hjerta.
»Min käraste Louise, jag inser, att ätten kommer
att gå ut... så vida han ej blir kär ... Men jag
tycker mig höra en af de landtliga nymferna klampa
hitåt. Matbud! Härligt! Jag skall dricka en väldig
skål för henne, som räddar stamträdet ...»
-
II.
Hvad det äkta paret under promenaden till
rönnträdslunden åar sigte på.
Middagen var öfver, och med fullkomlig
tillfredsställelse erkände baronen, att hans
bekymmer i såväl denna riktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
