Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som flera andra, varit obehöfliga. Dessutom voro
rummen svala, väl iordningställda, kaffet utsökt,
middagssömnen lugn och till-tillräckligt med tidningar
och böcker att somna vid eller vaka öfver. När dertill
lägges viner, så utsökta, som någon svärfar kunde
begära att dricka sin tillernade svärdotters skål
uti och slutligen att det blef en den allra skönaste
junieftermiddag att promenera till den plats, der han
utdrog sin egen lyckliga äktenskapsvinst, så förstår
man väl, att det var med stärkta och friska lifsandar,
han gaf sin hustru armen för färden.
"Min älskade Louise» – på förmiddagen var det endast
bästa och kära Louise – »vet du, att jag på de sista
tio åren, som jag ej varit här, fullkomligt glömt
bort ställets skönhet. Det är i afseende på naturen
fullkomligt lika väl utrustadt som Sigesberg, och
om Conny så utsökt möblerat de tre rummen, som jag
händelsevis kom in uti, för att här tillbringa sin
ofödda smekmånad, så är Kroneby väl valdt ... Man
går ju här som midt inne i en idyll ... Ack, gamla
tider... ljufva minnen! Här har jag dragit mer än
en kärlekssuck ...»
"Jag också, min Sigesmund, skattar åt det vackra,
lyckliga förflutna ... Få qvinnor torde med samma
känslor, som jag, kunna dröja vid de skiften, som
följt den tid, då de första gången lemnade hemmet,
intill återseendet vid mognare år. För de flesta
är det idel hjerteqval att hafva säkert minne,
men jag har varit så väl lottad, att min erfarenhet
har fattigdom på det, hvaraf andra, ty värr, hafva
öfverflöd.»
»Det förtjusar mig, att du säger detta, min vän,
och det är min stolthet att vara säker på, att du
tänker detsamma... Men vi få akta oss att gå vilse i
de här nya, smakfulla anläggningarna ... Låt mig
se, fanns det icke en gångstig till venster? ..»
»Längre fram. Men till och med jag, som varit här
långt senare än du, känner mig litet bortkommen. Här
går en väg till höger. Om du ej har något deremot,
kunna vi taga den, som utan tvifvel kröker sig vid
landsvägen och går inåt sjökanten. – Då hafva vi ej
heller långt till lunden.»
»Jag tager gerna notis om vår herr sons
förbättringsarbeten, och när jag rätt kommer mig in
i saken, så finner jag, att det varit väl värdt att
resa hit blott för nöjet att återse din egendom, äfven
utan några extra anledningar. Tänker du göra allvar
af förslaget att, medan du är här nere, bortskänka
Kroneby till närvarande innehafvaren? Hans arbetsrum
bevisar, att han verkligen är bofast här. Han har
ej så många bokhyllor och manuskriptluntor i sitt
arbetsrum på Sigesberg.»
"Du får ej bli afundsjuk, min vän. På Sigesberg har
han ju biblioteket att tillgå. Men för att besvara
din fråga, så, efter du varit så ädelmodig att
alltid låta mig disponera öfver Kroneby som mitt
enskilda, lilla gods, är min afsigt att välja denna
tid till öfverlåtelsen ... Ah, hvad är det här
för buller? Det låter som en hel kavalkad. Låt oss
draga oss en smula tillbaka, så se vi genom den stora
hängbjörken mellan pilträden ...»
»Ja, ett litet ridsällskap är det ... Aj, aj, der
kommer en stackars fattig qvinna med ett barn på
armen ... Jag hoppas de hejda hästarna! ... Nå,
min bästa du, hvad menar du om det här: två studenter
i sina hvita mössor, en på ömse sidor om amazonen,
som då bestämdt icke är utsedd att förlänga mitt
stamträd, ty hon ser icke ut att passa ihop med
programmet? Hvarifrån kan hon komma? Det är ju en
gudinna till gestalt och hållning.»
»Ja, hon är det visst icke. Se, nu tappade hon
piskan, då hon tvärt tyglade hästen för att tala
med qvinnan, nu torde hon väl lyfta på floret
... Alldeles! Hvilket förtrollande behag i det
ansigtet! Huru vänligt hon böjer sig ned och med
hvilken godhet hon framräcker sin skärf. Hvem kan
det vara?»
»Men se nu på de båda studenterna, kära Louise! De
hålla nära nog på att stångas, för att få tag i
piskan ... Stackars pojkar, det blef ej mycket
glädje af den triumfen! Hvilken kort helsningsnick
den der längste fick. Det kan ej vara hennes bröder –
bröder göra sig ej så brådtom och belönas ej heller
för sina artigheter med tacksägelsetecken, hvilka
kunna anstå en furstinna – och en sådan består ändå
ett småleende ...»
»Nu rida de bort. Men om hon snäft bemötte de unga
herrarna, så böjde hon sig så mycket vänligare mot
qvinnan, som studenterna också begåfvade ... Vi
skola icke, min gode Sigesmund, nämna det här lilla
äfventyret för Conny, innan han sjelf meddelat oss,
hvad han har för afsigter. Emellertid tror jag
alldeles icke, att det kan vara fråga om denna dam,
som blott i ett enda fall skulle uppfylla hans
önskningar.»
»I hvilket fall då?»
»Deruti, att hon säkerligen icke mötte honom på
halfva vägen ... Det har varit så många flickor,
som derigenom gått miste om honom.»
»Ja, sådant duger icke! Han skall väl fängslas genom
fullkomligt osynliga trådar ... Eller kanske han
icke vill fängslas alls ... Han torde befara att i
det fallet icke kunna se tillräckligt klart. Men låtom
oss nu komma till vår gamla lund. Kanske stanna vi
qvar här på Kroneby tills rönnbärsklasarna i sin fulla
glöd erinra oss om vår ungdoms glödande dagar. Under
väntan derpå taga vi vårt te och vårt schackparti
på aftonen.»
»Det var också en uppmärksamhet af vår son, att hafva
ett så utsökt vackert schackspel åt oss. Sedan kan
jag ännu spela för dig på det gamla pianot och till
och med sjunga en af mina gamla flickvisor.»
»Förträfligt, allra käraste vännen! Jag blir ej i
saknad af något.»
-
III.
Conny.
Det äkta paret sof ännu på morgonen, då en lätt
resvagn stannade vid yttre gården, och det var endast
två yrvakna jagthundar, hvilka, igenkännande sin
herre, kommo rusande åstad och voro så ifriga i sina
helsningskaresser, att de så när hindrat husbonden
att komma ur.
Nu är likväl att säga, att om husbonden ägde några
starkare sympatier, så hade de hittills varit egnade
åt hästar och hundar. De senare kunde taga sig sådana
friheter, att den, som såg det, icke var i stånd att
begripa, hvarifrån hundarna fingo mod att så familjärt
umgås med en man, hvilken i allmänt tal och mening
ej gällde för att hafva något med sig, som inbjöd
till förtrolighet. Huru som helst, älskades han af
alla djur, och hans röst tycktes för dem vara musik,
så uppmärksamt lyssnade de, då han förde sitt eget
språk med dem.
Conny var en man, som ej hade den lyckan att rätt
förstås af föräldrarna. Så varmt de än älskade ende
sonen, hyste de dock för honom en underlig känsla,
som hade en hemlig likhet med en viss respekt. Fadern
skulle hellre velat göra hvilken menniska som helst
missnöjd, än framkalla ett moln, om än så lätt,
på Connys panna, ty denne hade ett sätt att tiga
med sitt missnöje, hvilket innefattade en smula
retsamhet, som meddelade sig åt faderns nerver. Och
de der attraktionerna blefvo icke alls behagliga på
någondera sidan. Beträffande modern, så skulle hon
kännt sig alldeles tröstlös, om hennes son en enda
gång visat henne en mulen blick. Hon tillbad honom,
och han älskade både fadern och henne långt djupare,
än de förstodo, och så högt skattade han åt det bud,
som bjuder oss hedra fader och moder, att han ansåg
såsom deras fulla rättighet att på förhand få bedömma
den qvinna, som måhända skulle blifva hans val.
Man kan derför lita på, att baron Sigesmund, i trots
af de små sarkasmer, han tillåtit sig under sin
tête-à-tête med hustrun, kände sig särdeles smickrad
af inbjudningen till Kroneby. Han var villig att
godkänna hvilket val, som kunde vinna sonens eget
bifall, så angelägen var han, att det en gång måtte
blifva slut på den unge mannens sökande och farhågor;
ty om det också icke vid de senare fästade sig den
smula löjlighet, som friherrinnans program meddelat,
så var i alla fall händelsen den, att snart åtta år
behöfts för att finna den blifvande gemålen. Men redan
långt före våren 1862, då dessa händelser inträffade,
hade bland unga fruntimmer visat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
