Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXI. Per Abraham Örnsköld. Thorer Helsing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fCtt
LXXXI.
I» er Abraham
det ännu i dag kan sägas, att Norrland är den
minst kända af våra större landsdelar, så inser man
lätt, i huru mycket högre grad detta skulle vara
förhållandet i medlet af förra århundradet. Norrlands
mellersta och öfre landskap besöktes denna tid ytterst
sällan af främlingar, och blott städerna efter dess
kuster förmådde tilldraga sig någon, om ock ringa,
uppmärksamhet af det öfriga landet.
Man lefde då ännu - till och med den bildade
inom
verlden - allmänt i den föreställningen, att
Norrland skulle vara uteslutande uppfylldt af
otillgängliga berg och fjällar, urskogar, träsk och
moras, ett tillhåll för björnar och andra vilddjur,
och hafva en befolkning af halfbar-barer. Äfven på
högre ort stod det föga bättre till med kännedommen
om de norrländska förhållandena, om än här, genom
myndigheternas embetsbe-rättelser, föreställningarna
voro något mindre sväfvande.
Man visste emellertid icke, att Norrland var ett
rikt land, som blott behöfde vidgad kultur och bättre
samfärds-medel, för att kunna lyfta sig till bestående
välmåga och jämnbördighet i öfrigt med af naturen
mera gynnade landsdelar. Man kände icke dess rikedom
på järn- och kopparmalm eller förmådde mäta värdet
af dess ofantliga skogar; man hade knappast en aning
om jordens stora bördighet i de breda och saftiga
floddalarna, om elfvarnas och de otaliga sjöarnas
fiskrikedom eller om landets storartade naturskönhet
och dess sydländskt yppiga somrar. Man hade blott hört
talas om de långa och stränga vintrarna och man synes
hafva trott, att i dessa vildmarker björnskinnspelsen
skulle vara oumbärlig till och med på midsommardagen !
Denna sällsamma villfarelse hade varat i århundraden
och naturligtvis i högsta grad hämmat Norrlands
utveckling. Folket saknade kraft att sjelft slå sig
fram ur svårigheterna, en viss domning, gränsande till
liknöjdhet, hade bemäktigat sig allmogens " sinne,
och det såg verkligen vid denna tidpunkt ganska mörkt
ut, beträffande framtiden. Då kom i en lycklig stund
Per Abraham Örnsköld.
till dessa okända bygder en man, som genom ihärdighet,
insigt och brinnande nit, liksom genom ett trollslag,
kallade till lif och verksamhet de slappade krafterna
hos befolkningen och lät den skåda den kommande tiden
i en ljusare dager, än till-förene. Denne oförgätlige
man var Per Abraham Örnsköld.
Örnsköld, född år 1720, var son af en bland Karl
XILs tappraste krigare, öfverstelöjtnanten Johan Löth
Örnsköld och
dennes hustru Sara Helena Schönström. Efter
fullbordade juridiska studier, ingick han i
Bergskollegium, der han år 1759 befordrades till
bergsråd. Han gjorde vidsträckta, utländska resor
och förvärfvade sig derunder noga kännedom om andra
länders kultur och hjelpkällor - insigter, hvilka
sedermera blefvo honom af den största praktiska
betydelse, då han år 1762 utnämndes till landshöfding
öfver Yesternorrlands län, vid denna tid bestående
af provinserna Jemtland, Medelpad och Ångermanland.
Kedan under sin första rundresa genom detta mycket
vidsträckta höfdin-gedömme fann örnsköld, huru mycket
här vore att göra, och han gick genast med allvar
och kraft till värfvet. Hans första omsorger gällde
jordbruket, som allestädes låg i lägervall, och han
lät derför anställa noggranna jordransak-ningar -
förut aldrig hållna i dessa trakter - för att kunna
genom bestämmande af hemmanens rätta gränser befrämja
uppodlingar och jämnväl bringa reda och ordning
i uppbörden.
Dessa förberedande åtgärder sågos väl icke af alla
med blida ögon, men i den mån folket lärde känna sin
höfding och inse nyttan af hans anordningar, lade sig
oviljan, och han vann allt flera anhängare. Också
genomreste han, än till häst, än till fots, än
båtledes, hvareiida fläck af sitt län ända upp till
fjällen,’ och öfver allt, der han drog fram, höll han
sammanträden med menigheterna, för att inhemta deras
behof och önskningar. Han lät hvarje år å skilda
orter anställa landsting, för att kunna grundligt
lära känna hvarje särskild trakts allmänna förmåner
eller brister, och han vidtog alltid sina åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
