Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXI. Per Abraham Örnsköld. Thorer Helsing - Den första snön. A. B. S. - En gammal historia. Algot Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
År 1842 egnades Örnskölds minne i Vesternorrland en
ny, vacker och varaktig hyllning, i det den då på
byn Norr-lungångers ägor, i en naturskön trakt vid
Domsjöfjärden, anlagda köpingen i namnet Örnsköldsvik
uppkallades efter den länshöfding, som. ännu efter
hundra år hos länets befolkning lefver i tacksam
erinring.
Vi kunna ej bättre afsluta denna allt för
ofullständiga
teckning af en varm fosterlandsväns lif och
verksamhet, än att anföra ett omdömrne om Örnsköld,
uttaladt i en liten skrift, som utkom år 1808:
»Han var den läste medborgare och en embetsman af
sällsynt förtjenst.v
Tliorer Helsing,
f öi*8 ta
dlfvorna tråda ej mer sin luftiga dans, Neckens gull–
harpa klingar ej mer, solens fålar hafva fällt sin
gyllene man och öfver förgängelsen af allt, hvad året
hade diktat i vårens doft, sommarens prakt och höstens
håfvor, spelar slutligen löffällningen sorgeqvädet,
men knappt har detta dock förklingat, förr än väldiga
dimmor från elfvar och sjöar - den Syende återstoden
af sommarvärmen - antyda, att väf till ny klädning
är under uppsättning, och härtill lemnar den första
snön uppränningen, vanligen i början af November.
Alla känna vi ju detta präktiga, hvita tyg i naturens
viiiterdrägt, sådant det ter sig i massa och på
afstånd betrak-tadt samt huru derigenom äfven de
mest kuperade trakter komma att svälla af mjuka,
bländande former, då inga kantiga gärdsgårdar, inga
sargade stenblock mera synas till och då sjelfva
skogen, der nyss dryader dvaldes i vexlande former,
liknar en trupp af uniformerade marmorstoder. Men en
närmare skärskådning af tygets trådar torde äfven löna
mödan. Låtom oss då först se till huru dessa tvinnas.
När vatten hälles i en skål och utsattes för
solskenet, så minskas innehållet alltjämnt, och
slutligen skola vi finna att skålen blifvit torr. Hvar
tog nu vattnet vägen? Icke inträngde det i skålens
massa, och försvinna eller blifva till intet kan dock
hvarken vatten eller någon annan kropp. Man säger då,
att vattnet bortdunstar, hvarmed förstås, att atomerna
å dess yta genom tillstädesvarande värme skiljas åt i
små bläsor och under namn af gas stiga upp i luften,
der de samla sig till moln, men blott för att åter,
vid inträffande kyla, flyta tillsamman och å nyo
nedkomma till jorden i form af dagg, regn, snö,
hagel eller rimfrost. Sålunda fortgår vattnet i en
oupphörlig kretsgång genom naturen, hvilken senare ock
förnämligast dermed förvaltar sin stora hushållning.
I moln, som äro hafvande med necterbörd och i
hvilka temperaturen samtidigt är nära eller strax
under fryspunkten, afsätta vattendunsterna inga
droppar, utan stelna i kristallform liksom vid
rimfrostbildningen, för hvilken senare dock alltid
erfordras en fast stödpunkt. Endast sällan äro
snöfallen åtföljda af stark köld, och sådana af -
16 till 18° höra till ovanliga företeelser. Detta
är ju ock förklarligt, då man erinrar sig, att den
kalla luften innehåller så betydligt mindre vatten
än den varma. Snöfall under stark köld torde också
endast härröra ur en ofyan ifrån varmare och derigenom
fuktigare lufts inströmning i den kalla. Den för
snöfall vanliga temperaturen är emellertid omkring -
4 till 5°.
Under den vanliga isbildningens snabbt försiggående
kri-stallisering visar denna blott sällan en
regelmessig form, men i snöflingan förekomma
kristallerna deremot ofta matematiskt danade och
då städse med en vinkel af 60 eller 180Ö brytning,
och vi hafva derför valt den första snön - fallen
under ännu jämnförelsevis blid väderlek (l till l1^0
öfver nollpunkten) - såsom lämpligast för i fråga
varande betraktelser.
De noggrannaste iakttagelserna öfver snöflingors form
torde än i dag vara de, som engelsmannen Scoresby
för ett halft sekel sedan anställde i norra Ishafvet,
och då vi härifrån återgifva några af dessa flygtiga
juveler (se illustr, å föreg, sida), skall måhända
någon bland våra unga läsarinnor till och med
finna dem värdiga att tjena som mönster för fina
broderier åt »någon viss person.>.> vid något visst,
betydelsefullt tillfälle.
Scoresby uppställde fem grundformer för snöflingan:
1) tunna småblad; 2) flata eller kulformiga kärnor
med greniga utskott; 3) fina spjut eller sexsidiga
prismor; 4) sexsidiga pyramider; 5) spjut, från
hvilkas ena eller båda ändar ett tunnt småblad sticker
upp i medelpunkten.
Vid daningen af samtliga dessa former torde möjligen
elektriciteten utöfva något inflytande, men för
visso är luftens temperaturgrad härvid verksamt
bestämmande.*
Den första snön har slutligen ock sin betydelse
för den husliga härden; ty den innebär ju, såsom i
inledningen antyddes, att blommorna vissnat, fälten
sköflats, fåglarna flyttat och att förgängelsen lagt
sin hand öfver allt, ja, öfver sjelfva solen, som
äfven i sin middagshöjd blott sänder bleka strålar
öfver jordens vissnade fägring. Den .förströelse,
som icke mera kan vinnas utom hus, måste derför sökas
i hemmet, der menniskorna nu närma sig hvarandra,
för att lättare kunna sträfva fram öfver ökade
bekymmer, som den stundande vinterkylan medför;
men härtill hörer icke blott att sätta goda
innanfönster i bostaden, utan framför allt att
der inträda med sinnet fullt af försonlighet och
fördragsamhet - och med uttalande af denna erinran
tillönska vi den första snön rätt många iakttagare.
A. B. S.
I öfrigt torde för egna iakttagelser bäst lärapa
sig en väl afkyld skiffertafla såsom fångyta för de
fallande flingorna.
En
slumrande oskuld ligger ’l hjertat och drömmer der Och
speglar sig af i blicken Så underbart ren och skär,
Då tycks mig, att verlden ter sig I nytt, i förklaradt
ljus, Då gläds jag, att än jag skådar Ett Eden i
jordens grus.
historia.
Men händer att spegeln fläckas Och mörker deröfver
drar Och bildernas skara strålar Ej mera som förr
så klar,
Då märker jag, att det flyktat, Det Eden, som nyss
jag såg, Och minnes den gamla sagan, Hur ormen bland
rosor låg.
Algot Ljunggren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
