Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuggan. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
slafveri, men nu var vedergällningens och
upprättelsens stund kommen, ty nu låg perserväldet
krossadt och eröfradt, ett nytt verldsrike hade
uppstått - och detta allt genom en man eller, rättare
sagdt, en yngling, som i spetsen för en jämnförelsevis
ringa, men utvald skara besegrat den fruktansvärde
perserkonungen och hans tallösa härar. Ja, den berömde
hjelten, Alexander, hade som segerherre dragit in i
Asiens förnämsta städer och tågade nu med en del af
sin tappra här till Kemi, för att äfven underlägga sig
detta land. Men det var icke som en fiendtlig eröfrare
han här blef mottagen, snarare som en förlossare,
ett högre väsen, och mot honom framströmmade ur städer
och byar en jublande folkmängd, iklädd sina yppersta
högtidsdrägter. Öfverallt, der han drog fram, knäböjde
folket och ropade med uppräckta händer: "Solen har
åter uppgått öfver Kemi. Hell Phra! Hell solens son!»*
Och presterna vid alla de förnämsta templen gingo
honom vördnadsfullt till mötes, böjde sina ärevördiga
hufvuden och ropade: "Hell Phra! Hell solens son!"
Och glädjebudskapet spred sig allt vidare och vidare
öfver solens land.
Alexander såg emellertid med förvåning minnesvärdarna
af Kemis forna odling och makt, till hvilka
hvarken Hellas eller Asien kunde uppvisa motstycken,
pyramiderna och jättetemplen med sina obelisker. Han
såg ock med harm, huru dessa b^yggnadskonstens
under buro spår af barbarernas våldshänder och huru
fattigdom och nöd herrskade vid Nilens förr så rika
stränder.
Då berättades honom, att fjärran i öknen fanns ett
berömdt tempel, der allmakten dyrkades under namnet
Amun, och att trakten deromkring ännu som fordom var
ett blomstrande paradis. Ty, då en gång en väldig
perserhär velat framtränga äfven dit, hade vägvisarna
ledt den på villospår och hellre omkommit tillika
med de hatade fienderna i ökensanden, än visat dem
den enda väg, som ledde till det heliga templet, och
ej heUer sedan hade någon persisk man lyckats vinna
kännedom derom, hvarken genom guld eller hotelser,
ty så starkt, så enhälligt var i Kemi hatet mot de
grymma främlingarna från Asien.
Helt annorlunda var det nu: solens son hade återkommit
och skulle i Ainuns oskärade helgedom invigas till
sitt höga kall.
Derför hade dess prester begifvit sig till Nilens
strand, för att sjelfva blifva- den gudasändes
ledsagare.
I dag skall den stora högtidligheten äga rum. Deraf
kommer det sig, att hela denna oöfverskådliga
menniskomassa strömmar till templet; deraf
kommer det sig, att glädje står att läsa i allas
anleten. Befriaren skall ju snart visa sig!
Plötsligt förnimmcs en trumpetstöt, så åter en,
trumhvirflar stämma in, och nu börjar festtåget med
en musikafd elnin g i spetsen; folket trän ges, barnen
klänga upp på föräldrarnas axlar. Hela menniskomassan
liknar ett brusande haf, hvars vågor ifrigt hafva
sig, på det hvar och en af dem må uppfånga så många
af solens strålar som möjligt.
Så snart instrumentalmusiken tystnat, uppstämmas af
en kör segersånger till konungens och hans krigares
ära samt lofsånger till hans skyddsgud. Derefter
framskrider ett långt tåg af prester, en del af
statsembetsmännen och officerarna; sedan synas tolf
krigshöfdingar, hvilkas hufvudbetäckning prydes
af strutsfjädrar. De bära en rikt smyckad bärstol,
uti hvilken står en förgylld tron, hvilkens armstöd
föreställa lejon och sfinxer. På denna tron sitter
konungen sjelf. Hans ädla drag tala om snille och ett
okufligt mod, och dock måste man förvåna sig öfver,
att icke under den glänsande solsldfvan, som i dag
kröner hans hjelm, finna ett äldre ansigte, ty det
har ju redan blickat ned på så många besegrade
nationer. Bärstolen är prydd med sinnebilder af
sanningen och rättvisan, framför den samma bäras
rökfat, och vid sidorna, på långa förgyllda stafvar,
de kungliga solfjädrarna; strax efter komma presternas
söner med den seger-kröntes vapen; derpå de högsta
statsembetsmännen och öfverfält-
herrarna, en afdelning makedoniska krigare samt
krigsfolk af alla slags vapen, folk af alla nationer,
till en del i de mest lysande drägter. Vidare en
mängd djur, såsom: guldfasaner, leoparder, lejon,
tigrar, giraffer, med flera. Slutligen bäras i stora
kärl sällsynta växter, dyrbarheter af guld, silfver
och ädla stenar. Det är en prakt, en härlighet,
som alldeles förbländar.
På den stolta och flammande blicken ur Alexanders
ögon synes ock, att hjelten till fullo uppskattar
denna stunds segerfröjd. Det är som "Solens son" man
hyllar honom, det vill säga såsom mer än menniska,
såsom en gud. Ja, han märker det väl, det är som
en gud man betraktar honom. Hvad under då, om den
dödliges hjerta fylles af en berusande segerstolthet!
Högtidligheten i Amuns tempel var afslutad. Tvänne
dagar hade förflutit, men hänryckningen tycktes,
långt ifrån att aftaga, alltjämnt vara i stigande,
till följd af de frikostiga skänker, konungen lät
utdela bland folket.
Tilloppet af främlingar fortfor; festmåltider höllos i
hvarje hus, det dansades och musicerades; hela landet
frossade i lust och glädje. Men äfven en oafbruten
hyllning tröttar i längden.
Den store seger vinnaren hade för några ögonblick
dragit sig undan det stormande jublet, det brokiga
hvimlet.
Bland de smärta stammarna i en-tät palmlund vandrade
han nu, endast åtföljd af en vis, som varit hans
trogne vän sedan barndommen. Diagoras - så var den
gamles namn - såg bekymrad ut. Han tänkte med oro
på den, vid hvilkens sida han gick, hvilken som
barn lekt vid hans knän, som yngling kämpat under
hans ledning. Huru skulle nu hans käre lärjunge, så
högsinnad denne än var, kunna utan skada bära denna
omätliga hyllning?
Båda gingo tysta. Konungens drömmande blick skådade
bort mot de jättelika sandstensklipporna, hvilkas
dunkla ingångar skönjdes från stigen, der vandrarna
framskredo.
I detta ögonblick nalkades dem en bjelpbehöfvande, och
som dagsljuset endast sparsamt framträngde mellan det
rika löfverket, igenkände han icke de bägge männen,
utan framträdde med bön om en skärf.
Förvånad öfver att erhålla ett guldmynt, aflägsnade
sig mannen långsamt öfver det solbeglänsta fältet,
som Alexander och hans följeslagare just nu
beträdde. Tankfullt blickade konungen efter honom
och utbrast: "Ser du, Diagoras, huru lika de äro?"
"Hvilka?"
"En verldsherrskarcs och en tiggares skuggor"
- och han pekade åt det håll, der hans egen och
almosetagarens gestalter aftecknade sig. "Det finnes
knappt någon olikhet!" fortfor han med en ton,
hvilken liksom påbjöd en motsägelse.
"Jo", svarade den gamle långsamt, "den ena är en
vcrlds-herrskares och den andra en tiggares skugga,"
"Men det är dock en skugga», gen tog konungen på samma
sätt. "Om det funnes en verld till att eröfra, och
jag gjorde det, skulle jag ej med alla dess skatter,
tillsammans med dem jag redan äger, kunna köpa mig
fri derifrån!" Efter en stunds tystnad fortfor han:
"Om jag vore en gud, som man vill påstå, eller blott
en son af gudarnas strålande sändebud der uppe",
han visade mot solen, "skulle ingen sådan skugga
ledsaga mig. Bort derför med detta gyckelspel!" Och
han löste solskifvan från sin hjelm och slungade den
långt ifrån sig.
Den vise svarade ej ett ord, men han stannade,
blottade vördnadsfullt sitt hufvud och böjde sig
djupt inför sin unge herrskare.
"Hvad vill detta säga - äfven du, Diagoras? När
konungar och folk lågo i stoftet inför mig, stod du
allena oberörd, men nu, då jag säger dig, att jag
blott är ett stoft i stoftets verld, egnar du mig
din hyllning!"
"Ja, herre konung", svarade den gamle, och det var
en djup klang i hans röst: "Det är derför, att i
detta ögonblick synes mig Alexander^ verkligt stor!»
Manfred.
Phra (Pharao), eller solens son, var det namn,
egypterna gåfvo sina konungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
