Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt för fosterlandet. E. - Bilder från jordens nordligaste järnväg. -n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt för fosterlandet.
Om vi med hänvisning till teckningen å sidan 48
och under förutsättning, att den ej hade någon
underskrift, begärde af våra läsare upplysning
om, hvad den föreställer, frukta vi, att bland
de många svar, vi erhölle, knappt något skulle
vara det rätta. Och vi skulle icke förundra oss
deröfver. Den, som såg den här framställda scenen
i verkligheten, det vill säga orginalerna till
figurerna å teckningen, mötande dem på en allmän
färdväg, var lika tveksam. Undrande och nyfiken,
frågade han derför den ridande mannen:
»Hvad ondt hafva dessa män gjort och hvarthän föras de?»
»Intet ondt, herre», svarade ryttaren; »vi äro på väg till
excercisplatsen, der de skola öfvas till soldater.»
»Men hvarför föras de fängslade dit?»
»Jo, eljest rymma kanaljerna ...»
Ja, de se visserligen ut, som om de kände god
last att gå sina egna vägar, de der figurerna, och
antagligen är det på grund af vunnen erfarenhet, som
myndigheterna vidtagit åtgärden, att på sådant sätt
föra landets ungdom till geväret och lägerplatsen.
För att ej kasta skuggan af en dylik brutal åtgärd
på något af Europas välordnade samhällen, hvilka ju
icke ens böra misstänkas för sådana saker, skynda vi
att tillägga, att den här framställda scenen tillhör
en af de sydamerikanska republikerna, Nya Granada,
och att det är den bekante franske resanden, doktor
Saffray, som derom gifvit verlden kännedom.
Det är således ett drag ur ett högst
»ociviliseradt» samhällslif, hvarmed vi här
göra bekantskap. Någonting dermed jämnförligt
inom militärlifvet har naturligtvis icke något
»civiliseradt» samhälle. Ja, vi höra detta utrop
från tusen, sinom tusende munnar. Och likväl! Så
hårfina äro icke beröringspunkterna, rätt sedda,
dem emellan, mellan ett så kalladt ociviliseradt och
ett så kalladt civiliseradt samhälle, beträffande
just den här framhållna sidan af militärväsendet,
att de icke tåla vid och kunna gifva anledning till
ett par anmärkningar.
Intet af de många, höga begrepp, som binda menniskan
vid mensklighetens stora uppgift i skapelsen, står
öfver det, som innefattas i ordet fädernesland
ocli i kraft af hvilket hon är medborgare,
samhällsmedlem. Intet står högre, derför att intet
annat af henne fordrar så stora, uppoffringar, som
detta. Denna uppoffringens pligt, som är samhällets
första grundlag och i intet annat hänseende så visar
sin befallande makt, som just i fråga om hvars och
ens bidrag till fosterlandets försvar, är – detta får
icke glömmas, fastän det så ofta blifvit förgätet –
ingalunda en pligt för få med uteslutande af andra,
icke ett åliggande för många till fördel för ett
fåtal, utan lika omfattande för alla, lika bjudande,
lika bindande. Detta är så mycket angelägnare att
starkt hålla fast vid, som en menniskas värde har sin
naturliga måttstock just i hennes förhållande till
denna pligt, just i hennes ställning till fäderneslandet,
som är det hela – »ty i allt lefvande får
hvarje del sitt värde endast genom sitt förhållande
till det hela».
Derför heter det ock: Fäderneslandet, som gifver
dig allt, har rätt till det bästa, du kan gifva,
– »Fäderneslandet, som gifver dig allt?» ... Här
stå vi inför en stor fråga. Gifver fäderneslandet
verkligen allt – allt åt alla? Är begreppet derom
klart och oomtvisteligt, såsom den gemensamma pligten
mot fosterjorden, eller har det blifvit förfalskadt,
så att det gäller blott för flera eller färre,
men icke för alla? Har känslan för fäderneslandet,
som så ofta anslås, verkligen hos alla fått behålla
jsin rena, upphöjda ton eller har hon blifvit bemängd
med missljud?
Vi tvifla att någon, som pröfvat saken, skall
hafva mod att svara ja härpå. Man skall nödgas
medgifva, att lagstiftningen lidit och lider af
många brister, att den allmänna rättskänslan varit
snärd i många fördommar och att civilisationen, det
är samhällsmedlemmarnas utveckling i uppfattning
och seder, i pligtkänsla och vetande, med ett
ord i förädling, har ännu mycket att uträtta,
innan det sanna begreppet om fäderneslandet blir
verklig sanning. Det är de, som besluta och handla
å fäderneslandets vägnar, de, som länka dess öden
i det lilla som i det stora, hvilka skola gifva
detta begrepp motsvarande verklighet och införa denna
sanning i verlden. Dessförinnan är det icke underligt,
fastän alltid beklagligt, att man möter en slumrande
pligtkänsla, helt annan än fäderneslandet fordrar den,
och att makten ofta måste framkalla pligtuppfyllelse,
der icke kärleken, all uppoffrings rätta källa,
detta förmår.
Det torde få anses otvifvelaktigt, att hvad som mest
söndrar menniskor, hvilka äro ämnade att vara ett
folk, hvad som hos dem mest villar känslan af pligt
mot fäderneslandet och alstrar slöhet och missmod,
är att enhetsbandst dem emellan och denna känsla
utslitas för, åtminstone skenbart, onyttiga ändamål,
att uppoffringens pligt göres bitter genom att tagas
i anspråk, och i vidsträckt anspråk, för bisaker,
stående långt ifrån det hufvudsakliga. Man anför
som möjligt, att en missuppfattning om bisak och
hufvudsak kan förekomma hos den stora allmänheten. –
Men hvems är då felet? Icke deras, som äro okunniga,
utan deras, som tillåta dem att vara det!
Så mycket vetande finnes dock redan, att
det ej mer gäller som högsta rättsgrund i
samhällsangelägenheter, att somliga blott skola
höra och lyda, om de också ingenting förstå. Och
med den stigande allmänna upplysningen måste
samhällsinrättningarnas utveckling gå i jämnbredd,
i alla händelser kräfver fosterlandskärleken af
dem, som hafva förmansplatser, att icke för de
underordnade göra offerpligten onödigt tung genom
bristande humanitet. Ty endast ur det lefvande
medvetandet om, att det offer, som göres, verkligen
är nödvändigt och till gagn, näres den heliga
känsla, hvars lifsvilkor är: allt för fosterlandet!
E.
-
Bilder från jordens nordligaste järnväg.
Den fjällrygg, som under namn af Kölen eller
Seveberget bildar en naturlig skiljemur mellan de
bägge i politiskt hänseende förenade konungarikena
Sverge och Norge, utgör äfven en enda stor
vatt^endelare i riktningen norr och söder, från
hvilken i de deremot diametralt motsatta riktningarna,
öster och vester, utgrenar sig en otalig mängd
bäckar, åar och rännilar. Närda af den, under
åverkan af sommarens sol, från fjällsluttningarna
långsamt smältande snön, förena sig sedan dessa
anspråkslösa, lustigt hoppande fjällbäckar till
större vattendrag. Efter hand genomgå de alla
tillväxtens stadier, och af den lilla från snömassan
fallande vattendroppen blifver till sist en bred och
majestätisk flod, som slutligen utgjuter sitt vatten
i de salta haf, som i öster och vester omsluta den
Skandinaviska halfön.
Följer man loppet af en sådan flod, från dess första
anspråkslösa begynnelse, skall inan öfverraskas af
mången naturens nyckfulla lek; ögat skall häpna
vid taflor af vild, ohejdad kraft, men ock under
stundom tjusas af ett leende behag. Men – en dylik
färd kräfver äfven både tid och mödor, ty man åker ej
på järnväg utefter sådana flodlopp. Undantag gifvas
likväl och det är ett sådant af sällsynt beskaffenhet,
som här skall egnas några beskrifvande och vägledande
rader.
Det är om Stördalselfven det är fråga. Namnet
angifver, att det är en norsk flod, men den har dock
sina källor, äfvensom en del af sitt lopp, på svensk
botten. Den räknar nämnligen sin början från en liten
vattensamling, strax invid Storliens järnvägsstation;
en mycket obetydlig början, liksom floden i sin helhet
ej förlänas sitt intresse genom någon väldig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
