Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island. A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jarlen Atles tre söner, men då en af dessa blef Leifs
medtäflare om Ingolfs fagra syster, Helga, byttes
vänskapen i fiendskap. Leif dödade tvänne af Atles
söner och fick derför till jarlen bota allt sitt
jordagods. Leif och Ingolf tänkte då på att lemna
Norge. Först reste de till Island, för att bese denna
ö, som mycket prisades af en bland de män, Floke haft
med sig. Derpå drog Leif åstad i »vester viking»
(till Irland), för att vinna gods till ersättning
för det han mistat; han tog till fånga tio män,
som han gjorde till trälar. Hemkommen, gifte han
sig med Helga, och så begåfvo sig han och svågern
med sina hustrur, några vänner, trälar, boskap och
lösören till Island. Två skepp förde denna första
nordiska utvandring, som torde hafva räknat omkring
ett halft hundrade personer.
Då man fick ön i sigte, skildes skeppen åt. Ingolf
kastade öfver bord sina högsätesstolpar, sägande att
han ville bosätta sig der de komme i land. Leif slog
sig ned på södra kusten och byggde strax två hus. När
våren kom skulle han plöja, men som han hade blott en
oxe, lät han sina irska trälar draga plogen. Detta
förargade dem; de slogo ihjel oxen och uppgåfvo,
att en björn hade tagit den; när då Leif och hans
män spredo sig, för att förfölja björnen, blefvo de
öfverfallna och dödade af trälarna, hvilka derpå
togo qvinnorna och Leifs lösören samt flydde i en
båt till några småöar utanför sy d vestra kusten,
hvilka sedan kallades Vestmanna-öarna. Der uppsökte
dem Ingolf, för att hämnas sin fosterbroder; han
dräp de trälar, som ej sjelfva sprungo i sjön och
drunknade. Ingolf bodde först på sydöstra kusten, men
när hans högsätesstolpar återfunnos i Faxefjärden på
vestkusten, drog han dit och byggde; stället kallades
Keykjavik (Rökvik), emedan i närheten funnos varma
källor, hvarifrån ånga uppsteg. Han tillegnade sig
hela den sydvestra delen af ön och utdelade här jord,
ej endast åt de fria män, som följt honom, och åt
några trälar, som han frigaf, utan ock åt många andra,
som efter honom flyttade ut till Island,
Omkring sextio år räckte nybyggaretiden eller
»landnams»-tiden (nemaland betyder: taga land). Det
var hufvudsakligen norrmän, som bebyggde Island;
bland »landnams»-männen (nybyggarna) nämnas äfven
svenskar, men de äro ej många, äfvensom några män
från Irland, Skotland och Söder-öarna (Hebriderna),
af hvilka flertalet torde hafva varit af nordisk
börd. Vigtigaste orsaken till den starka utvandringen
från Norge var missnöjet med Harald Hårfager, som
ej blott störtade de många småkonungarna och gjorde
sig till ensam herre öfver Norges rike, utan ock
inkräktade på folkfriheten. Det var blott kusterna
och de närmast dem belägna dalarna och slätterna som
bebyggdes; men det inre af landet förblef öde.
Inom hvarje särskild bygd eller härad utgjorde de
der bosatta familjerna ett sjelfständigt samfund
för sig under en höfding, hvilken värdighet var
ärftlig i den förste höfdingens slägt. Höfdingen
var samhällets anförare och förestod gudstjensten, i
hvilken egenskap han kallades gode. För att bi-lägga
stridigheter mellan dessa smärre samfund behöfdes en
öfverordnad myndighet. Sålunda kom man att förena
flera grannhärad till ett tingslag, hvars ting
fällde dom, der det ej lyckades att få förlikning
i godo till stånd. Dessa tingslag slöto sig sedan
tillsammans till ett hela ön omfattande förbund, i
spetsen för hvilket stod Altinget, den unga fristatens
högsta dömmande och lagstiftande makt. Altinget –
så heter än i dag den isländska folkrepresentationen
– samlades första gången år 928. Anledningen var
följande. I de särskilda bygderna och på deras ting
rådde skiljaktiga rättssedvanor. För att afhjelpa
denna olägenhet reste en man vid namn Ulvljot öfver
till Norge, der han i tre år vistades hos en lagkunnig
man; efter återkomsten lät han sin fosterbroder
genomresa ön, för att finna ett passande ställe,
der samtliga bönder kunde komma samman, och inför de
församlade männen föredrog så Ulvljot sina lagar,
hvilka han närmast bildat efter dem, som gällde i
Norges vestland; de godkändes och Ulvljot utsågs till
Altingets ordförande. Platsen, der Altinget hölls,
ligger vid Tingvalla-vattnet, Islands största sjö,
österut från Eeykjavik.
Af landnams-männen voro endast få kristna. Till inemot
år 1000 rådde på Island den gamla tron; kristendommens
införande skedde ej utan split och
blodsutgjutelse. Beryktad bland dess förkunnare är
en norsk prest vid namn Tangbrand. Denne, som hemma
i Norge, under förevändning att bekämpa hedendommen,
for omkring i viking och härjade i de landsdelar,
der folket gjorde motstånd mot kristendommen, hade
härigenom ådragit sig konung Olav Tryggvasons vrede;
för att försona sig med konungen åtog han sig att
omvända is-ländarna, hvilket värf han utförde så,
att folkets ovilja snart dref honom bort från ön. Yid
midten af elfte århundradet fick Island egen biskop,
residerande i Skåleholt i öns sydvestra del. I början
af näst följande århundrade upprättades ytterligare
en biskopsstol i Holar i öns norra del. Den
förste biskopen i Holar inrättade en prestskola
och stiftade öns första kloster. En synnerligt
märklig omständighet är, att förbudet för prester
att gifta sig aldrig blef gällande på Island. Äfven
af andra skäl blefvo presterna ej här, såsom eljest
i den katolska kyrkan, strängt afsöndrade såsom en
särskild kast från öfriga samhällsklasser. Liksom
under hednatiden höfdingen och presten (»goden») voro
samma person, så blef det under den kristna tiden
vanligt, att den ättstore höfdingen inhemtade den
tidens lärdom och lät sig prestvigas. Häraf förklaras
huru det kom sig, att på Island de lärde, presterna,
såsom författare begagnade sitt nordiska modersmål,
medan eljest under medeltiden kyrkans män, äfven när
de skrefvo om allt annat än religion och kyrkliga
ämnen, begagnade ett dödt tungomål, kyrkans språk,
latinet. De isländska presterna kände sig såsom
ett med sitt folk, de skrefvo för sina landsmän i
hemmet, ej för de lärde ute i den från deras ö så
aflägsna, stora verlden. Derför valde de att skrifva
om sådant, som sysselsatte folkets tankar och håg –
om forntida idrotter, om de märkliga ätternas öden,
om landets historia. Och användandet ej af ett dödt
och vanstäldt språk, utan af det på folkets läppar
lefvande tungomålet gaf åt deras framställning den
enkla, naturliga, folklika form, som efterverlden
så högt beundrar och som är så i grund och botten
skiljaktig från medeltidens latinska litteratur.
De namnkunnigaste isländska lärde och författare voro
följande. Presten Are Frode (född 1067, död 1148),
»den förste, som skref böcker på nordiskt mål»,
började den så kallade Landnams-boken, som innehåller
historien om Islands bebyggande. Hans vän, presten
Sämund Sigfusson (född 1056, död 1133), som i sin
ungdom vistats utomlands, särdeles i Frankrike,
har väl icke ordnat den äldre, efter honom så
kallade Sämunds edda, innehållande gamla qväden om
gudar och bjeltar, men hans hem var ett verkligt
lärosäte, der han samlade skrifter och omgaf $ig med
vetgiriga ynglingar. Hos hans sonson uppfostrades
den man, hvilken ordnade och gaf den form, vi känna,
åt den under namnet »Heimskringla» berömda stora
sagosamlingen om ynglingaätten i Sverge; han hette
Snorre Sturleson (född 1178, död 1241). Den man, under
hvilkens ledning Islands folk fick sin lag skriftligen
upptecknad, böra vi ej heller glömma: hans namn var
Bergtor Kavnsson. Det var på altinget år 1116 den
isländska lagboken, kallad »Grågåsen», godkändes.
Den isländska bokskatten är så rik, att det ej kan
annat än väcka förundran, helst när man besinnar,
huru fåtaligt folket var – kanske aldrig öfver ett
hundra tusen menniskor – huru litet hela det öfriga
Norden samtidigt frambragte och huru kort tid det
litterära lifvet på Island blomstrade. Mest kända
och för en hvar mest tillgängliga af skrifalstren
från Islands medeltid äro sagorna. Dessa äro mytiska
sagor, handlande om hednatidens sagohjeltar – till
dem hör Fritjofs saga, hvarifrån Tegnér hemtat ämnet
för sin verldsberömda dikt – isländska slägtsagor,
såsom Niåls saga, historiska berättelser om utländska
händelser, hvaribland främst Heimskringla, vidare
sagor, bearbetade efter j främmande sägner, såsom om
Karl den store och om Didrik af Bern, samt slutligen
helt och hållet uppdiktade äfventyrssagor. Den
isländska skaldekonstens alster deremot, med sina
konstiga versformer och sin sammanhopning af bildliga
omskrifningär, låta sig ej fattas och rätt uppskattas
utan ett mödosamt studium.
Det rika andliga lif, som utmärker den isländska fristatens
blomstringstid, var af kort varaktighet, omkring halftannat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
