Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island. A. Hedin - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
århundrade. På tolfhundratalet stördes landets
lugn och välstånd af våldsamma inre fejder, hvilka
medförde den isländska sjelfständighetens undergång
och på samma gång den andliga odlingens förfall.
Norges konungar hade länge fäst lystna blickar på
den isländska fristaten. De häftiga familjetvister,
som söndrade den, kommo slutligen deras planer till
hjelp. De stridande sökte stöd i Norge och häraf
begagnade sig konung Håkan, för att få isländarna
att erkänna honom såsom landsherre. Det skedde på
tolfhundrasextiotalet. Ön skulle väl icke utgöra en
del af Norges rike, den skulle behålla sin egen lag
och sitt alting; men en del af höfdingarnas makt
gick öfver i konungens »sysselmäns» händer, konungen
fick en högsta domsrätt, i stället för altingets
valda ledare kom en af konungen utnämnd lagman,
isländarna måste betala skatt till konungen. Landets
välstånd sjönk, då handeln kom i norska, sedan i tyska
köpmäns händer. Ännu alstrades väl sagor och dikter,
men med det gamla frihetslifvets upphörande aftynade
också den skaparekraft, som förut frambragt så många
och härliga verk. Den trohet, hvarmed isländarna
emellertid bevarade skatterna från en bättre tid,
hafva de nordiska folken att tacka för den forskning
i våra gamla häfder, som i de på Island utarbetade,
samlade och gömda skrifterna har en hufvudkälla.
Vid Kalmar-unionens upplösning följde Island med
Norge under de danska konungarnas spira. Reformationen
infördes på Island, sedan den segrat i Danmark, men ej
utan motstånd, ej utan blodsutgjutelse. Familjetvister
sammanblandades med den religiösa striden. Först
vid midten af sextonde seklet segrade reformationen,
sedan dess motståndare, biskopen i Holar, Jon Aresen,
som förklarat sig »ej kunna hålla en tro, hvilken
ginge öfver hans förstånd», blifvit af en sin fiende
tillfångatagen och jämte sina två söner afrättad. Den
vanstyrelse, som hela det danska riket led efter
envåldsmaktens införande 1660, drabbade ej minst det
aflägsna Island. Särskildt var den isländska handelns
öfverlåtande som monopol en olycka för ön. Alla
försök att upphjelpa fårafvel, fiskeri och andra
för ön naturliga näringar strandade på köpmännens
motstånd, hvilka ej tålde några åtgärder, hvarigenom
öns inbyggare kunnat blifva i någon mån oberoende;
af deras utsugningssystem. Med de styrandes dårskap
förenade sig naturolyckor att öda landet. Det säges,
att i förra seklet voro ej mindre än fyrtiotre oår
på Island. Svåra vintrar, drifis, öfversvämningar,
vulkaniska utbrott, pest, koppepidemier,
hungersjukdommar – så lyder förteckningen på de fiender,
som härjade landet och i massa bortryckte folk och
kreatur. Folkmängden var mindre vid början af detta,
än vid början af förra århundradet.
Det förstås af sig sjelft, att öns urgamla
folkrepresentation sjönk ned till liten eller
ingen betydelse; dess lagstiftande makt uppslukades
af enväldet. Att altinget formligen upphäfdes år
1800, var derför en händelse af ringa vigt. När
konung Fredrik Vl efter julirevolutionen 1830
fann sig föranlåten att i sitt rike införa
»rådgifvande» provinsialständer för de särskilda
landsdelarna, fick Island rätt att sända två
ombud till ständerförsamlingen i Roeskilde, och
1843 upplifvades altinget såsom en rådgifvande
representation för Island. I den grundlagsstiftande
församling, som utarbetade Danmarks nya författning
1849, sutto fem isländare, och ursprungligen var
meningen, att den nya grundlagen skulle komma
att gälla äfven för Island. Så blef det dock ej,
och det skulle ej heller hafva tillfredsställt den
aflägsna öns särskilda behof och intressen. För den
frihetsrörelse, som 1848 började skaka nästan hela
vår verldsdel, hade Island ej blifvit främmande. Från
den gamla folkförsamlingsplatsen vid Tingvallasjön
uttalade ett isländskt folkmöte sina önskningar om
öns ställning inom den danska monarkien. Härom har
sedan förhandlats och tvistats i tjugo års tid, så att
frågan blifvit löst först efter 1870. Omsider äro nu
förhållandena ordnade så, att altinget med konungen
delar den lagstiftande makten i öns alla särskilda
angelägenheter. Till dessa särskilda angelägenheter
hör allt annat än försvarsväsen och förhållande till
utlandet: således gäller altingets lagstiftningsmakt
hela den borgerliga och strafflagen, kyrko- och
undervisningsärenden, kommunal väsendet, fattig- och
sundhetsvård, beskattningen, näringsförhållandena,
vägar och post med mera. Konungen utöfvar sin
regeringsmakt i isländska angelägenheter genom en
inför altinget ansvarig minister för Island. Den
högsta ortmyndigheten är en på Island bosatt
landshöfding. Altinget samlas i Reykjavik hvart
annat år. Det består af tretio folkvalda och sex af
konungen utsedda ledamöter, fördelade på två kamrar,
som sjelfva välja sina talmän. Det utser revisorer,
att granska räkenskaperna öfver landets inkomster
och utgifter. Valberättigade äro bönder, som idka
jordbruk och erlägga skatt; köpstadsborgare, som
betala minst åtta kronor i kommunalskatt; embetsmän;
de som aflagt vissa examina.
Islands befolkning, som 1823 var femtio tusen,
uppgafs 1870 till nära sjutio tusen personer.
A. Hedin.
-
Menniskans arfslott.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
VI.
Huru det bar till, att ödet blef påskyndat.
Tre dagar hade förflutit sedan föräldrarnas afresa,
men under dessa tre dagar hade den nye herrn till
Kroneby ej hunnit längre än till en, minst två gånger
i timmen uttalad, välsignelse öfver den fördel, hans
onkels, presidentens bref medförde. Och ändå plågade
det honom så mycket att veta, det lilla kusin Amalia,
som så länge utlagt de allra små finaste krokar,
för att fånga arftagaren till Sigesberg, förgäfves
skulle blicka efter honom, att han, liksom till
en penitens för ett ouppsåtligt brott, fördröjde
den efterlängtade resan till prostgården. Detta var
åtminstone hans egen tro för hvar gång han passerade
stallet, utan att gifva befallning om förspänning
... Han reflekterade ej öfver den misstrogna oro,
som i sjelfva verket höll honom tillbaka och i hvilken
hans intagande lilla kusin hade föga del.
Fjerde dagen på eftermiddagen hade han varit utåt
ett af de aflägsnaste torpen, för att se till
innehafvaren, som råkat skada sin fot. Och ehuru
Conny visserligen icke bland småbarnen i allmänhet
var en sådan favorit, som »gamle balon», så voro
torpareafkomlingarna på Kroneby ändå ganska
förnöjda, när han, liksom nu, kom utrustad med,
en laddning pepparnötter i fickorna på den hvita
linnerocken. Hvad beträffade mannen och hustrun, så
förstodo de mycket väl, att en samvetsgrannare och
redbarare husbonde ej kunde finnas, fast han mycket
litet pratade om de förbättringar, han hade i sinnet.
Denna eftermiddag hade emellertid hans hjerta och
lynne blifvit betydligt uppmjukade, då han genom
fönstret händelsevis såg, med hvilken uppriktig ömhet
den unga hustrun låg på knä och lade varma grötar
om mannens fot, och hörde denne så hjertligt säga:
»Nej, snälla Anna Lena, det går då aldrig an, att du
mödar ut dig i sådan belägenhet du är, jag behöfver
inte att du skiftar så ofta.»
Då baron så kom in i den snygga stugan, satte han sig
ned med tillfredsställelse, skickade ut pepparnötterna
till barnen, uppdrog ur en annan ficka liniment,
som han fått från staden, och erbjöd unga mor att
låta en af pigorna komma ned och hjelpa henne. Då han
härtill lade en liten penninggåfva, fick han njuta
af så vackra och uppriktiga tacksamhetsbetygelser,
att han i den allra bästa möjliga sinnesstämning
begaf sig på hemvägen, tänkande på hur vackert äfven
det enklaste husliga lif kunde vara.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
