Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan att vidare tänka öfver hvarthän han ställde sina
steg, kom Conny från skogsstigen ned på landsvägen
och gick i så djupa funderingar, att han först
återkallades till besinning, när en mötande person
vid sidan om honom kastade sin lätta och smidiga
skuggbild öfver vägen.
Huru han då ryckte till, huru hastigt han afryckte
den runda halmhatten och huru lika hastigt han
utsträckte sin hand! Det fanns nu ej någon, som
bevakade honom, hvarken föräldrarnas ögon, afundsjuka
kollektinsamlerskors afundsjuka blickar eller en hel
kyrkbacke med menniskor. Gud må veta, att han i detta
ögonblick erfor en nästan svindlande tacksamhet mot
det öde, som fört honom hit och hvarför han ensamt
hade att tacka det intresse, som så länge qvarhållit
honom i torpet.
»Jag skall stå fadder till det barn, som den unga
hustrun väntar, och jag skall draga god försorg
om det.» Så vacker var hans tanke, men han kunde
naturligtvis ej meddela den åt henne, som han haft
den lyckan att, i sanning à propos, få träffa.
»Bästa fröken Hermine, jag erfar en obeskriflig
glädje öfver detta möte, som ger mig tillfälle att
förklara, det jag varit mycket missnöjd med mig sjelf,
derför att jag i edra händer dristade lägga den der
kommissionen. Men ni ser trött ut. Ack, jag ber, sitt
och hvila en liten stund på den der vänliga gräsbacken
vid vägen! Den är alldeles danad till en soffa åt er.»
Aldrig i sitt lif hade Conny tilltalat någon qvinna
i denna ton af öppenhjertig förtjusning.
Den sköna, unga flickan satte sig helt enkelt. Hon var
verkligen trött och hade ernat att hvila vid denna
skogsbacke, Det låg öfver hennes fina anletsdrag
ett större allvar än vanligt, ett slags drömmeri,
icke något ömt, svärmiskt, utan kanske snarare
en disposition åt det melankoliska området. Och
ingenting kunde vara mera fritt från behagsjuka än
hennes hållning, när hon med en åtbörd, så värdig,
att den blott kunde anstå en qvinna, omgifven af en
sådan renhetsatmosfär, inbjöd Conny att taga plats
vid hennes sida under den skugg-gifvande trädgruppen.
»Vet herr baron», svarade hon, »att jag också önskat
träffa er, för att få tillfälle att å församlingens
vägnar på det hjertligaste tacka för den så stora
och värdefulla gåfvan, hvilken kommer att betydligt
påskynda vår affär ... Jag var under insamlingen
så förströdd, att jag med säkerhet fruktar, att herr
baron icke fick ett enda ord till tack ... Förlåt
mig för all del!»
»Förlåta er! Det finnes få saker jag icke skulle
förlåta fröken. Men hvad beträffar denna, så var jag
nöjd med, att just så blifva affärdad. Det bevisade
mig, att fröken Hermine behandlade mig som en vän.»
»Det var en fullt riktig slutsats», svarade hon,
i det hon uppknöt banden på sin hatt och lade den
bredvid sig i gräset, så att de lätta vindflägtarna
fritt kunde spela genom den glänsande massan af hennes
ljusbruna hårlockar. »Allt sedan vi blefvo bekanta,
hafva vi haft så många gemensamma intressen för det
allmännas bästa inom vår krets, att vi aldrig kunde
undgå att blifva vänner.»
»Det bör ni vara öfvertygad om, att jag uppskattar
som en stor lycka, men ... ej som den största»,
tillade han sakta.
»Nej, naturligtvis icke! Huru mycket en person än
intresserar sig för sociala, här egentligen kommunala,
angelägenheter, och hvilka sympatier för lika tänkande
personer derigenom än kunna uppstå, så få dessa
intressen icke inkräkta för stor del af dens tid,
som, i likhet med herr baronen, har framför sig ej
mindre än tre banor.»
»Tre banor! Hvilka då?»
»Författarens, landtbrukarens och – om jag får vara
nog djerf att säga det – medborgarens inom det stora
gebitet som kallas staten, till hvilken, efter hvad
jag tror, mången får anse sig hafva en skuld, allt
efter sin samhällsställning, att inbetala, oafsedt
särskilda verksamhetsgrenar, politiska sympatier
och tendenser.»
»Hvad ni nu uttrycker är en ganska beundransvärd
variation på det tema, min far så ofta uttryckt för
mig och som jag också en dag ernar sätta i verket.
Dessutom antager jag, att jag icke hittills förspillt
min tid», tillade han med en ton, påtagligt något
harmsen öfver den vändning, hon uppsåtligen gifvit
samtalet.
»Jag är ledsen», svarade hon med afväpnande mildhet,
»att hafva väckt ert missnöje. Ni har likväl sjelf
vant mig vid att fritt få yttra mina tankar.»
»Det är icke fråga derom. Jag hör alltid gerna
edra tankar. Men ni begagnade er nu af en bland
dessa bakvägar, som en qvinna med er karaktär borde
förakta. Eller säg, ansåg ni er verkligen svara på
mina ord? Jag sade, att jag uppskattade er vänskap
som en stor lycka, men ej som den största.»
Hermines blick mötte hans med ett öppet, men sorgset
uttryck. Hennes kind bleknade och en lätt darrning
röjdes i den hand, som mekaniskt drog några grässtrån
mellan de fina fingrarna.
»Behöfva vi», yttrade hon med ännu ett försök till
undflykt, »så noga nagelfara hvarje ord? Lyckan är
ju ett så relativt begrepp. Och det kan vara möjligt
att misstaga sig derpå.»
»Det kan vara möjligt att blifva besviken på lyckan,
men att misstaga sig på hurudan man önskar den, är
ej möjligt. Får jag säga er, huru min gestaltar sig?»
»Ack nej, säg ingenting derom !.. Det är icke mig ni
bör gifva ett sådant förtroende. Jag har just läst i
en af edra egna af mig så mycket värderade filosofiska
uppsatser dessa ord: ’Må hvarje menniska, då hon står
framför en vigtig princip, som kan tvåfaldigt tydas,
besinna sig minst två gånger förr än hon slår in på
den väg, som torde medföra disharmoni i hennes lif.’»
»O, jag finner nu, att ni bortvisar den bönfallande,
till och med innan bönen nått edra öron!.. Jag hade
icke tänkt att så snart, innan ni ännu bättre kände
mig, uttala de ord, ni försmår att höra, men jag kände
mig så upprymd af en inre glädje då jag mötte er, att
jag lät hjertat ila ifrån besinningen. Är jag er så
likgiltig, att ni icke vill lära er att förstå mig?»
»Bästa eller åtminstone redligaste svar jag kan gifva
er, då ni ovilkorligt tvingar mig att svara, är detta:
Jag äger ej rättighet att afhöra ett sådant tal,
som ni ställer till mig, ty ... jag är förlofvad.»
»Store Gud – och ni bär ej ring, som hvarje qvinna bör
bära under sådana omständigheter? Ni hemligt förlofvad
– utan edra slägtingars vetskap? Jag tror det ej!»
Nu började Hermines kinder blossa, och hennes
själfulla ögon, mörka som himmelens mörkaste blågråa
färgton, antogo ett uttryck af sårad värdighet. »I
fall», svarade hon, »det funnes en man, som
kunde anklaga mig för att hafva gifvit ringaste
uppmuntran, så skulle han hafva rätt att begagna så
hårda uttryck. Men säg, äger herr baronen en sådan
rättighet?»
»Nej, alldeles ingen! Jag har varit en dåre – det är
alltsammans. Emellertid anser jag mig icke behöfva
återtaga den förundran jag uttryckt öfver, att ni kan
vara hemligt förlofvad. Dertill måste finnas ett skäl
af vigt.»
Hon tycktes kämpa mellan sin qvinliga stolthet och
ett annat behof. Och det blef detta som segrade.
»Jag kan ej just nu bestämma», sade hon, »om det är
den högaktning, jag alltid egnat er karaktär och de
ädla sträfvanden i många, många riktningar, som ert
skriftställen röjer, eller om det rätt och slätt är
qvinnans sårade känsla, hvilken ej tål att misskännas,
som inverkar på mig, kanske är det alltsammans
förenadt. Nog af, jag önskar, att det ljus, hvaruti
ni hittills sett mig, icke alldeles förmörkas. Vet
då, att denna förlofning är vilkorlig och att det
är den utomordentliga grannlagenheten hos den man,
till hvilkens hustru jag af våra fäder, snart sagdt
från vaggan, varit utsedd, som för min skull fordrat
detta hemlighållande af en förbindelse, som, då det
var min mors sista och innerligaste önskan till hennes
sextonåriga dotter, icke skulle svikits af mig.»
»Visste jag ej, att det måste finnas någon orsak! Och
orsaken är således den, att mannen, som ni nämner, är för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
