Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelinen. (Mustela Erminea. Linné.) W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
honom icke. Båda dessa sätt att behandla hermelinen
– och småveslan, på hvilka bägge djur ingen skilnad
göres, hvarken i detta eller andra fall - grunda sig
icke på någon ömsinthet, utan på okunnighet och dermed
förenad vidskepelse.
Somliga hafva ansett veslan i ladugården för
ett. osvikligt tecken till huslig lycka och kreaturens
trefnad, under antagande, åtminstone allmänt nog
i mellersta Sverge, att hon representerar något
öfvernaturligt väsende: en förtrollad prinsessa,
ett rå, en tomte eller dylikt, som på inga vilkor
får ofredas, hvarför veslan, befunnen i ladugård,
tilltalats ungefärligen sålunda: »Åh, se en
liten jungfru! Så vacker och så fin! God dag,
lilla jungfrun! - Var inte rädd: här är inte
farligt. Välkommen! Yälkommen! Lycka till att
trifvas!»
Andra åter hafva ansett veslan i ladugården
olycksbrin-gande, för så vidt nämnligen man på allra
minsta sätt stött sig med henne: hon vore mycket
hämndfull, en gång förargad, bete hon kreaturen,
bettet vore giftigt, det bitna kreaturet finge
»Vesleblåbt» och doge som en hund, så att man knappast
en gång kunde få nytta af huden, hvarför man aldrig
borde låtsa om, att man såge någon vesla i ladugården
och ännu mindre ofreda henne.
Bristande kunskap om naturen och särskildt i afseende
å en mängd djur, deras lefnadssätt och skaplynne, har
varit åtminstone en medverkande orsak till uppkomsten
af en god del utaf alla de öfverna-turliga väsenden,
hvilka hedendom-men tillskapat och den kristna
fantasien låtit i mer eller mindre mildrad form lefva,
näras och hafva sin varelse än här, än der. Eunskap är
den Thors hammare, som krossat och krossar alla troll:
för vetandets ljus bortdunstar fantasiens dimbilder,
de må nu kallas förtrollade prinsessor, skogsrån,
sjörån, necken, tomtar, lyktegubbar, gastar, spöken
eller hvad som helst, ehuru historierna om dem kunna
vara rätt nöjsamma att höra eller läsa. Der menniskan
icke mäktat eller mäktar se den store, ende och sanne,
allestädes närvarande Guden uti hans verk, sådana
de verkligen äro, hittar hon i stället på underbara
väsenden. En viss benägenhet för det underbara ligger
i hennes natur.
Till hermelinens hvardagliga matordning hör råtta och
mullvad och, i högtidslag, när han nämnligen så hafva
kan, alla sorters småfågel, dufvor, ungar af rapphöns,
orre och tjäder samt ägg af alla, möjliga fågelarter,
harungar och kaniner m. m. m. m. Hans slagtningsmetod
skall vara, åtminstone i afseende å större djur^
att bita sig fast vid strupen, utan att skämmas för
att uppträda såsom en riktig’ blodsugare.
Af denna hans matordning finner man, i hvad mån
vesla i ladugård gagnar eller .skadar: fritt från
råttor håller hon, men kan ock taga bctaldt derför;
hon rör likväl aldrig den egentliga boskapen.
Hvad hennes »hämndkänsla» beträffar, så är
naturligtvis "tron derpå ett nonsens i annat afseende
än det, att, om man
Hermelinen
(Ur Brelims
tager henne lefvande, hon söker försvara sig: hon bits
dugtigt, men utan att bettet är på något sätt giftigt.
Yeslan ledes företrädesvis af lukten, liksom stöfvaren
vid sin jagt, men i motsats till denne smyger hon sig
på sitt rof och kastar sig med ett språng öfver det.
Hermelinens parningstid är Mars månad. Omkring fem
veckor senare föder honan i sin undangömda vrå fem
till sex småttingar, hvilka äro stenblinda runda nio
dygn samt åtnjuta föräldravård och lämplig uppfostran
tills de blifva omkring fyra månader gamla, under
hvilken tid (Jen lämpliga uppfostran bedrifves
sålunda, att ungarna få speciel undervisning uti
slägterihandteringen: föräldrarna draga nämnligen
hem till dem lefvande djur. Det gamla paret följes
åt året igenom. Något annat sällskapslif förekommer
icke bland hermelinerna, så att, då man får se flera
än två hermeliner tillsammans, detta är en ännu
osplittrad familj.
Den enda i ögonen fallande skilnaden de olika könen
emellan, då man nämnligen får se flera på en gång,
är blott den, att honan är mindre än hanen.
Skilnaden emellan de gamla och ungarna består deri,
att de senare äro mera gråaktiga, men detta märkes
naturligtvis blott om sommaren och hösten, ty på
vintern, då de alla äro hvita, få ungarna icke längre
räknas till ungdommen.
Hermelinen har en med hela hil-lerslägtet gemensam
mindre be-, haglig egenskap, nämnligen den, att,
skrämd eller retad, sprida ifrån sig en högst vidrig
stank. Men som hermelinen sjelf är belefvad nog att
icke vilja visa, hvar denna för-pestelsekälla har
sin plats, så vill icke heller jag visa mig mindre
belefvad än han, och talar således icke om det.
Den, som vill fånga hermelinen, vare sig för
vetenskapligt ändamål, för skinnets skull eller
blott för nöjet, kan försöka det med antingen, en
vanlig räfsaxlik råttfälla, fallstock eller annat
giller, dock med utläggning af vederbörlig lockmat:
något utaf hans påpekade födoämnen. Om vintern, då
det är litet nyfallen snö, ser man ofta hans spår,
som i afseende å deras inbördes ställning till någon
del likna harens, hvilka senare dock naturligtvis
äro många gånger större.
Att hermelinen, tagen såsom liten unge, skulle i
fångenskap blifva rätt tam och snäll, betviflar
jag icke, alldenstund en hans så nära slägting,
som småveslan, visat sig mottaglig för en viss
dressyr. För omkring tio år sedan hade nämnligen
konservatorn vid Upsala universitets geologiska
museum en småvesleunge, som, hörsammande sin vårdares,
herres och husbondes lock, lekte med honom alldeles
som en kattunge, under de mest näpna och behagligt
viga rörelser, man kunde vilja se. Någon försummelse i
afseende å dieten gjorde dock, att det lilla graciösa
djuret gick en för tidig död till mötes.
Af ordet hermelin har, såsom bekant, blifvit
ett adligt familjenamn. Och nu känna vi således
litet närmare till det djur, från hvilket
hermelin-pelsverket förskrifver sig.
W. A.
i vint er dr ägt.
"Thierleben".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
