Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Samlade af Herman Hofberg - Hermelinen. (Mustela Erminea. Linné.) W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samlade af Herman Hofberg.
III. Killin ar en. l
(Från Gotland.)
[or långliga tider sedan hade några fiskare en natt
in-qvarterat sig i en strandbod vid ett fiskläge på
nordvestra kusten af Gotland. Bäst som de lågo der,
sågo de en hvit och däjelig qvinnohand sträckas
in genom dörren. Som de väl förstodo, att det var
»hafsfrun», som ville draga dem i förderfvet, lågo
de orörliga och låtsade ej märka hennes lockelser.
Följande dagen ökades deras båtlag med en ny kamrat,
en ung, hurtig och nygift karl från Kinnare i
Lummelund. Då de berättade honom nattens äfventyr,
gycklade han öfver deras feghet, att icke våga taga
ett vackert fruntimmer i hand, samt tillade, att om
han varit med, han ej skulle försummat att mottaga
det erbjudna handslaget.
Om natten, då de lågo i samma bod, och Kinnaren
var med, öppnades å nyo dörren och en hvit, fyllig
qvinnoarm med den vackraste hand sträcktes in öfver
de sofvande. Kinnaren, som ej var »bange», men också
kanske blygdes att ej stå vid sitt ord, reste sig ur
bädden, närmade sig dörren och fattade den framräckta
handen. I detsamma sågo kamraterna huru han sakta
drogs ut genom dörren, som tyst tillslöts efter
honom. De trodde, att han snart skulle komma igen;
men då det led mot morgonen och han ej syntes till,
gingo de ut för
att söka honom. Men hvar och huru de letade, stod
Kinnaren ej att finna; - han var och förblef borta.
Tre år gingo till ända, utan att den försvunne
hördes af; hans unga hustru, som hela tiden begråtit
honom såsom död, gick slutligen in på att gifta sig
med en annan. På qvällen första bröllopsdagen, när
dansen pågick som bäst, inträdde i bröllopsstugan en
främmande, som ingen kände till. Yid närmare påseende
trodde sig någon igenkänna brudens förra man, och nu
blef en förvåning och uppståndelse utan all ända.
På de närvarandes frågor hvarifrån han kom och hvar
han varit, berättade han, att det var hafsfrun, han
fattat i handen, när han gick ur fiskarboden, och
att han af henne blef dragen ned i hafvet. I hennes
perlesalar glömde han maka, föräldrar och allt, som
varit honom kärt, ända tills hon på bröllopsmorgonen
yttrade: »i qväll dammar det vid Kinnare», då minnet
plötsligt vaknade och han med ängslan frågade: »då
är det väl min hustru, som står brud!» - Hafsfrun
bejakade detta. På hans enträgna begäran tillät hon
honom att komma upp och se sin hustru som brud, men
med vilkor, att, när han kom hem, han ej skulle »gå
in under takbjelken». Då han kom till bröllopsgården
och såg hustrun i krans och krona, kunde han dock
icke motstå åtrån, att gå in i sitt hus. Då kom en
stormil och tog bort halfva takresningen på huset,
hvarpå mannen sjuknade och dog tre dagar derefter.
(Mustela Ermmea. Linné.)
Lerrnelinen, som också bär hvardagsnamnen vesla och
lekatt, hör i första rummet till däggdjuren, vidare
till den afdelning derinom, som kallas och gör skäl
för benämningen rofdjur, och sedan till gruppen
hillerdjur, hvilka delas uti egentliga hillrar och
veslor, af hvilka senare vi hafva tvänne arter,
nämnligen hermelinen och småveslan.
Hermelinen är omkring åtta till nio (och ibland ända
till tretton) tum lång, oberäknadt svansen, som är
i det närmaste af halfva kroppslängden och försedd
med en stor hårpensel, i årets alla skiften svart
som en korp. Kroppsformen kan liknas, för att tala
riktigt populärt, vid en vanlig brödkafvel. Han är
således ungefärligen cylindrisk, med något ofvantill
plattadt hufvud, med svart nos och hvit underläpp,
små, långa, svarta morrhår, svarta ögon och korta,
men breda, liksom tvärt af klipp t a öron, i kanterna
hvita. Benen äro jämnförelsevis oformligt korta: blott
omkring en fjerdedel af kroppslängden, på inre sidan
hvita, försedda med hvita tår, hvilkas klor äro något
litet tillbakadragbara och spetsiga. Färgen är mycket
olika under olika årstider. Om våren är hermelinen
skäckig, med öfvervägande rödbrunt på ryggen, hvitt
åt sidorna och å kroppens undre delar; på sommaren
är hufvudet mörkbrunt, rygg och sidor ända ned till
fötterna äro rödbruna och buken stöter i hvitgult;
vid hösten är han ungefärligen likadan till färgen
som om våren, och under vintern, från December månads
slut tills i början af April, har hermelinen just
sådan färg, som den, under hvilken vi känna hans
pels verk, nämnligen hvit, och å hvilken den svarta
svansspetsen afsticker så bjert. Med få ord och nära
nog riktigt kan man säga: hermelinen är om sommaren
röd och om vintern hvit, i båda fallen med, som sagdt,
svart svansspets.
I förbigående må nämnas, att det hermelinlika
pelsvérk, som man ibland får se bäras af våra damer,
icke förskrifver sig från någon hermelin, utan helt
enkelt från dels hvita och dels svarta, små kaniner;
dock är äfven detta ganska vackert och dyrt nog,
eftersom bundtmakaren vill förtjena litet, ej blott
på arbetet, utan också på skinnet.
Till äkta hermelinpelsverk bärande personers
efterrättelse länder, att detsamma med tiden, liksom
så mycket annat här i verlden, icke håller färgen:
det gulnar.
Från hermelinen skiljer sig dess närmaste slägting
småveslan (Mustela nwalis. Linné), som också »vinglar
i färg» efter årstiderna, bland annat och mest i
ögonen fallande derigenom, att denna senare aldrig
behagar pryda sig med svart svansspets, nej, icke en
gång hårpensel, så anspråkslös är hon, men hon duger
dock att lemna ett brukbart pelsvérk, om det kniper.
De vackraste hvita hermelinskinn, liksom pelsvérk
i allmänhet, fås från höga norden: i Sverge från
Norrland och Lappland.
Hermelinen förekommer allmänt öfver hela
Sverge. Han håller till såväl i skogstrakten som å
slättbygden. Sin bostad väljer han företrädesvis uti
stenrös, stengärdesgårdar och stenbroar, men håller
äfven till godo med att inlogera sig uti blotta
jorden - alltid dock i närheten af vatten. Äfven
den lille hermelinen tycker om att fukta sin strupe,
såsom många göra väl det.
Hermelinen är också simkunnig, om till följd af
behof understundom, i någon tvär vändning, eller
blott för sitt höga nöjes skull, skall jag låta vara
osagdt. Antagligen förenar han dervid nyttan med
nöjet, liksom mång tusen andra få göra, utan att
vara hermeliner.
Liflig, som en ål, smiter hermelinen in uti helt
små Öppningar; vig, som en katt, klättrar han i träd
eller hvar annars det behöfves; ilsken, som en tiger,
biter han den, som söker förgripa sig på honom.
Ehuru i egentlig mening ett nattligt djur, händer det
likväl ej sällan, att hermelinen tittar fram äfven
på dagen och tager i skärskådande menniskorna, deras
bråk och bestyr, men då merendels först fram emot
aftonen. Katt ofta helsar han på, ja, till och med,
som en husvill student, kinesar hela vintern igenom i
ladugården, hvarest han af dem, som hafva att syssla
derstädes, bemötes antingen med förekommande ytterlig
artighet eller ock med största likgiltighet, liksom
såge man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
