Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min första jagtbedrift. Viktor Moll - Birkebenarna. Historisk skiss af O. L. (Forts. fr. sid. 66.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
78
Jag låg och lurade argt som räfven,
Och der kom simmande fram ur säfven
En lycklig and med en skara små
Nykläckta ungar med fjun uppå.
De kunde näbbarna redan doppa,
Hvad tyck’s, de kunde sig redan loppa
Så täckt i qvällen, der helt kokett
De gjorde från sig sin toalett.
De summo närm’re, jag bågen spände,
Jag hjertats slag emot tröjan kände,
Jag var blott sena och öga – men
Hvad i den aftonen skedde se’n, –
Det vet jag knappt, tills jag såg med smärta
Det hvassa järnet i andmors hjerta.
Blott några vingslag ännu hon slog,
Såg på de hjelplösa små och - dog.
Men ve, hvad hade jag gjort! Vid stranden,
Der låg min gerning, den döda anden,
Och rundt kring henne, ännu helt varm.
Med blodig pil uti blodig barm,
Den ängsligt simmande, späda skaran
Sig trängde tätt som till skydd i faran
Och med sitt qvidande ville få
Sin döda moder att dem förstå.
Men all min glädje, min frid var borta,
Mitt jägarhjerta, det kom till korta;
Det sved der inne, som om det var
I det, den mördande pilen skar.
Ja, aldrig, aldrig jag mer kan glömma,
Hur salta tårarna kunna strömma,
Hur såradt samvetes väckta röst
Högt ock kan ropa i piltens bröst!
Den natten kunde jag föga sofva,
Men hvad jag kunde, det var att lofva,
Att aldrig mera på andjagt gå,
Att aldrig leka med döden så,
Att aldrig komma en mask att lida,
Att aldrig tanklöst förstöring sprida,
Ty se, den qvällen jag väl förstått,
Att djuren också ett hjerta fått.
Viktor Moll.
Birkebenarna.
Historisk skiss af O. L.
(forts. fr. sid. 86)
Vid Helgafjället hade, riktigt nog, Sverre med sina trogna
Birkebenare slagit läger, och vid bivuaken talade
Sverre till sina män, när helt oförmodadt en åldring
nalkades och frågade efter konungasonen Sverre.
"Sverre är mitt namn", svarade Birkebenarnas konung,
"hvem är då du och hvad önskar du, gubbe?" fortfor
Sverre i glad ton.
"Icke många ord", började åldringen, "ämnar jag säga,
och du får ej illa upptaga min dristighet, då jag utan
att besvara dina frågor går rakt på saken och framför
mitt ärende, ty tiden är dyrbar, konung Sverre! Yid
Valdafjällen ligger Erling Skakke med en stor här
i forsat och ämnar, när du i morgon med din styrka
drager igenom passet, nedgöra dig och dina män. Nu
har du hört mitt budskap. Tag dig derför i
akt, kung Sverre, och låt din klokhet och Bengt
Sigvaldsons kännedom om trakten kullkasta Erlings
planer och leda allt till en god utgång."
"Talar du sanning, gubbe", genmälte Sverre, »skall du
ej varda olönt, och om du för oss på en omväg, så att
vi må öfver-falla Erling, derifrån han minst slikt
anar, kan du af Sverre begära hvad dig åslundar.»
"Jag begär då", svarade Sigvaldson, "att du strax
uppbryter och följer."
Om en stund voro de på väg, och Sigvaldson förde
hären, som bestod endast af några hundra man,
på en omväg öfver bergen och framkom i dagningen
till Yaldalöten. Här trodde de, att Erling i bägge
bergsluttningarna vid foten af fjällen låg dold med
sin styrka. De blefvo derför ej litet förvånade,
när bakom dem framrusade Erlings kämpar och anföllo
Birke-benarna från tvänne sidor. För de vid så många
otroliga faror väl vana Birkebenarna var detta,
syntes dem, blott en lek, och i blinken voro de
ordnade och färdiga till strid samt afbidade lugnt
fienden. Erlings spioner hade iakttagit Sverres
rörelser och i tid varnat Erling Skakke. - Men när
Erling skulle draga sitt goda svärd, var det ej i
skidan - Yredablick var borta! Ett svärdfäste af järn
var, i stället för Yredablicks guld-beprydda fäste,
inpassädt vid skidöppningen, och när han, i tanken
att hålla om det segerrika svärdets handtag, drog
det, vardt han blek af raseri, ty vid det rostiga
svärdfästet var fastgiord en flik af en smutsig
trasa, som blifvit ned-stoppad i slidan. Det var
för att dela svärdshugg med Sverre, han dragit sin
klinga. Sverre höll då inne med det hugg, som han
riktat mot Erling, och vände honom ryggen med ett
skratt; men strax derefter nedhögg han en af Erlings
höfdingar, hvarefter han lemnade Erling dennes
svärd. I vredesmod, ryckte Erling det från Sverre
och en häftig kamp började mellan de
Historisk skiss af O. L.
(Forts. fr. sid. 66.)
båda kämparna, under det bägge härarna samtidigt
drabbade samman. Snart blefvo dock Erling och Sverre
af krigstumultet åtskilda och Erling nödgades samla
sin här och anfalla endast från ett håll. Det var
blott med en del af sin här han börjat striden; nu
hade äfven den andra hälften, som legat på andra sidan
af berget, tillstött, och Birkebenarna hade således
emot sig en fyrdubbel styrka. De stredo som lodjur,
hvilka de ej heller voro olika, hvarken i vighet
eller snabbhet, men de nödgades slutligen gifva vika
för öfvermakten och gå några steg tillbaka, vadande
i sitt eget blod. När solen stod i zenith hade de
sålunda trenne gånger nödgats vika tillbaka. Sverre
sökte sjelf genom under af tapperhet och uppmuntrande
stridsrop att elda sina Birkebenare. Ehuru något
utmattade af blodförlust, stredo de Likväl fortfarande
som retade lejon.
Erling samlade nu sina män i fyrkant och gjorde
med ett vildt härskri ett sista anfall mot
Birkebenarna. Verkningen var förfärlig och många
af Sverres män stupade - Erling och Sverre hade å
nyo kommit i tväkarnp-, badande i blod, veko de ännu
stridbara steg för steg mot skogsbrynet. Om de blifvit
drifna hit, hade allt varit förloradt. Erlings män,
uppmuntrade af framgången, trängde på med större
kraft. Sverre, som insåg faran att med sina män komma
in bland träden, tilldelade nu Erling ett dråphugg,
hvarvid dennes klinga brast och hans hufvud klöfs
ned till ögonbrynen. Erling hade, strax innan hans
öga slöts, vid skogsbrynet sett en skepnad, i hvilken
han1 tyckte sig igenkänna den fallne Omars vålnad -
och för allas blickar sprängde nu på en hvit gångare
öfver slätten en yngling, i hvilken Birkebenarna
strax trodde sig igenkänna deras forne, älskade
anförare. Han kom närmare och i hans hand skimrade
det segerrika Yredablick. Med välkänd stämma ropade
ynglingen: "Mod, tappre Birkebenare - Omars gamla
lejon! Hamnens den väldige, som stupade, mördad af
tjugo fega svärdshugg!" Lik en elektrisk gnista
lopp hvarje af ynglingens ord till Birkebenarnas
hjertan. Det var ju Örnars röst, det var hans svärd,
hans sätt att befalla, hans drägt, hans sköna gestalt
med det fladdrande, gullgula håret! Och de kände sig
nu med ens starkare än före striden samt anföllo under
fruktansvärda härrop med berserkars raseri den häpna,
nyss så öfver-modiga fienden, som redan drifvit en
del af Birkebenarna in mellan träden och här utan
skonsmål nedhögg de blödande kämparna. Efter ett
oemotståndligt utfall voro de åter i besittning af
fältet och nu drefvo de i ’ hopar fienden mot det
andra skogsbrynet, der han i vild flykt skingrades,
förföljdes och till största delen nedgjordes. När
solen tog sitt farväl af dagen, lågo Erling och två
tredjedelar af hans här slagna på Yaldalöten. Men i
jagtslottet sutto om qvällen de trötta kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
