Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Riksråd - 1726 - (Tilldömts tredje priset i Familj-Journalens pristäflan i vitterlek 1879.) Gustaf Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett Riksråd
- 1726 -
(Tilldömts tredje priset i Familj-Journalens pristäflan i vitterlek 1879.)
Karl var död, men hans härjade land
åter i ängslig förbidan;
Se’n rikssvärdet föll ur hans domnande hand,
En tid det fått hvila i skidan.
De refvor och skador, hans rike fått,
En tid man försökt till att bota,
Då spred sig kring Sverge ett rykte så brådt,
Att ofrid åter månd’ hota.
Den ryske tsaren, som sköflat vår strand
Och låtit dess hyddor brinna,
Nu räckte han oss till förbund sin hand
Och bjöd oss att länder vinna.
De mäktige herrar af rådet i hast
På Stockholms slott sig församlat,
Att foga ihop den länk, som brast,
Det stormaktsvälde, som ramlat.
Med flödande tunga ordar Tessin
Om bragder förutan like,
Och Gyllenborg lofvar, med dristig min,
Att skänka oss Norges rike.
Men mörk uti hågen en rådsherre står:
Gref Arvid Horn fick ej felas!
Han tänker på Sverges blödande sår,
Som ändtligt begynnt att helas.
Han vill ha’ fred och han hoppas än,
Ty kungen står vid hans sida.
I rådet äger han mången vän,
Men stum han dock synes bida.
Han räknar tyst sina trognes tal,
Till åtta stämmor de skattas,
Men nio riksråd gjort annat val:
En röst ännu honom fattas!
Då höras i trapporna tunga fjät,
På gafveln dörrarne springa:
»Gref Erik Sparre! Hvem tänkte det?
Hvad kan honom hit väl bringa?"
En bår bärs in i den slutna ring,
På båren ett riksråd hvilar;
Med skumma blickar han ser sig kring,
En rysning dem genomilar.
»En döende man! Hvad vill han här
Att orda om rikets bästa?
Månn’ rådets kammare platsen är
För den, som grafven skall gästa?
»Likväl, han är af en ädel slägt,
Hvars anor stiga så höga,
Och ännu bär han sin rådsherre-drägt,
Och än bor lif i hans öga!»
Gref Erik Sparre de orden förnam,
Från båren han långsamt ses skrida,
Han vacklar sakta mot rådsbordet fram,
Ta’r plats invid kungens sida.
»I ädle herrar! Min tid är kort,
Ej många timmar jag äger!
Mitt sista ord får ej slösas bort,
Kanhända det något väger!
»Än räknas jag dock bland rikets råd,
Det skall mig ingen förmena,
Och derför så vill jag med Herrans nåd
Min röst med edra förena.
»Jag känner kriget, jag vet fullväl
Att skatta den ära, det skänker,
Och ännu fylles af tjusning min själ,
När flyktade da’r jag betänker.
»Jag aldrig kännt fruktan, när kamp det gällt,
Af Marlborough lärde jag strida,
Jag red med kung Karl öfver Polens fält
Och vek ej bort från hans sida.
»Men nu vårt folk uti lugn vill bo
Och plöja och så sina dalar,
Så visst som sjelf jag längtar till ro,
Jag vet att sanning jag talar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
