Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Riksråd - 1726 - (Tilldömts tredje priset i Familj-Journalens pristäflan i vitterlek 1879.) Gustaf Meyer - I storm. Skiss af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var grefve Eriks sista ord,
Han yttrade intet mera,
Men tyst det blef invid rådets bord,
Man ändtligt skred att votera.
Då fann man, att Sverges väl det gällt,
Om han för sin pligt hade ryggat,
Den döendes röst hade utslag fällt,
Och han hade freden tryggat!
Han skref sitt namn, men hans kraft hade flytt,
Hans öga var nära att brista,
Och innan den tredje morgonen grytt,
Han hvilade lugn i sin kista.
Han hvilade lugn, ty han skyddat sitt land,
Och stridens blixtrande glafven
Han vridit ur de mäktiges hand
Och ryckt med sig uti grafven.
De skördar, som såddes med tvekan ut,
I frid kring hans mull fingo mogna;
Hell dem, som blifva till lifvets slut
Sitt land och sin pligt så trogna!
Gustaf Meyer.
I Storm.
Skiss af Harald Molander.
Han hette Kristoffer och hade ett par år varit ute
som andre styrman på en brigg. Starka armar hade han
och vackra betyg från navigationsskolan, och på sjön
stod icke bättre karl att få än han. På hemresan, nära
hamn, hade briggen förlist ute bland skären en qväll
i Oktober. Besättningen blef räddad, och Kristoffer
fördes hem. Men hans ben var brutet. Det läktes väl
snart nog, men framåt våren kom värk deri. Det hade
varit meningen, att han om hösten skulle tillbaka till
navigationsskolan, men värken i ben och sida återkom
ryckvis, och han satt i stugan hos föräldrarna.
Modern hade efter hans födelse varit amma hos
brukspatronen, som bodde en half fjerdingsväg uppåt
land, åt hans dotter. Sedermera hade lotsen, som
var far åt pojken, gift sig med henne. Han var en
moralisk lots, men gammal nu, och någon annan hade
efterträdt honom i lotstjensten.
När Kristoffer om hösten låg sjuk af benbrottet,
hade fröken från herrgården ibland kommit ned för att
höra, huru det stod till med honom. Hon var mycket
välgörande, liksom hennes många väninnor, Kuth,
Esther och Lucy, i de engelska böckerna.
Så kom hon dit ned en gång i början af December, då
Kristoffer ett par dagar varit uppe ur sängen. Hon
hade en norsk marinlöjtnant med sig. Han var sedan
några dagar hennes fästman.
Då det unga paret lemnade lotsstugan, ville
Kristoffer, oaktadt sitt sjuka ben, ovilkorligen ut på
backen och se efter dem, när de arm i arm gingo vägen
uppåt. När han kom in igen, sade han åt modern, att -
att - det var på dagen fem veckor, sedan han kom hem.
Det är ej ovanligt, att sjömän, när de varit i land en
tid och sysslolösa, taga sig till att supa och blifva
oregerliga. Till att börja med hade väl Kristoffer
dragit sig ifrån kamraternas lag, när der gick hett
till, men på senare tiden hade det ej sällan händt,
att han fått för mycket i sig. Modern sörjde nog
deröfver, men det var ej godt att säga mycket åt
honom, när han var drucken. För resten voro hvarken
far eller mor klemiga af sig,^och när han sofvit bort
ruset, var han hygglig som förr, kanske något tyst
ibland och underlig till lynnet.
Han hade nu varit hemma ett år, och det var en
stormig Novemberqväll. I lotsens stuga stod gumman
vid spiseln och lade ved på elden. Midt i rummet
satt gubben och knöt på ett nät, lyst af ett ljus,
som stod på bordet bredvid honom. Kristoffer hade väl
en timme stått tyst vid fönstret och sett utåt hafvet,
Vattnet drefs upp i pelare öfver bränningarna bland
skären, vågorna gingo höga, och månen, som stundtals
sken fram mellan moln och skyar, färgade skummet vid
stranden och på böljornas ryggar silfverhvitt.
Han lemnade fönstret, gick planlöst ett slag omkring
rummet med händerna i byxfickorna, betraktade ett
ögonblick tankspridd faderns arbete och slog sig ned
i soffan. Han lade upp armarna på bordet och pressade
hakan hårdt ned i händerna.
Ljuset sken honom i ansigtet. Han hade hög panna
och mörkt hår, som var benadt på ena sidan och
slätborstadt bakåt
öronen. Ögonen sutto något djupt in under pannan
och nära hvarandra. Blicken var skarp, näsan rak och
munnen bred, kanske nu derför, att han tryckte hakan
ned mot händerna. Han var skägglös, och kinderna,
mörkare i färgen än pannan, slöto öfver bakåt breda
käkar.
"Far??, sade han och såg stinnt på gubben.
"Ja."
"Tror du man kan, hvad man vill, far?"
"Hm... det beror på, huru mycket man vill, det."
"Snarare på huru mycket nian kan. För nog vill man,
när man är tvungen att vilja. Det finns någonting,
far, som tvingar en till det, som förföljer en och
som man inte kan komma undan."
Gubben släppte nätet, blossade i pipan, som
han. rökte, och ville säga något. Men han sade
ingenting och återtog sitt arbete.
Kristoffer steg upp, gick bort till spiseln och stod
en stund stirrande in i lågorna, hvilka dansade om
hvarandra, än högt upp mot skorstenen, när draget kom,
än krypande ned mellan veden, under den, omkring och
fram, uppåt igen.
"När jag stod der vid fönstret", sade han, "tänkte
jag på den qvällen, då jag kom hem i höstas. Hvar våg,
som kom der ute, ville föra mig till hafs igen. Hade
jag inte arbetat emot då, så hade jag väl inte stått
här nu."
"Tacka Gud, att du kunde det!" sade gumman.
"Det gjorde jag nog då", svarade han, "Och du med,
men . . ."
Han tystnade och gick tillbaka till fönstret,
"Kan en komma ut i qväll, om det gäller på,
Kristoffer?"
"Jag tror inte det, far."
Men månen sken nu öfver stranden. Det såg ut, som
hade stormen för en stund stillat af. Kristoffer tog
en hatt på sig, knöt en yllehalsduk om halsen och
gick ut.
’Han gick ned till stranden, stannade på en klipphäll
och såg på vattnet, som fräste upp i hvitt skum vid
hans fötter. Då hörde han sång. Det var halfhöga
toner, som trängde fram till hans öra, blandades
med bruset och försvunno deri. Han gick åt det håll,
hvarifrån sången hördes. Det var en karl, som satt på
en sten vid stranden och sjöng. Han var sjömansklädd
och hade ett ungt, friskt ansigte. Han stödde armbagen
mot knäet och hakan i handen. Kristoffer gick ^am
och nickade åt hono)n. Mannen besvarade helsningen
på samma sätt, men utan att vända på hufvudet, och
fortfor att sjunga:
Du är fager I din mund,
Falsker utaf hjertans grund.
Du har narrat: båd’ andra och mig
Du har hvilat vid mitt bröst.
Det vet Gud allra bäst,
Hur falsker du varit mot mig.
Nu jag far på vidan haf,
Der jag finna skall min graf,
Ty falsker du varit möt mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
