Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gabriel-Honoré Riquety, grefve af Mirabeau. A. H. - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIII. Nicolas Sahlgren. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
ström, om negrerna och Slafveriet och om dettas
förderfliga verkan på slafägarna, uttalade åsigter,
som först i vårt tidehvarf fullt kommit till
heders. Inom franska marinen önskade man se honom
ställd i spetsen för sjöförsvaret, Den saken, liksom
andra statssaker, berodde mindre af konungens, än af
markisinnan de Pompadours vilja. Vid ett företräde hos
Ludvig XV:s allsmäktiga väninna besvarade chevalier de
Mirabeau hennes anmärkning, »att alla dessa Mirabeau,
ty värr, äro sådana brushufvud», med de mer träffande
än hofmannalika orden, »att visserligen hans familj
hade rättmätiga anspråk på den titeln, men att det
kanske ej vore ,så illa att en gång försöka med
sådana, sedan kalla hufvud gjort så många dumheter»;
och derefter skall det ej vidare hafva blifvit fråga
om chevalier de Mirabeaus befordran till sjöminister.
Den äldste af de tre bröderna, Victor, markis af
Mirabeau, den store revolutionstalarens fader, var
en tid uppburen af ett europeiskt rykte. Dagen före
1772 års revolution sände Gustaf III honom ett mycket
smickrande bref och Vasa-ordens storkors, för att -
såsom konungens ord lyda - »betala er min andel af
den tribut, alla nationer äro Er skyldiga». Markisen
var nämnligen en outtröttlig författare i ekonomiska
ämne j. Hans skrift »Mennisko vännen» lästes och
beundrades i alla land. »Folkets väl» och de fattigas
bästa, som han förfäktade, voro den tiden på modet
i tronernas grannskap. Hans skrifter innehålla
nog ganska många förträffliga saker. Han skref för
spannmålshandelns frihet, han förordade obligatorisk,
för de obemedlade kostnadsfri undervisning. Men mycket
finnes der ock, som försätter den nutida läsaren
i muntert lynne, såsom hans förtjusning öfver den
»ekonomiska blandsäd» och de »ekonomiska qvarnar»,
som han påfunnit och genom hvilka han ville bereda
menskligheten välsignelsen af billigt bröd. Hans
tro på de lärors ofelbarhet, som han förkunnade,
är rent af fanatisk. Med »tolf principer, uttryckta
i lika många rader», tilltrodde han sig att återföra
guldåldern på jorden.
Efter nitton års äktenskap, välsignadt med
tio barn, aflägsnade markisen sin hustru från
sitt hem. Markisinnans brist på huslighet och
ordningssinne, på qvinlig takt och blygsamhet finnas
utmålade med fasliga färger. Hennes svåger, chevaliem,
säger att man sedan verldens skapelse ej sett make
till denna »hona», som hade alla sitt köns fel, intet
af dess behag. Hade hon sina fel, så är det ock ganska
visst, att mannen ej var utan skuld. Det var han,
som framtvang en faktisk skilsmessa, ej en laglig, ty
en sådan skulle hafva rubbat hans ekonomiska planer;
och det är väl otvifvelaktigt, att en annan qvinna
var en kraftigt verkande orsak till hans önskan att
varda hustrun qvitt. Begagnande sig af några papper,
som fallit i hans våld, tvang han hustrun att stanna
hos sin moder, till hvilken hon begifvit sig på ett
kort besök. Men det stannade ej härvid. När till hans
öron kommo oroande underrättelser, utverkade han - den
namnkunnige, firade representanten af det adertonde
århundradets upplysning - mot sin egen hustru en
kunglig arresteringsorder, som gjorde henne till
fånge. Derpå följde en ny öfverenskommelse mellan
makarna, men just när markisen trodde sig viss om
sin hustrus lydnad och trygg mot faror från det
hållet, utbröt fejden åter på det vildaste sätt,
sedan markisinnans mor 1760 aflidit. Hon hade till
dottern särskildt testamenterat åtta tusen livrés
ränta; markisen ansåg sig bedragen genom denna
bestämmelse i testamentet och vägrade att låta den gå
i verkställighet. Markisinnan hade emellertid genom
en af sina döttrar fått penningar, som satte henne i
stånd att utföra sin föresats att processa sig till
laglig skilsmessa. Eättegången ruinerade markisen,
och detta ej blott i ekonomisk mening; hustruns
och hennes advokaters stridsskrifter gjorde honom,
den förut så uppburne »men-nisko vännen», till ett
föremål för menniskor s löje, ovilja och
förakt. I denna ohyggliga kamp mellan föräldrarna
indrogs sonen, än på faderns, än på moderns
sida. Dessa olyckliga familjförhållanden få ej glömmas
af den, som sätter sig till doms öfver sonen. Här
fullbordades hotet, att föräldrarnas missgerningar
skola straffas på barnen.
Gabriel-Honoré Eiquety de Mirabeau föddes den 9
Mars 1749. Som vanligt med ryktbara män, har man
uppsamlat berättelser om hvad vid hans födelse och i
hans barndom kunde tydas som förebud om något stort
och ovanligt, såsom att han kom till verlden med ett
hufvud så stort, att det bragte moderns lif i fara,
och med två oxeltänder färdiga. Till det ovanliga
kom ock, att i en familj, der skönhet gick i arf,
gossen blef så ful, att han enligt faderns uttryck
såg ut som »son af sjelfva f-n»; det var kopporna,
oförståndigt behandlade, som så vanställde honom redan
i späda år. Man har att förtälja många prof af hans
tidigt utvecklade själs-gåfvor. Han var sju år gammal,
då han hade ett infall, som mormodern aldrig ville
förlåta honom: man hade sagt honom, att Gud ej kan
göra någonting sjelfmotsägande, till exempel en käpp
med blott en ända, och han sporde då, om ej en sådan
käpp vore ett underverk. - Fadern, som till en början
hyste de bästa föreställningar om honom, började snart
hos sonen se idel fel. Fadern, öfvertygad om sin egen
ofelbarhet, kunde ej tåla en från hans afvikande
mening eller vilja; han hyste ock en öfverdrifven
föreställning om fadersmaktens oinskränkthet. Sjelf ej
något mönster i sin ungdom, bedömde och straffade han
med en stränghet, som närmade sig till raseri, sonens
ungdomsförvillelser. När sonen var femton år gammal,
insattes han i en pension, der fadern föreskref att
han, såsom van-artad, skulle med yttersta stränghet
behandlas. Han vann här kamraternas oinskränkta
tillgifvenhet, liksom han framgent alltid förvärfvade
förmäns och underordnades vänskap. Vid aderton års
ålder skickades han till ett kavalleriregemente. Då
han gjorde några obetydliga skulder, ämnade fadern
sända honom till Sy d-Amerika, men nöjde sig med
att utverka en order om hans insättande i ett
statsfängelse. Efter ett halft års fångenskap blef
han åter frigifven. Förhållandet mellan fader och son
var derefter på väg att stadga sig till förtroende
och vänskap, men faderns älskarinna gjorde snart
sin ondskefulla inflytelse gällande. Före den
nya brytningen hade Gabriel-Honoré emellertid
trädt i äktenskap med dottern till markisen af
Marignane. De skulder, han redan åsamkat sig i följd
af faderns snålhet, ökades snart genom de stora
bröllopsomkostnaderna och det lysande lefnadssätt,
hustrun fordrade, till sextio tusen francs, hvilka
svärfadern var beredd att erlägga i förskott å
den stora, först efter svärfaderns död utfallande
hemgiften; men faderns enligt kontraktet erforderliga
samtycke vägrades hårdnackadt, faderns, som några
år senare hade råd att utgifva tjugo tusen francs,
för att låta i Holland gripa sin son. Härmed var en
gång för alla hans ekonomiska olycka beseglad. Knappt
ett år efter giftermålet förskaffade sig fadern en
ny arresteringsorder mot sonen. Hvarför? Emedan han
fruktade, att sonen på fri fot skulle taga moderns
parti i den nu började rättegången mellan mannen
och hustrun! Från Mars månad 1773 till början af
1776 lefde han åter i fångenskap, flyttad från det
ena fängelset till det andra. Omsider tog han till
flykten, först till Schweiz, hvarifrån han begaf
sig till Holland. Dit följde honom markisinnan
Sophie de Monnier, som han under sin fångenskap å
Joux (i Jura-bergen) lärt känna; ej blott hennes
lidelsefulla böjelse för Mirabeau, utan ock hennes
afsky för den ovärdige man, vid hvilken hon var
fjättrad, förklara detta steg. I September 1776
ankommo de till Amsterdam. Frånvarande förklarades
de genom en af falska vittnesmål och allsköns
olagligheter fläckad dom skyldiga, Mirabeau att
mista lifvet genom halshuggning, fru de Monnier
att på lifstid insättas i en korrektionsanstalt.
(Forts. sia. iss.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
