Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafvården på Sandmo kyrkogård. Cervus - Gabriel-Honoré Riquety, grefve af Mirabeau. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Ynglingsblod af lifslust sjuder. Lifligt glädjens
lyra ljuder. Lösen är blott: njut!
Sorglösheten ständigt skrattar. Vänner som drabanter
stå. Ömsom man pokalen fattar, Ömsom man åt spelet
skattar. Regeln är: Låt gå!
Men, fast mången eldig tärna Bjuder leende till dans,
Lyser dock en minnets stjerna. Blicken dröjer stundom
gerna Vid dess milda glans.
Midt"! hvimlet under balen Blinkar klara stjernan
ann’. Simpla flickan bort’ i dalen Står der, liksom
midt i salen, Hon, hans hjertas vän.
Längtan griper då hans sinne, Trött af nöjens långa
rad. Ständigt manar skogens minne. Ändtligen är våren
inne, Och han reser glad.
»Bort med lumpna fördomslagen! Lyd blott hjertats
helga bud! Hon mig väntar långa dagen. Kanske tror
hon sig bedragen. Tro det ej, min brud!
du sitter, intet anar, Uppå bergets branta häll,
Tankfull, bland de mörka granar,
Snart din hulda bild jag spanar Uti vårens
qväll.»–––-
Fåfängt söker han och ropar. Tysta skogen svar ej
gaf. - Döden kallt hans hopp ^bortsopar. I en vrå
bland sten och gropar Finnes blott en graf!
IV.
Bland tistlar och bland ogräs der Han sitter länge
qvar Och stirrar blott i sanden ned Och minnes hur hon
var; Men sedan, barnsligt ifrig, han Ses röja grafven
ren Och sätter der med egen hand Den grönskande syren.
En höstnatt mörk man buller hör
På kyrkogård och väg,
Och ljus der lysa hemskt också.
Säg, är det spöken? Säg!
När morgon gryr är allting tyst
Och ut man vågar gå.
Då synes bland syreners rund
Den hvita vården stå.
Med grånad lock han kommer ann’
Hvar sommar till sin mö
Och städar grafven, vandrar tyst
Dit bort till skogens sjö
Och hör ur vågen tröstens ord,
Försonande och rent:
»Jag älskar och förlåter dig! . . .
Du ~kwn dock! . . . Mm . . . for sent!»
Cervr
>ttbrul
more
grefve <if
"Ingen menniska i verlden skall bringa niig
till fruktan." "E-ättvisa skall vederfaras mig;
tiden skipar
rätt åt alla." Mirabeau.
|an har länge tagit för goda familjen Mirabeaus
anspråk på mycket gamla anor. Ätten skulle
ursprungligen hafva varit italiensk och, i
följd af partistrider landsförvist från Florens,
hafva gått att slå sig ned i Provence mot slutet
af tolfhundrätälet. Men det synes numera vara
ådaga-lagdt, att dess italienska medeltids-anor
diktats af fåfängan, understödd af bet älta
slägtlednings-författares tjeristvillighet.
Först i sextonde århundradet börjar den o namnkunnige
revolutionsmannens familj framträda ur dunklet. Ar
1570 köpte Jean Riquety slottet Mirabeau: han
omtalas vid den tiden såsom köpman i Marseille;
ett antal år senare lyckades han få sitt påstådda
adelsskap lagligen erkändfe Men först mot slutet af
sextonhundratalet förvärfvade Jean Eiquetys sonsons
son markistitel, och härmed inträdde familjen i
högadelns led.
Familjen Mirabeaus medlemmar omtalas, nästan alla,
såsom egendomligt danade naturer - handlingskraftiga,
ordsnara, häftiga, oförfärade. Kroppslig skönhet
synes hafva gått i arf inom denna familj, utom
till den namnkunnigaste af dess söner. Omkring den
förste markisens af Mirabeau son, Jean-Antoine, har
bildat sig en gloria af sägner om underbara öden. Det
förtäljes, att han i slaget vid Cassano 1705, då han
mot österrikarna försvarade en bro, fick högra armen
krossad och derpå ett skott i halsen, hvarefter han
föll och hans regemente flydde-, en gammal sergeant
hann nätt och jämnt placera en gryta öfver hans
hufvud, och så gick prins Eugénes af Savojen arme,
fotfolk och ryttare, öfver hans kropp. Han öfverlefde
dock i
många år denna dag, som han sedan skämtande kallade
för sin dödsdag. Hans militära förtjenster belönades
ej så, som vederbort. Dertill var kanske hans onda
tunga skuld. Då han sårad återvände ur en drabbning,
mötte han en person, som alldeles oförtjent befordrats
till marskalk. När denne lyckönskade honom till hans
prof på tapperhet och lofvade att omtala den för
sin bror, den oduglige krigsministern Chamillard,
svarade Jean Antoine: »Er bror är bra lycklig att
hafva er, ty eljest skulle han vara den dummaste karl
i konungariket.»
Familjen Mirabeaus damer tyckas både hafva täflat med
herrarna i manliga idrotter och föga gifvit dem efter
i det raska bruket af en hvass tunga. Det förtäljes
om en bland dem, att hennes man måste förbjuda henne
att på jagt bära pistoler, sedan hon en gång skickat
tre kulor genom hatten på en hederlig landtprest,
hvilkens uppsyn förmodligen misshagade henne. Och en
annan ledsagade en örfil, hvarmed hon undfägnade en
likaledes mycket förnäm dam, som ville taga försteget
vid vigvattensfatet, med den förklaringen, att »der,
som vid armen, trossen fick komma sist».
Den nyss nämnde Jean Antoine de Mirabeau (död 1737)
hade tre söner. Om den yngste är ej synnerligen
mycket att förtälja, utom att han gjorde ett ofantligt
uppseende genom sitt giftermål med en mycket omtalad
aktris, mademoiselle Novarre. Den andre i ordningen
af sönerna, den så kallade chevalier de Mirabeau, en
skicklig och tapper sjöman, utmärkte sig i hög grad
såsom administratör under den tid, han styrde en af
Frankrikes kolonier, ön Gruadeloupe. Det förtjenar
ihåg-kommas, att han vid midten af förra århundradet,
således före negervännerna, engelsmannen Wilberforce
och svensken Wad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
