Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vandrande juden - En lefnadssaga. Viktor Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Som bekant har man i den skandinaviska Norden bestämt
sig för skomakareyrket, liksom man der vanligen icke
betecknar honom med något annat namn än »Jerusalems
skomakare».
Bland massan af mer eller mindre skiftande sägner om
»den vandrande juden» finner man emellertid tvänne
karaktäristiska hufvudströmningar, af hvilka den ena
är österländsk, den andra vesterländsk.
De orientaliska sagorna kunna sammanfattas sålunda:
Ehuru stjernan ständigt lyste för de tre österländska
konungar, hvilka begifvit sig ut för att tillbedja den
nyfödde i Betlehem, anskaffade de sig icke dess mindre
en jordisk vägvisare. Till denna befattning hade
erbjudit sig en liten, kringstrykande, nioårig pojke,
som var född i Jerusalem af Naftalis stam. Gossen
fordrade, säges det, som lön för sin möda att blifva
väl plägad under färden. När han fört dem till
krubban, der Jesus hvilade, igenkände han i mannen,
som satt invid densamma, timmermannen Josef, en af
hans faders yrkesbröder. Efter att hafva bevittnat
de österländska konungarnas tillbedjan, skyndade
han tillbaka till Jerusalem, der han berättade, hvad
han sett och hört i Betlehem. Hans berättelse blef
kunnig för f j er din gs f ursten Herodes, hvilken
oroades deröfver, att man kallat den nyfödde »Judarnas
konung". Han kallade genast till sig gossen och lät,
efter det han hört honom, anställa det betlehemitiska
barnamordet. Längre fram bevistade gossen Johannes
döparens martyrdöd, efter att hafva varit en af de
flitigaste åhörarna af hans predikan i öknen. Han
hade hunnit till fyrtioett års ålder och bodde
vid vägen till Golgata, när Jesus, dignande under
korsets börda, skred förbi den verkstad, der han
arbetade. Soldaterna, som förde den orättvist dömda
till afrättningsplatsen, badö förgäfves Ahasverus
att låta honom få hvila en stund i hans bostad. Den
obarmhertige juden vägrade att hörsamma deras
anhållan, och till följd deraf blef han af Gud dömd
att vandra utan rast och ro till yttersta dagen.
Den vesterländska sägnen åter lyder sålunda:
Jerusalems skomakare var en infödd jude vid namn
Ahasverus. Han hade länge bott i Jerusalem, der
han dref skomakeriyrket, och han var personligen
närvarande vid Kristi korsfästelse. Han ansåg
frälsaren för en kättare och folkförförare samt var
en af de ifrigaste till att ropa: »Korsfäst honom!»
Då Pilatus stadfäst dödsdommen, skyndade han hem och
berättade händelsen för sitt husfolk, på det att de
skulle kunna se Kristus, när han leddes
gården bodde det, till allas våda, En gumma med sin
hund, folkilskna båda. Väl kunde ingen af dem bitas
just, Men det var brist på tänder, ej på lust.
Men fast de morrade åt alla andra, De lefde alltid
såta med hvarandra; Ur samma fat de åto utan*split
Och drucko kafie uppå samma bit.
Slikt tal fann rum i hvar mans mun alldaga, Men
mera såg man ej af gummans saga. Hon var ett troll,
qvarteret visste det, Men hur hon blef det, var
en hemlighet.
Ty en gång var hon likväl annorlunda, Med ögon klara
och med kinder runda, När, lefnadslysten, hon i unga
dar Sitt rika hjerta uti fånget bar,
Det hjertat var ej ensamt gjordt för henne, Nej,
det var skapadt, trodde hon, för tvänne,
förbi skomakarens hus, hvilket låg nära invid den
port, genom hvilken den dömde måste gå, för att komma
till Golgata. Då folkets ursinniga rop började höras
på vägen, trädde Ahasverus ut i dörren. Nu hände sig,
att Kristus just utanför Ahasverus’ dörr dignade under
korsets börda och att han ville luta sig mot en bänk,
som stod der. Ahasverus stötte honom emellertid bort
under hån och förbannelser, för att vinna beröm af
de andra judarna. Men Kristus tilltalade honom med
dessa ord: »Du nekar den döende hvila-, derför skall
döden undfly dig och icke unna dig hvila, utan du
skall vandra, tills jag kommer.» Detta är orsaken
till, att han icke kan dö, utan måste till verldens
slut vandra omkring som ett lefvande och talande
vittnesbörd om Kristus.
Den verkan, som det underbara alltid utöfvar
på den blinda lättrogenheten, gjorde, att man i
okunnighetens tider tog denna sägen för en historisk
sanning. Oaktadt den stigande upplysningen, har man
till och med ända in i adertonde århundradet trott
på tillvaron af den vandrande juden, ocho mången
har under århundradenas lopp tyckt sig se honom. Ar
1547 trodde man sig hafva sett honom i en kyrka
i Hamburg. Han böjde sig djupt och ödmjukt, hvar
gång Kristi namn nämndes, slog sig för sitt bröst
och suckade innerligt. I England kunde han gifva
de lärdaste personer noggranna och fullkomligt
tillfredsställande underrättelser om alla de
historiska händelser, han bevittnat. Två ambassadörer
från Holstein sågo honom 1575 i Madrid; 1599 befann
han sig i Wien och 1600 i Lii-beck. 1616 sågs han i
Krakau och Moskva. Den 22 April 1774 anträffades han
i Bruxelles af två borgare. »Aldrig än såg man en så
skäggig karl» säger visan. Nu mera synes han resa i
det djupaste inkognito.
Skalderna hafva försökt tolka meningen af den
personlighet, som är dömd till ett evigt lif och
som icke kan finna slutet på sitt straff, vare
sig i Etnas eller Vesuvii svalg eller under hafvets
vredgade vågor. Goethe har i denna olyckliga varelse,
som vandrar och lider, utan att någonsin kunna finna
döden, velat finna en sinnebild af de religiösa
omstörtningarna på jorden, hvilka aldrig tyckas
vilja sluta.
Emellertid tyckes Ahasverus i främsta rummet vara en
representant för det judiska folket, om hvilket det
i Femte Mosebok, kap. 8: v. 65, heter:
"Och ibland de folken skall du ingen ro hafva och
ingen hvila få för ditt fotablad; och Herren skall
gifva dig der ett bäf-vande hjerta och försmäktande
ögon och förtvinande själ."
Och derför, när den rätta friarn kom,
Så fick han blott, hvad länge han rådt om.
Det gick så lätt, gick allt för lätt kanhända, Och
tog med fasa så till sist en ända. Det blef den gamla
visan om igen Om sviken kärlek och om trolös vän.
Nu kommo dagar tunga, nätter långa, Och under båda
föllo tårar många, Soin endast tyst och långsamt
tidens vind Förmådde torka bort från hennes kind.
Men sist, till trots af alla bittra strider, Fick
hon igen sin forna tro omsider, Att, fastän ofta illa
det kan gå, Dock hvarje hjerta skapadt är för två.
Ej mer som förr sin kammardörr hon stängde, Hon ut
i menskohvimlet åter trängde Med sinnet fullt af
vaknade begär, Att få i lifvet hålla någon kär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
