Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärleksbilder. W. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
»Lögnkatt! Har jag icke sjelf sett huru du spänner
klorna i dem, så att fjä’ren ryker om näbb-nosen
på dig, och så kryper du ihop och gör dig så liten,
så liten, som en råtta, och ser så menlös ut när mor
kommer!» Och nu strök hon bort öronen och luggen, så
att katthufvudet blef så smalt, som på en snok-, men
det tyckte misse icke om-, han ryckte sig lös, strök
öronen till rätta med framtassen, sköt upp ryggen
och ruskade på sig, tog så en sats upp på ugnen,
der han vanligen hade sin sängplats, väl vetande,
att han der fick vara i fred. Detta förtröt Alma,
hon tyckte det var så tråkigt i stugan, alla voro
förstämda. Så tyckte väl Ej nar äfven, sedan han
suttit en stund utan att något samspråk ville komma
i gång, hvarför han, liksom katten, snart drog sig
tillbaka, helst Astrid fortfor att se tyst och tvungen
ut och bara teg och spann.
II.
Astrid
var den vackraste jänta på orten och den förnämsta
på alla gillen, samqväm och dansnöjen. Det var en
kraftig gestalt, med högburet hufvud, korpsvart hår
och spelande, mörka ögon, dem hon onekligen visste
att väl använda, för att göra gossarna hufvudyra
och sätta deras hjertan i brand, något, som hennes
trolofvade, Ejnar Gudmundson, icke kunde lida,
hvarför ock det unga fästefolket ständigt var i strid
med hvarandra. Hittills kunde dock fejden betraktas
såsom blott kärleksgnabb. Emellertid hade på senare
tider den vackra Astrid temligen hårdt frestat sin
fästmans tålamod. Hon nöjde sig nämnligen numera
icke blott med att vara den första i de samqväm,
der Ejnar var tillstädes och liksom värnade henne
mot den uppsluppna ysterheten och det fria skämtet,
eller hos föräldrarnas gamla vänner och känningar,
hon besökte nu ofta sådana nöjen, der hon, fastän
främling, inbjöds endast för sitt fagra anletes skull,
men dit ingen af hennes anförvandter voro inlåtna. Om
någon gjorde henne föreställningar eller afrådde
henne, blef hon endast fnurrig och misslynt. Dessa
fester inträffade ofta och snart togo vänner,
med beställsamma tungor, hennes rykte om händer,
och kärleksgnabbet de trolofvade emellan förbyttes
icke sällan till uppenbar fejd, hvilken ändades i en
skenbar kallsinnighet, hvarunder klyftan, som skilde
dem från hvarandra, vidgades mer och mer.
III. Hjertat I kristall.
Ditt namn jag hade skrifvit, I tysthet det bar, Fast
du mig öfvergifvit, Så får det stå qvar, Ibland röda,
röda rosor.
Och ta’r du ock det hjerta Tillbaka, du gaf: - Jag
minnes dig med smärta Allt tills jag läggs i graf
Ibland röda, röda rosor.
Det var söndag. Den nedgående solens strålar lekte
bland äppelblommorna och i de knoppande syrenträden
vid Siklagård.
På gungbrädet under stugufönstret satt Ejnar. Han
blickade dystert öfver de ljusgröna fälten och insjöns
lugna yta, som nu syntes röd i aftonglansen, belyst,
som den var, af den nedgående solen. I detsamma
hördes röster utanför gårdsgrinden. Det var några unga
bondsöner, som kommo något upprymda från en lekstuga i
grannskapet. Som luften var stilla och afståndet icke
särdeles stort, kunde man urskilja snart sagdt hvarje
ord, helst de samtalande voro temligen högljudda. »Det
var muntert hos spektorns i afton», sade den ene,
»åh hvad den Astrid dansade», härvid knäppte han
med fingrarna och försökte göra några benrörelser,
som utan tvifvel skulle efterhärma Astrids dans.
»Den unga presten är alldeles tokig i’na.»
»Tänk om Ejnar Gudmundson visste af det!» inföll en
annan och runkade betänksamt på hufvudet.
»Husch! Det var väl underligt att inte han var der
och höll ordning på’na.»
»Det är inte så godt att hålla, hvad man inte har i
händerna.- Husch!»
»Den ska’ ha’ bå’ horn och klöfva’ som ska’ kunna ta’
styr på henne. Ejnar har eminstligen den ena sorten.»
Nu skrattades öfverljudt,
»Ja, om han också har bå’ horn och klöfva’, så rår
han inte på presten heller, och lian är visst den
lycklige, ty de stämma möt - mö - », här afbröts
samtalet i det att porten flög upp och Ejnar störtade
ut bland hopen-, med ena handen grep han smädaren
i bröstet och slungade honom till marken. »Undan
fredsstörare!» ropade han och hans ögon brunno
nästan svarta.
»Inte behöfver du bli’ ond för det att presten! . . .»
sade en, medlande-, men han hann icke sluta förr,
än han kände Ej närs hand tätt vid sin strupe, så att
presten fastnade honom i halsen och med detsamma sköt
Ejnar de båda delinqventerna, som han höll såsom i ett
skrufstäd, och med dem hela klungan, framför sig. Ty
han var stark som ett lejon, helst när han var retad.
»Det är inte underligt om han förifrar sig, när hans
käresta - - », började en, under det han försigtigt
retirerade. »Jag har ingen käresta, men jag vill
hafva husfred», sade Ejnar allvarligt.
Klungan tog mod till sig och började göra
motstånd. Gud vet huru äfventyret slutat, ty de voro
upphetsade och stridslystna, om icke Gudmund, Ejnars
gamle fader, hade skyndat till.
»Se så, go’ vänner, låt det vara nog! Ejnar kom, icke
tjenar det till något att lemlästa hvarandra för den
smula jäntas skull-, du vill hafva frid, så sluta
då striden och kom!» Med sakta våld drog han sonen
med sig och stängde gårdsgrinden mellan honom och
spefåglarna. »Du ser ju, att de ä’ rusiga, och när
’vinet är inne, är vettet ute’, vet du väl. Låt dem
vara!» Och så följdes de åt in. Inkomna, sade Gudmund
till sonen sin: »Jag har hört en saga om en prinsessa,
som icke hade något hjerta, för det låg förtrolladt
i en glaskula. Jag är rädd, att din jänta på något
vis förlorat sitt. Om du kunde, som prinsen hennes,
fara och hemta det och gifva henne det igen, det
kunde hon ha’ godt af, och du med.»
»Nej far, det låter jag allt bli, för det låg så
många ben-rangel utanför porten till slottet, der
glaskulan med hjertat förvarades, ni vet.»
»Känner du den gamla sagan?» sporde fadern.- »De’ ä5
icke en gammal saga, far, jag känner prinsessan, jag.»
IV.-
Följande dag, det var en måndag, gick Ejnar till
Gunnar. Det led mot qvällen och familjen var församlad
kring aftonbrasan. Aslaug och Astrid spunno, Gunnar
slöjdade och Alma lekte med katten. Gunnars ansigte
klarnade då han fick se Ejnar-, denne helsade som
vanligt och satte sig, såsom förra gången, på kistan
under fönstret.
»God afton, Ejnar, det var nu länge se’n vi sågo till
dig.» Och så frågade han igen, synbarligen för att
säga någonting, emedan det låg liksom en beklämning
öfver dem alla, »hvarifrån kommer du?»
»Frän skogen», svarade Ejnar, liksom förra gången. Nu
uppstod åter en tystnad.
»Hvad nytt der?» sporde Gunnar och fortfor: »I skogen
händer mycket, som är vardt att tala om.»
»Det är sannt nog», instämde Ejnar. - »Fast inte
just den här tiden på året, min gut», log Gunnar,
»då ekorrarna svänga sig från träd till träd, så
att snön yrer om trynena på dem, och då der annars
är så tyst, som i grafven-, då till och med saften
i trä’na står still. Hökar och glador äro väl de’
enda, man hör och ser, utom ikoninga förstås.»
"Gla, gla och glänta,
Vänta,
I morgon ska’ du hänga
På fyra och tjuge stränga
Ma’ läver och longa,
Ma’ alla di’ a onga,
Din gässlingetjuf!"
Det var lilla Alma som sjöng. Astrid teg och spann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
