- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
190

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärleksbilder. W. H-e.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

»Åh, det är mycket annat, som händer i skogen!»
sade Ej åar, plötsligt allvarsam. »Torkel i Klyftan,
ni vet, Gunnar, han, som försvann och aldrig kom
igen ...»

»Nej, det var så länge se’n jag var på andra sidan
fjället, så jag har ingen reda på den saken»,
invände Gunnar.

»Jo, ser ni, Torkel rådde om Tomtegården, den han fått
i arf efter far sin-, han var en mycket ansedd och
aktad bonde och hade fått sitt gifte från en herregård
icke långt från Tomtegården. Det var en vacker jänta,
vid Astrids år», fortfor han med en blick på Astrid,
»men hon var lika flygtig som vacker. Torkel tyckte
att hon gick allt för ofta till herregården och beslöt
att vakta ut henne. Det dröjde icke länge, innan han
upptäckte, att hon höll möten med den unge informatorn
på stället. Torkel blef vild och förebrådde hustrun
hennes otrohet i häftiga ordalag. Hon svarade honom
hånande, gjorde narr af hans svartsjuka och fortfor,
som förut, med sin olofliga kärlekshandel. En tid
gick om under flera bittra uppträden dem emellan;
allt oftare och allt längre blef hon borta från hemmet
och slutligen, en vacker dag, uteblef hon helt och
hållet. Det sades, att informatorn samtidigt lemnat
sin plats på herregården. Från den stunden blef
Torkel såsom förtrollad, han lemnade sin gård och
bebodde en liten stuga, belägen inne bland bergen,
dit ingen kunde hitta vägen. Der vandrade han i
hålvägarna nattetid och ingen visste hans färd. Han
hade ingen ro hvarken dag eller natt. Man har sett
honom midnattstid komma hem med sin tröja på armen
och tidigt på morgonen gå ut igen på samma sätt
och försvinna bland de vilda bergsklyftorna. De,
som förirrade sig i dessa otillgängliga trakter, sågo
ofta huru det lyste i Torkels stuga; men när de kommo
dit var der åter mörkt, kolmörkt. Hvarför han jämnt
släpade på sin tröja, kunde ingen begripa, då han
aldrig tog den på sig, om det ock var så kallt, att
det smällde i knutarna. Slutligen upptäcktes det. En
räfjägare hade förvillat sig i klyftorna. Han sprang
och sprang efter räfven, tills denne blef så trött,
så trött och kröp ihop och gjorde sig så liten, att
han kunnat få rum i en toppmössa, och nu trodde han,
att han var frälsad, men jägaren hade smort alla
beslagen på geväret med harblod, så räfven Jkunde
icke si’en förr, än han var inne på’n och slog honom
med bösskolfven. Men då jägaren lutade sig ned,
för att ta’ tag fen, så blef han varse menniskofjät
i snön; dessa följde han och kom så, efter många
kringelikrokär, till Torkels stuga. Det var helt
tyst der inne. Månen sken klart och jägaren lutade
sig mot fönsterrutan och såg in i rummet. Han såg
en man ligga utsträckt på sängen med en dödskalle
på armen. Jägaren vände derifrån och kom slutligen,
efter mycket irrande på okända vägar, tillbaka till
sitt hem, der han anmälde saken. Och folk skyndade
till stället, med jägaren i spetsen.

»Efter mycket ’bråk och vandringar härs och tvärs
funno de ändtligen stugan, men Torkel var försvunnen
och dödskallen med.

»Efter mycket fåfängt sökande funno de till sist
hustruns lik i en urhålkning i berget. Der var så
lågt, att ingen kunde gå in i hålan, utan de nödgades
" fatta liket i fötterna och draga ut det ... .»

»Huru kunde de veta, att det var Torkels hustru?»
frågade A$laug. - »För när de fingo ut liket på snön
sågo de, att hufvudet var borta ...» fortfor Ejnar
kallt. »Det var hennes dödskalle, som jägaren såg på
Torkels arm; så hade han gått och burit den under sin
tröja år ut och år in; men från den tiden har ingen
sett till hvarken Torkel eller dödskallen. Kroppen
begrofvo de på kyrkogården.» - »Usch! Det var otäckt
och grymt af honom», sade Aslaug.

»Jag skulle hafva gjort på samma sätt», sade Ejnar
lugnt, i det han såg stadigt på Astrid. Denna hade
blifvit mycket blek. Hon lutade sig ned och sysslade
med rullen, lade snodden på trissan och försökte
skrufva den sträcktare, men det ville icke lyckas
att få hjulet i gång. Ejnar fortfor:

»Det vill säga, jag skulle nog hafva sträckt min
arm till hämnd för hennes trolöshet, men icke till
hvilokudde för hennes hufvudskalle.»

»Du skulle aldrig kunnat vara så grym!» menade den
godsinta Aslaug.

»Jo, sannerligen», sade Ejnar eftertryckligt, »om min
hustru, som jag tagit till mitt hjerta, mitt huses
ära, mina barns moder, så sårat och förrådt mig som
hon; . . . hade det deremot varit min trolofvade,
så hade jag nöjt mig med att gå min väg, som Torkel,
dock utan någon dödskalle på armen.» ;

»Han gick och dränkte sig, troddes det», inföll
Gunnar.

»Ja, och tog skallen med sig», log Ejnar.
Alma sjöng:

"Hafven sitter och solar sig,

Hörer lammet låta.

’Lilla lam, kom hit till mig,

Slipper du att gråta.

Här finns bete längre fram,

Följ mig blott i skogen in’.

’Nänäj’, svarar litet lam,

’Om du sätter klorna i mitt skinn,

Kommer jag aldrig hem till moder min!’"

»Det börjar blifva sent», anmärkte Ejnar. »Jag
fårsäga god natt.» Han reste sig och räckte handen
till Gunnar. »Farväl, Aslaug, och du, Astrid, farväl,
sof väl!» och han lemnade hastigt rummet.

V.

sent.

Följande dagen spreds det ryktet, att Ejnar
Gudmund-son, liksom Torkel i verlden, spårlöst
försvunnit från gård och grund. Alla förfrågningar
voro fruktlösa. Han var och förblef borta. Astrid
ville till en början icke tro, att han verkligen
öfvergifvit henne. Hon hade varit så säker om sin makt
öfver hans hjerta. Han kunde icke lefva henne förutan,
det hade han sagt henne hundra gånger.

->iKunde icke lefva!»

Det var just detta, som skrämde henne. Hade icke
hans uppförande denna sista tid, synnerligen den
sista qvällen, varit så underligt? Och den hemska
berättelsen om den trolösa hustrun. Låg det icke
någon dold mening deri? - Ju mer hon tänkte på hela
hans beteende under besöket föregående afton, ju
mer blef hon inom sig öfvertygad om, att detta var
ett afskedsbesök och att det var för hennes skull
han flydde! - Hon vågade icke tänka ut den tanken,
och likväl...

Utan henne skulle han dö, hade han sagt. Tänk,
om det förfärliga kom! Huru hade hon icke lekt
med detta goda, ärliga hjerta, sårat och qvalt
det med sin behagsjuka, sin flyg-tighet och sitt
trots! Nu insåg hon sin synd, nu, när det var för
sent. Hvart skulle hon taga vägen med sin sorg? Till
hvem skulle hon förtro sin fruktan? Till granngården
vågade hon sig ej; ty de barnlösa gamlas sorg var en
tyst anklagelse mot henne, som så tanklöst lekt med
sonens lif och lycka. Hon kunde icke se hans barn -
Ejnar hade varit gift och hans hustru hade dött,
efterlemnande en liten flicka, som nu var tre år,
och för hvilken hon lofvat blifva en öm moder. Kanske
var lilla Inger nu äfven faderlös; i alla händelser
hade hon, Astrid, jagat honom från hemmets härd. Hon
kunde heller icke gå till kyrkan. Den unge predikanten
var ju en af hennes tillbedjare, åtminstone hviskade
hennes kamrater så, och hade hon icke I sin tanklöshet
uppmuntrat hans kärleksgriller! Hon kunde icke möta
de många blickar, som riktades på henne; hon tyckte
sig läsa i dem blott ogillande och klander. Detta var
må hända en tydning, som hennes ångerfulla samvete
gaf åt den uppmärksamhet, som egentligen var en gärd
åt hennes ovanliga skönhet, hennes behagliga väsen
och numera stilla färd. Kan hända kände sig mången,
som förut klandrat henne, böjd till välvilja och
deltagande vid betraktande af hennes bleka kinder
och sorgsna blickar. Hon hade dock sjelf ingen aning
om deras vänliga sinnesstämning mot henne. Allt utom
och inom henne syntes henne öde och tröstlöst; ty i
sitt hjertas innersta höll hon dock Ejnar kär. Först
nu, sedan hon, såsom hon fullt och fast trodde, för
alltid mistat honom, kände hon hvad han varit för
henne. Gunnar och Aslaug hade honom också kär. Allt
från sin barndom hade han lekt vid deras, lika gerna
som vid sina egna föräldrars härd, och de hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free