Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärleksbilder. W. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
senare med glädje lagt sin kära Astrids hand i hans
och de betraktade honom såsom vore han deras egen son.
De sade visserligen ingenting, det nändes de icke nu,
när de sågo hennes sorg och sjelfförebråelser; de
ville icke lägga sten på börda, men hon såg väl huru
det stod till, huru de grämda sig öfver kullkastandet
af deras käraste framtidsplaner och det ålderdomsstöd,
de hoppades hafva funnit. Och Astrid tyckte det var
synd om de gärda, men det var for sent.
VI.
Ögat I IsristalJ.
Så hade sommaren förgått och hösten med sitt mörker
och sina stormar hade tidigt infunnit sig detta år. De
långa qvällarna förekommo henne ännu mera melankoliska
än de långa dagarne, allt mera melankoliska, ju mer
det led mot julen. Huru längtade hon icke förr efter
julnöjena! ... Nu längtade hon blott efter Ejnars
redliga och kärleksfulla ansigte. Det blef ljust i
stugan, när förr om julaftonen han kom in ined sina
goda ögon och leende min och sina små julgåfvor till
henne, hennes föräldrar och lilla Alma; ty han glömde
ingen. Nu var han borta, borta för alltid, och det
för hennes skull!
Efter julen kom nyåret, men inga underrättelser om
Ejnar. Det var nu vinter, en riktigt kall barvinter.
"Jag önskade, jag hade Perla skodd, för dä’ ä’ inte
vardt att vänta på snö i år, utan jag måste ha’ hem
veden sjöledes, derför må jag så godt redan i qväll
gå till smeden. Jag vånne, jag slapp, dä’ ä’ så mörkt
ute», sade Gunnar och ruskade på sig, »fast öfver
viken är färden icke så lång», tröstade han sig sjelf.
»Vänta tills i morgon och låt mig leda Perla öfver
viken till smeden», bad Astrid, »jag kommer så sällan
ut; för har jag intet ärende, så blir det aldrig af,
och jag ville så gerna röra på mig.»
Gunnar samtyckte, och det blef öfverenskommet, att
Perla skulle broddas först följande dag.
Efter frukosten gick Gunnar ut, ryktade Perla,
lade grim-man om halsen och ledde henne fram till
trappan. Astrid tog grimskaftet ur hans hand i sin,
nickade åt far på trappan och åt mor och Alma, som
båda sutto vid fönstret.
»Tag dig till vara på isen, det är halt och Perla är
slö-skodd!» förmanade Gunnar.
»Mina skor äro breddade», tröstade Astrid, och
så vandrade hon ned mot viken. Den stod klar som
en spegel; ingen snö hade fallit sedan den frös
till. Isen var genomskinlig som kristall; man
kunde se sjögräs och stenar på sjöbotten. Astrid
gick raskt framåt på sina broddade skor, men
Perla trädde försigtigt, med synbar motvilja, och
halkade litet emellan, hvarvid hon smått skälfde
af rädsla och ifver. Så gingo de framåt en stund,
sorgfälligt spanande efter fotfäste. De hade hunnit
ungefär midten af viken, alltjämnt stirrande på den
frusna vattenspegelns genomskinliga glas. - Plötsligt
stannar Astrid - häpen blickar hon framför sig, lutar
sig allt djupare ned mot isen och med ett förfärans
skri störtar hon på knä, alltjämnt stirrande framför
sig. - Var det sig sjelf, sina egna, stirrande ögon,
hon skådade der i is-spegeln?
Hon lutade sig tätt intill och nu såg hon tydligt
ett öppet blått menniskoöga genom isen - snart såg
hon två ögon och två hufvuden. Hon tänkte det var
yrsel . . . hennes sinnen förvirrades, tygeln föll
ur hennes hand och hon förlorade sansen.
Icke förr kände Perla sig fri, än hon vände om
samma väg hon kommit, men i mycket raskare fart. När
Gunnar såg hästen i fullt traf återkomma med släpande
grimskaft, skyndade han, utan att säga något till
de andra, ut genom porten. Han tog vägen till viken
och märkte snart de hvita prickarna i isen efter
hofslagen och sömmen, snart såg han äfven Astrids
hopsjunkna kropp. Han skyndade till stället och
fann henne utan medvetande liggande på isen. Han
upplyfte henne varligt och bar henne på sina armar
hem. Här blef, såsom man lätt kan tänka sig, sorg och
uppståndelse. Astrid lades, ännu alltjämnt sanslös,
på sängen, och Gunnar red efter läkaren. Denne fann
henne fortfarande medvetslös, men småningom och
efter förnyade ansträngningar kom hon dock till sans
och upp-
slog ögonen, men hennes blick var förvirrad och en
nervfrossa skakade hennes lemmar, derefter föll hon i
en feberdvala och började yra. De vildaste fantasier
hade bemäktigat sig hennes .förstånd, hon talade så
underliga saker, att de kringstående riktigt blefvo
hemska till mods.
»Hon yrar», sade läkaren. Detta tillstånd varade hela
natten, i dagningen föll hon åter i dvala. Plötsligt
slog hon upp ögonen och reste sig upp i sängen.
»Far!» ropade hon nu med klar röst; - »gå genast dit,
hemta Ejnar - han ligger der med sina två hufvuden
midt emellan stränderna - han såg på mig genom
isen L-».
»Hon yrar», upprepade läkaren.
»Hon har haft en syn»; menade Aslaug. Men Gunnar
började ana förhållandet. Det hade nu blifvit
full dager och han gick ut; han hade sina egna
tankar. Astrid syntes derefter lugnare. Hon låg
stilla, med ögonen stadigt fastade på dörren,
hvarigenom Gunnar försvunnit. Denne hade tillsagt
några grannar, dock icke Gudmund. Försedda med såg,
yxa och isbill gingo de, företrädda af Gunnar, ned
mot sjön. Hästens spår ledde dem äfven nu. Framkomna
till det ställe, der Gunnar föregående dag funnit
Astrid, sågo äfven de någonting under isen och funno
snart bekräftelse på Astrids utsago, nämnligen de
blåa menniskoögonen och ,två hufvuden, hvarom hon
talat. Efter en stunds arb(ete lyckades det dem att
söndersåga isen och draga upp den drunknade. »Torkel
Tryggve!» ropade de nästan alla på en gång och sågo
häpna på hvarandra, derefter hemtade de en bår och
beredde sig att bära liket till bårhuset.
»Tag hustruns skalle med, att den får följa honom i
grafven, efter han var så jenveten med den i lifvet»,
menade en af dem, och så skedde.
VII. Jtanslte är det iel^e föi? sent ä/nciåz
Vid hemkomsten fann han Astrid i samma ställning,
som han lemnat henne, med ögonen alltjämnt vända mot
dörren. »Far kommer!» flämtade hon. »Jag hör hans
steg . . . han är ensam! ...»
»Det var Torkel’ och hustru hans eller, rättare,
skallen hennes, såsom du tänkte», sade han
lugnt. Astrid sjönk tillbaka på hufvudkudden;
stillatigande sammanknäppte hon sina händer, ett
soligt leende gled öfver hennes ansigte och löste
den stela ångesten deri. Det var tyst omkring henne
och en välgörande sömn föll öfver hennes utmattade
kropp. Denna sömn var stärkande och uppvaknandet
lugnt. Liksom den späda telningen böjer sig för
stormens våld, men snart åter reser sig, när orkanen
upphört, så intog hoppet förtviflans ställe i det
unga hjertat och ungdommen segrade öfver döden den
gången. Tilifriskningen gick från den stunden väl
långsamt, men säkert; dock dröjde det ännu länge,
innan hon återvann själs- och kroppskrafter.
Den plågsamma ovisshet och den själsspänning, hvar uti
hon så länge lefvat, och den sista förskräckelsen hade
alldeles undergräft hennes krafter, så att hon ännu,
när äppleträden åter blommade, satt blek och matt på
sin säng; hon kunde icke gå tvärs öfver golfvet utan
att stödja sig på far eller mor. Nu hade hon god tid
att öfvertänka det förflutna, och hon tänkte natt och
dag derpå. Huru lycklig hade hon icke kunnat vara,
om hon icke »visat sin lefnadslycka leende ifrån
sig». Hvarken då eller nu stod hon på rosor, tyckte
hon, men hon tackade Gud, att hennes värsta aning icke
blifvit besannad, åtminstone kunde hon ännu hoppas,
att kunna få försona det framfarna.
»Gråt icke, Astrid», sade lilla Alma, som nu kom in,
»gråt icke!» och hon lade sitt hufvud i systerns
knä. Astrid lade sin hand på hennes lena, gullgula
hår. »Sjung för mig visan om stjernorna, du vet»,
bad hon.
»Om bjertesorgen, du vet?»
»Ja, just den, sjung den!»
Som stjernorna på himmelen, när natten faller på,
Så tindrade hans ögon, så klara och så blå, Och roder
var hans mund? Som rosorna i lund Om våren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
