Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lille fältmarskalken. Ett barndomsminne, upptecknadt af L. - Ludvig Holberg. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
"Hvad heter du, min lille fältmarskalk?" frågade
prinsen muntert.
"Gustaf Yallner, ers höghet", svarade den tillfrågade,
i det han stadigt blickade prinsen i ögat.
"Du går i skolan, kan jag förmoda?" fortsatte prins
Carl.
"Ja, i Clara."
"Nå, hvad tänker du då bli för godt med tiden?"
"Nog önskade jag helst bli kadett först och sedan
officer», förklarade den modige gossen; »men pappa
säger, att han inte har råd att låta mig gå den
vägen ... Det är så fasligt dyrt... Endast rikemans
barn kunna bli officerare, påstår han», tillade vår
chef suckande.
"Hvarför vill du då så gerna bli militär?" sporde
kronprinsen å nyo.
"Naturligtvis för att i farans stund försvara kung
och land. Det inåtte väl vara det roligaste af allt,
skulle jag tro!"
"Jaså, du tycker det ... Nå, det var rätt! . . . Jag
skäll ha’ dig i minne, min gosse, och se till, om
jag kan göra något för din framtid . . . Hvar bor du?"
Gustaf Yallner uppgaf sin adress, hvarpå prinsen,
efter att hafva klappat vår befälhafvare på axeln
och tillropat oss andra ett hjertligt: "Adjö med er,
pojkar!" åter aflägsnade sig. Betydligt dristigare
genom prinsens vänliga och nedlåtande uppträdande,
uppgåfvo vi pligtskyldigast ett fyrfaldigt, om ej
alldeles mönstergiltigt, hurrarop, trummorna rördes
och fanan sänktes på nytt.
Glada och belåtna med vår dag, återvände vi till
staden.
Den gladaste bland de glade var dock otvifvelaktigt
Gustaf Vallner, hvilken efter hemkomsten, dagen till
ära, i utbyte mot sitt förra binamn "Bläckfisken",
anspelande såväl på ägarens lifliga lynne som faderns
yrke, af kamraterna högtidligt omdöptes till "Lille
fältmarskalken", såsom kronprinsen på skämt kallat
honom.
Tydligt belåten med denna namnförändring, förklarade
emellertid Gustaf ganska bestämdt, ehuru med leendet
på läp-
parna, att ville prinsen hjelpa honom till officer,
vore det ej omöjligt att stiga till fältmarskalk.
"Napoleon I hade varit underlöjtnant, innan han blef
kejsare i Frankrike", slutade vår anförare sitt tal
helt allvarligt och med barnslig tillförsigt.
Till detta minne från skolåren hör en liten
fortsättning.
Tack vare kronprinsens försorg, blef verkligen den
"Lille fältmarskalken" både kadett och officer. Kung
Carl tillhörde ej, hvarken som prins eller konung,
de furstar, hvilka glömma ett en gång gifvet löfte.
En middag, kort efter hans befordran till officer,
möttes Gustaf Vallner och den, som antecknat dessa
rader, på Carl XIII:s torg i Stockholm. Som vi ej
träffats på åtskilliga år, hade vi mycket att tala
om, då jag, erinrande mig äfventyret med kronprinsen
och Yallners i samband dermed ^stående dö-pelseakt,
plötsligt utropade: ’,
"Nå, hoppas du ännu bli fältmarskalk?"
"Ja visst", svarade min vän skrattande; "du känner
väl ordspråket, som säger: en dålig korporal, som
ej tänker bli general . . . Finge vi bara krig,
skulle det snart vara gjordt, men alldenstund ett
sådant troligen låter vänta på sig, ämnar jag, för
att lättare nå mitt mål, gå i utländsk tjenst vid
första skott, som smäller."
Yi åtskildes.
Ett år derefter utbröt dansk-tyska kriget. Bland de
första svenska frivilliga, som anmälde sig i danska
hären, var äfven min gamle skolkamrat, Gustaf Yallner.
Utmärkt för sin tapperhet, stupade han vid Dyppel!
Gustaf Yallner nådde således aldrig marskalkstafven
- men enär han ägde mycken energi, vet ingen, huru
hans öde kunnat gestalta sig, om ej döden, som intet
aktar de menskliga planerna, i förtid ryckt honom ur
de täflandes led!
nyare danska litteraturens fader, Ludvig Holberg,
föddes i Bergen den 3 December 1684. Fadern var,
enligt sonens uppgift, en präktig, allmänt aktad
och afhållen man, som från simpel soldat svingat
sig upp till öfverstelöjtnant och kommendant på
Bergenhus. Modern, Karen Lemm, var en dotter af
magister P. L. Lemm, lektor i Bergen. Fadern dog på
våren 1686 och efterlemnade sin familj i en burgen
ställning; men på hösten samma år sköflades familjens
egendom till större delen af elden. Emellertid skötte
modern huset med en så sträng och Mok ekonomi, att hon
vid sin död, 1694, icke helt och hållet lemnade barnen
på bar backe. Ludvig var redan från vaggan bestämd för
faderns yrke, och vid moderns död blef den tioårige
gossen inskrifven vid ett regemente (med korporals
gage, såsom förhållandet var med officerssöner på
den tiden). För sin militära utbildnings skull sändes
han kort efter moderns frånfälle till Oplandene, der
han fick bo hos en slägting, som var officer. Men
som pilten visade större lust för att läsa, än för
att exercera, lät fränden honom deltaga i sina barns
undervisning. Emellertid indrogs snart korporalsgaget,
som skulle tjena till kostpenningar, och till följd
deraf blef gossen återsänd till Bergen. Der mottogs
han af sin morbror, Peter Lemm, som satte honom i
stadens latinskola. Från denna tid härrör hans första
poetiska försök, som utgjordes af en satirisk strof
mot en qvinlig slägting till tanten. 1702 dimitterades
han till Köpenhamns universitet, vid hvilket han
tog studentexamen. Som han icke hade något att lefva
af, måste han dock skyndsamt återvända till Norge,
der han, trots sin ungdom, blef informator hos en
prest på Yoss, för hvilken han stundom också måste
predika. Bönderna berömde honom högeligen för hans
utmärkta talgåfva; men,hos prest-frun kom han i stor
onåd, till följd af sitt stränga regemente mot yngsta
sonen, en dum och lat pojke, som var hennes ögon-
sten. Efter ett års förlopp fick han sitt afsked,
hvilket dock mera gladde än bedröfvade honom, enär
hans koleriska lynne och fina kroppskonstitution
gjorde lärarekallet för honom obehagligt.
Han hade emellertid .hushållat så väl med sin lön,
att han åter kunde begifva sig till Köpenhamn,
der han lade sig om bord med studiet af lefvande
språk, i synnerhet franska och italienska (derjämte
studerade han så flitigt teologi, att han 1704 kunde
taga teologisk embetsexamen). Men fattigdommen tvang
honom att å nyo begifva sig till Norge. Han blef nu
antagen som huslärare af vicebiskop magister Smidt i
Bergen, hos hvilken han likväl qvarstannade endast
några få månader, enär han greps af en häftig åtrå
att få se främmande land - en åtrå, som närdes och
växte genom läsningen af den vidt-bereste magisterns
dagböcker. Han begärde sitt afsked, och hvarken hans
fattigdom eller hans vänners råd eller hans principals
förtrytelse kunde återhålla honom; ty, såsom han sjelf
säger, hvad han en gång fått i hufvudet, kan ingen
åter få ut derifrån. Sedan han förvandlat nästan allt
hvad han ägde i kontanta penningar och sålunda fått
ihop ett hundra tjugo kronor, anträdde han sin resa,
hvars mål var Amsterdam. Från denna stad måste han
snart begifva sig till Aachen, för att i dess varma
bad söka bot för en febersjukdom, som angripit honom
under resan. Yid ankomsten till Aachen ägde han icke
mer än tolf kronor, och nu började för honom en tid
af svåra umbäranden. Nöden dref honom här till en
gerning, som han blott en enda gång i sitt lif gjorde
sig saker till, nämnligen att söka smyga sig bort
från sin värd, utan att betala, hvilket likväl icke
lyckades. Sedermera återvände han till fots till
Amsterdam, dit han ankom med temligen god helsa,
men alldeles utan penningar. Sedan han lyckats få
ihop litet medel, återvände han 1705 sjöledes till
Norge. Men för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
