Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig Holberg. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
undgå sina vänners och fränders förebråelser, hån och
besvärliga råd begaf han sig icke till Bergen, utan
till Kristiansand. Der tillbragte han vintern med att
undervisa i franska och kröntes med en sådan framgång,
att han vid början af den följande våren hade ett
öfverskott i sin kassa af tjugofyra kronor. Nu
afseglade han med ett engelskt fartyg från Arendal
och återsåg aldrig mer sitt fädernesland. Han landsteg
vid Gravesend och begaf sig derifrån till fots öfver
London till Oxford, der han genom sin torrolighet och
sitt exemplariska lefnadssätt vann många vänner bland
studenterna, hvilka han undervisade i lefvande språk
och musik. Holberg var nämn-ligen icke endast en stor
älskare af musiken, utan äfven en utöfvare af denna
konst. Han spelade både flöjt och violin. Med afseende
på sistnämnda instrument klagade han ännu i sina sista
år öfver, att han, trots ständig öfning, icke kunnat
lära sig att rätt föra stråken. På flöjt tyckes han
deremot haft en icke ringa färdighet; i hvarje fall
ansågs han under sin vistelse i Oxford »för en af dem,
som allra bäst förstod att traktera flöjt».
Då Holberg efter två års vistelse i England
1708 åter kom till Köpenhamn, började han hålla
privata föreläsningar öfver hvad han inhemtat i
England. Åhörarna visade sig mycket intresserade, men
då det blef fråga om att betala, försvunne de. Under
sådant förhållande återstod intet annat för honom,
än att åter börja gifva enskilda lektioner. Men kort
derefter engagerades han att ledsaga en ung herr
Winding till Dresden, hvarifrån han på egen hand
begaf sig till Leipzig och Halle. Då han hemkom från
denna sin tredje resa, erbjöd amiral Gedde honom att
undervisa och uppfostra hans barn. Detta hedrande
uppdrag mottog han visserligen, men icke gerna, enär
det pålade honom, som var en nitisk och samvetsgrann
lärare, nya fjettrar. Hans ansträngande verksamhet
gjorde honom snart krasslig, och då han 1714 fick
plats på Borchs kollegium, tog han afsked från sin
befattning hos amiral Gedde.
Han egnade sig nu förnämligast åt historiska studier
och utgaf 1714 sitt första litterära arbete",
Inwoduldion till de europeiska staternas historia,
en kortfattad verldshistoria. Samtidigt fullbordade
han ett Bihang till universalhistorien (hvilket
dock icke blef tryckt), liksom han öfverlemnade till
Fredrik IY en handskrifven skildring af Kristian IY:s
och Fredrik HI:s bedrifter. Till lön för detta arbete
utnämnde konungen honom till extra ordinarie professor
vid universitetet, dock utan lön. Den lärda verlden
såg med oblida ögon denna utnämning, då Holberg icke
disputerat och öfver hufvud icke aflagt tillräckliga
prof på den tidens lärdom.
Emellertid hade han äfven erhållit det Rosenkrantska
legatet, bestående af två hundra kronor i fyra år,
och då detta var hans enda inkomst och han tillika
blef påmind om, att det var en skyldighet för den,
som innehade legatet, att besöka utlandet, företog
han med gladt mod sin fjerde och mest betydande
utländska resa. Han seglade till Amsterdam, begaf sig
derifrån till Rotterdam och Ant-werpen, sedan till
Bruxelles och derifrån till fots till Paris. Der
besökte han flitigt biblioteken och gjorde flera
intressanta bekantskaper. Efter halftannat års
vistelse i den franska hufvudstaden beslöt han att
fara till Italien, oaktadt många anledningar funnos,
som bort afråda honom från ett sådant beslut. Dels
till fots, dels till sjös, på dragskutor, kom han
till Marseille. Derifrån begaf han sig sjöledes till
Genua. Om bord hade han blifvit angripen af frossan,
från hvilken sjukdom han hoppades blifva befriad i
denna stad. Men det onda blef tvärt om allt värre, och
då han i sitt hjelplösa och penningknappa tillstånd
dessutom hade att kämpa mot en hårdhjertad och sniken
värd samt mot en flock efterhängsna munkar, väntade
han att aldrig mer få återse sitt fädernesland. Han
underkastade sig derför med resignation sitt öde och
stålsatte sig mot lidandet. Emellertid aftog småningom
sjukdommen ., han kom åter på benen. Sedermera
träffade han på en landsman, som hjelpte honom
till en bättre bostad och kom slutligen så långt,
att han kunde begifva sig om bord på ett fartyg,
som förde honom till Civita Yecchia, hvarifrån han
begaf sig till Rom. Här vistades han vintern 1715-16,
väl utan att blifva be-
friad från sin fjerdedagsfrossa, men dock utan att
vara hindrad från att på sitt sätt göra en skörd af
menniskokännedom och vetande. Yid slutet af Februari
1716 beslöt han att återvända till Danmark. Både
för kostnadens och helsans skull (sträng diet
och mycken kroppsrörelse bekommo honom vid denna
tid väl) vandrade han till fots genom Italien och
Frankrike till Paris, dit han ankom, såsom han sjelf
säger, tjock och fet. Efter en månads vistelse^ i
Seine-staden, begaf han sig till Amsterdam, der han
ändtligen blef af med sin sjukdom, och från -nämnda
stad fortsatte han resan öfver Hamburg till Köpenhamn.
Efter sin hemkomst lefde han under tvänne år i mycket
knappa vilkor - under tiden utgaf han Introduktion
till natur-och folkrätten, ett juridiskt-filosofiskt
verk - tills han 1718 blef ordinarie professor i
metafysik. Denna professur öfverensstämde icke med
hans lynne; »men», säger han sjelf, »då man icke
kunde få den der professuren påtrugad någon annan,
kom man till mig.» Emellertid var han tryggad till sin
existens och kunde fritt öfverlemna sig åt sitt geni
och sin naturliga kallelse. Hittills hade han odlat
blott historien, rättsvetenskapen och filologien. Men
i några latinska stridsskrifter mot den bekante
juristen och historikern Hoyer i Flensburg hade
lärdommen varit rikligen blandad med satir, och från
1719 trädde hans komiska snille ohöljdt fram. Detta
år började utgifvandet af ’Peder. Paars (under den
af honom ofta använda pseudonymen Hans Mikkelsen),
hvars närmaste förebild är Boileaus Lutrin och som,
parodierande Eneiden, i klassiska situationer och
öden prisgifver all tidens inskränkthet åt hån och
gyckel. Dikten uppväckte en storm af raseri hos alla,
som kände sig träffade, och det berodde endast på
Fredrik IY:s frikännande utslag i statsrådet, att
icke »Peder Paars» blef uppbränd och dess författare
straffad. Samma år, som »Peder Paars» fullständigt
utkom eller 1720, blef Holberg qvitt metafysiken och
utnämndes till professor i latin. 1722 utkommo »Hans
Mikkelsens fyra skämtdikter», af hvilka den ena utgör
ett försvar för qvinnans emancipation, som var en af
Holbergs älsklingsidéer. »Emellertid», säger Holberg
i sin autobiografi, »fick jag lust att efter andrao
nationers föredömme skrifva några komedier.»
Ar 1720 erhöll franske maskinmästaren och
teatermålaren Etienne Capon privilegium på att uppföra
komedier i Köpenhamn. En teater blef byggd, och 1722
började föreställningarna, hvilka i början utgjordes
af franska och tyska skådespel. Det första stycke,
som uppfördes på danska språket, var Mo-liéres
»Den girige». Men då inga danska originalskådespel
framkommo, beslöt Holberg, på en väns uppmaning,
att träda emellan. De första stycken, han lemnade,
voro fem till antalet och utgjordes af »Den politiske
kandestöber», »Den vsegelsin-dede», »Jean de France»,
»Jeppe paa bjerget» och »Geert Westphaler», hvilka
Holberg skänkte skådespelarna och som utkommo före
1722 års slut. Inom utgången af det följande året
hade han färdigskrifvit ytterligare tio stycken,
»Barsel-stuen», »Den ellevte Juni», »Jakob von
Thyboe», »Den stun-deslöse», »Erasrnus Montanus»,
»Don Ranudo de Colibrados», »Ulysses von Ithacia»,
»Uden hoved og hale», »Hexeri eller blind allarm»
och »Melampe». De flesta af dessa stycken utfördes
jämte andra nya, t. ex. »Henrik og Pernille»,
»Maskeraden», med flera, under loppet af 1724. Men
trots den lysande repertoaren måste teatern, till
följd af penningebrist, 1725 stänga sina portar.
Holberg hade emellertid genom sin utomordentliga
litterära verksamhet försvagat sina krafter, hvarför
han beslöt att företaga en rekreationsresa. Denna
anträddes också i Juli 1725. Men nu bekom honom icke
rörelsen väl, såsom i hans ungdoms dagar. Han reste
öfver Holland till Paris, der han stannade till i
Februari månad 1726. Här lefde han i ro och lugn samt
umgicks endast med de mest framstående vetenskapsmän,
hvilka dock icke förmådde verkliggöra hans önskan att
få sin musa införd på franska skådebanan. På våren
1726 kom han hem till Köpenhamn, der han samma år
bland annat utgaf dikten »Den jydske feide», föranledd
deraf, att prosten Tycho-nius kännt sig förnärmad
af att finna sitt namn i »Jacob von Tyboe» (magister
Stygotius hette nämnligen först Tychonius). 1726 hade
teatern åter öppnat sina portar, men led af sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
