Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. II. Militärbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
»Ett främmande fruntimmer ber att få tala vid fröken
b? sade i detsamma en jungfru, som kommit in och
stannade midt på golfvet.
»Hvem är det? . . Känner du henne icke?»
»Nej, jag har aldrig sett henne, hon säger sig vara
resande.»
»Åh, det är Leontine! . . Hon är redan här! Skynda
dig, Mina, att införa den främmande i salongen
. . . Se der, Max, ser du ett prof på den landtliga
smaken, att icke lemna sitt kort eller ens vilja
säga sitt namn, då man är alldeles okänd, liksom man
skämdes derför», tillade Hillevid, då kammarpigan
gått,
Max hade emellertid stigit upp och bugade sig nu för
att gå.
»Hvad! Går du din väg, då du har ett så godt tillfälle
att genast göra Leontines bekantskap?»
»Tyvärr, måste jag försaka den oskattbara lyckan»,
svarade han och gick emot dörren.
»Jag fruktar, att du är den icke värd . . . Men i
alla fall skall jag framföra till henne din bjudning
på balen.»
»Som du behagar; tillägg endast, att det är på din
befallning.»
»Nej, det aktar jag mig för.»
Den unge husarofficern helsade sin kusin på
militäriskt sätt, stötande foten mot golfvet, så
att hans sporrar klingade, och vände sig om med en
trotsig och förtretad min.
I sjelfva, dörren mötte han den främmande, som hade
ett mycket anspråkslöst utseende och med ett uttryck
af ödmjukhet och förvirring trädde in i den eleganta
salongen, der Hillevid med öppna armar skyndade
emot henne.
De båda fruntimmerna stannade emellertid innan
de hunnit hvarandra närmare, och Hillevid såg ett
ögonblick helt villrådig ut, medan den främmande neg
vid dörren, utan att gå längre.
Det var en ung flicka, klädd i denna landtliga
söndagstoalett, som, med all sin bastanta och
hemgjorda soliditet, förefaller stockholmsbon så
misslyckad och nu, förenad med en viss smaklös
småstadsprakt, såg nästan löjlig ut.
I stället för den väntade, rika arftagerskan, var det
dottern till komministern i den församling, der fröken
Leontine von "Wöhler var patronessa. Susanna Pilqvist,
förlofvad med pastorsadjunkten och en rätt söt och
hygglig flicka, var emellertid bekant med Hillevid,
som ofta sett henne på landet hos Leontine, och den
artiga stockholmsdamen ursäktade genast sin förvåning,
i det hon vänligt helsade den främmande.
»Förlåt min bestörtning, kära Susanna, men jag väntade
så säkert att få se Leontine och var så öfvertygad,
att det var hon, att jag icke tänkte på någon annan»,
sade Hillevid, hvilken i sjelfva verket fann sig
angenämare berörd af Su-sannas åsyn, än hon skulle
hafva blifvit vid mottagandet af den något enfaldiga,
tröga och stela arftagerskan, hvilken icke hade någon
likhet med henne sjelf. .
För den fattiga prestflickan kände hon deremot den
naturliga sympati, som gemensamma egenskaper alltid
ovilkorligt framkallar. Den naturliga likheten
dem emellan var också kanske större, än de anade,
och skilnaden bestod endast i uppfostran och
lefnadsställning, men detta är ofta för menniskan
t lika vigtigt och bestämmande, som förädlingen af
ett äppelträd, hvars grenar, vuxna från samma rot,
bära på en gång stora, saftiga frukter och små,
gröna surkartar.
Susanna hade, liksom Hillevid, af naturen ett mycket
lifligt lynne, starkt utvecklad skönhetskänsla och
mycken fantasi, men då dessa egenskaper, hejdade och
ledda genom en sorgfällig och god uppfostran, gjorde
Hillevid till en särdeles intagande, pligttrogen och
klok, ung qvinna, hade de hos den stackars moderlösa,
försummade landtflickan - hvilken saknade all annan
bildning, än den möjligen några med glupskhet och
utan urskilning lästa romaner kunnat åstadkomma -
verkat mera ondt än godt, ty medan Susanna kokade
mat, skötte sin fars lilla trädgård, vårdade hönsen
och väfde ylletyg för vintern, så spökade i hennes
bjerna brokiga bilder af ett annat lif och brinnande
önskningar, som aldrig kunde förverkligas. Hon hade
förlofvat sig med den beskedlige adjunkten, mindre
af verkligt
tycke för hans person, än af begär
att hafva en beundrare och fästman.
,
»Jag undrar icke öfver, att du blef mycket förvånad
öfver att se mig här», svarade Susanna med sin
landsortsdialekt och satte sig helt blygsamt på
yttersta kanten af soffan bredvid sin förnäma och
afundade vän, medan hennes ögon flögo rundt omkring
rummet med en så tydlig häpnad och förtjusning
öfver dess komfortabla prakt, att Hillevid måste
småle deråt.
»Det kommer sig deraf», tillade hon, »att Leontine
skickat mig hit med helsningar, att hon ännu icke på
åtta dagar kan komma, ty hennes faster är hos henne
på besök och ämnar troligen stanna hela nästa vecka.»
»Nå, ja, hon är välkommen när som helst-, hennes rum
är i ordning och vi skola alltid blifva glada att
mottaga henne ... Men du sjelf, kära barn, huru kommer
det till, att du fått din lifliga önskan uppfylld att
en gång komma till Stockholm? Ty jag kan väl aldrig
förmoda, att du rest endast såsom bud-bärerska för
Leontme?»
»Å nej! . . . Jag har här en moster, som skrifvit till
oss ... Hon har diversehandel på Yesterlånggatan och
vi inbillade oss att hon var rik . . . Hon har inga
barn, och jag försäkrade pappa, att hon kanske ville
göra något för oss och så fick jag resa . . .»
»Men det var ju utmärkt!. . . Huru fann du henne?»
»Ack, icke som jag väntat i något fall! . . Och nu
reser jag hem igen, utan att hafva fått se ens en
skymt af det granna, underfulla lifvet i Stockholm
och den prakt, hvarom jag läst och drömt . . . mer
än hvad jag i detta ögonblick kan uppfatta», tillade
Susanna med en suck, så djup och bedröflig, att
Hillevid började skratta.
»Men du har väl icke trott, att du i en diversebod
skulle kunna fa någon erfarenhet deraf?» sade hon.
»Nej! ... Nej, det borde jag väl icke hafva trott
. . . men ändå . . .» -
Hillevids lifliga lynne var visserligen modereradt
och be-gränsadt, men det frambröt i detta ögonblick
helt oväntadt i all sin ursprungliga ysterhet, och
hon utropade till svar på sin väns klagan och med en
snabb och barnslig ingifvelse:
»Vet du hvad, Susanna! Jag får en ide ... Du kan gerna
stanna qvar här hos mig ett par dagar i Leontines
ställe, så skall jag införa dig i det fashionabla
sällskapslifvet ... Du får då se, att det icke är så
märkvärdigt eller så mycket att längta efter.»
»Är det ditt allvar?» sade Susanna, som blef
helt blek af sinnesrörelse, ehuru hon endast
till hälften fattade sin väns skämtsamma mening.
.. x
»Ja, jag skall genast bedja mamma om tillåtelse
dertill... Jag menar naturligtvis, att få behålla
dig qvar här hos mig.»
»Men hon skall säkert icke samtycka ... det går icke
an ... Se blott på mig, huru skulle jag taga mig ut?»
Den stackars landtflickan, med en hatt, som aldrig
liknat något mod, en tjock kappa, hvilkens form och
vidd gåfvo henne likhet med ett mjölkbud, ett par
kängor, som sockenskomakaren gjort just till resan
af extra godt kalfskinn och som tycktes kunna hålla
ut en vandring till Jerusalem, och slutligen hennes
stora, brunröda skinnväska, hvilken hon icke ett
ögonblick släppt ur sina händer, syntes verkligen
föga presentabel.
»Åh, det skall nog gå bra», inföll Hillevid, allt
mer och mer lifvad för sin plan. »Det beror bara
på mammas bifall... Vänta mig här, jag kommer strax
tillbaka! . . Mamma är icke rask i dag, jag skall gå
in till henne.»
Den unga flickan försvann och Susanna satt qvar,
alldeles tillintetgjord af denna fabelaktiga lycka,
som erbjöds henne. Kunde det väl vara möjligt; skulle
hon verkligen få stanna hos Hillevid i detta rika och
präktiga hus och få en inblick i den fina och eleganta
verldens vanor och lefnadssätt, få sjelf deltaga deri,
om också endast för en enda dag!
Obildade personer hafva vanligen mycken djerfhet och
sjelfförtroende, och som ytterligheterna nästan alltid
mötas och äga vissa likheter, så ser man oftast i
bondens och uppkomlingens klumpiga framfusighet bevis
på samma lugn och sjelf-tillit, som verldsmannen
visar i sin eleganta värdighet, då der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
