Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. II. Militärbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
emot den tänkande, kunnige och själfulle ynglingen
och finkänsliga, unga flickan ofta hafva mycket svårt
att öfvervinna sin naturliga blyghet.
Susanna brukade heller aldrig känna sig förlägen
eller generad, men vid tanken på, att så här helt
plötsligt införas i Hillevids societet, erfor hon
dock ett visst bryderi.
Det blef emellertid icke långt; dörren slogs upp ifrån
de inre rummen, Hillevid kom så att säga utdansande
derifrån och, svängande om med sin landtliga vän,
som alltjämnt höll den dinglande väskan på armen,
utropade hon med barnslig och uppsluppen glädtighet:
»Jo, Susanna! Jag får gerna behålla dig ett par
dagar och det skall i sanning blifva mig ett verkligt
nöje. . .»
»Men, ack, jag har icke annat än en ful, svart
klädning med mig . . .» stammade Susanna förvirrad.
»Det betyder ingenting, du är nästan alldeles af min
växt, när man hunnit skala bort en del af dina tjocka
plagg . . . Jag skall kläda dig alldeles som en af
mina forna dockor, du skall blifva helt och hållet
omskapad och, liksom Holbergs Jeppe, icke känna igen
dig sjelf.»
»Holbergs Jeppe, hvem var det?»
»Åh, en olycklig varelse, hvarom det icke är vardt
att tala . . . Men kom nu med mig . . . Det skall
blifva så roligt att se huru du ta’r dig ut l . .»
Den muntra Hillevid, förtjust öfver sitt infall och
öfver det nöje, hon ville bereda sin oerfarna vän,
drog Susanna med sig och de båda flickorna skyndade
genom hela raden af öppna rum, för att innesluta sig
i Hillevids egen kammare.
Dagen derpå vid sjutiden stod Susanna Pilqvist,
den fattiga landtflickan, framför Psyken i det rum,
der den väntade arf-tagerskan skulle bo; hon var
klädd med all den smak och elegans, som anstod denna
unga dam, och framför henne på mattan låg Hillevids
kammarjungfru på knä, sysselsatt att fästa en lång
guirland af gräs och blommor i de hvita tyllmassorna
af en bland Hillevids balkostymer, under det att
Hillevid sjelf, ännu endast halfklädd och insvept
i en lång morgonrock, öfvervakade och bestämde sin
väns toalett.
»Det är alldeles ypperligt!... Du öfverträffar min
väntan!.. Du är ju växt som en sylf!» sade hon helt
belåten. »Hvem skulle hafva trott detta, när man
såg dig i går? . .Jag är rätt nöjd med min nya docka
. . . Men du måste hålla dig litet mera rak och för
öfrigt komma ihåg mina lektioner på förmiddagen,
aldrig skratta högt, endast småle och akta att du
icke trampar i ditt släp . . . Vet du, jag är fullt
öfvertygad, att Leontine, när hon kommer, icke skall
kunna presentera sig bättre än du ...»
»Åh, jag tror, att du gör narr af mig! . . . Jag
känner mig så orolig och vågar visst aldrig öppna
min mun, af fruktan att säga någon dumhet.»
»Det behöfver du icke vara rädd för, ty det brukas
mycket ofta i den fina verlden; det vigtigaste är
endast, att icke leg å någon, ty detta glömmer man
aldrig.»
»Allt det här liknar en dröm», inföll Susanna, som af
förvirring, glädje och oro var alldeles mörkröd ända
ned på hals och armar och knappt hade sina sinnens
fulla och rätta bruk för tillfället..
»Din höga färg är det enda, som är en smula sorgligt
och opassande», återtog Hillevid, granskande sin
skyddsling med noggrannhet, »om man skulle använda
litet rismjöl . . . försök, Mina, asken står der
inne på min byrå . . . men ytterst varsamt, så
der! . . . Det hjelper just icke, ty man kan icke
pålägga mer ... du måste sätta dig i tamburen en
stund, der är nästan alldeles kallt, så lugnar och
svalkar du dig, medan jag kläder mig . . . Det är så
ledsamt att vid inträdet på en bal se echauf-ferad ut,
som om man redan dansat kotiljongen.»
Hillevid gick in till sig, för att med den erfarna
verlds-damens lugn och smak fullborda sin egen
toalett, och Susanna, i full paryr, darrande som af
köld, men med brinnande kinder och öron, på en gång
otålig och ängslig, satte sig verkligen på en stol
i tamburen och förkortade sin väntan med att långsamt
och omsorgsfullt draga de hvita handskarna
på sina röda och iskalla händer.
j
Ändtligen kom Hillevids mor, insvept i kappa och
bahytt. j Hon var ett fint och behagligt fruntimmer,
men mycket sjuklig, matt och indifferent, med stora,
halfslutna ögonlock, tunn näsa, tunna läppar,, tunna
kinder och ett mildt, nedlåtande och ytterst passivt
sätt att vara.
»Mitt kära barn, hvarför sitter ni här?» sade hon
långsamt och likgiltigt.
»Fröken Hillevid trodde, att jag kunde blifva en smula
blekare här i svalkan», svarade Susanna och steg upp.
»Sådan barnslighet! Ni kan ju förkyla er ... Er friska
färg skadar icke alls, det är landtligt och originelt
. . .Mina! Sätt på mamsell Pilqvist sin kappa och
säg till fröken Hillevid att jag är färdig.»
Tio minuter derefter körde vagnen in genom
porthvalfvet till Brunkebergs hotell och stannade
vid den mattbelagda trappan.
Förbi vakter af lifgardet och grupper af växter i
det strålande gasskenet, vägledd genom strömmen af
ankommande gäster, af musiken, det dämpade sorlet af
aflägsna röster och denna varma luftström, uppfylld
af olika parfymer, som är balernas enerverande
atmosfär, gingo de båda flickorna bredvid hvarandra
bakom Hillevids mor, ledsagade af löjtnant Max,
som mottagit dem redan vid nedstigandet ur vagnen.
Efter en och annan liten otur för landtflickan,
en räknad lock, en tappad blomma eller skrynklad
spets, alltsammans re-pareradt af de tjenstvilliga
jungfrurna i damernas toalettrum, inträdde man i
denna nästan furstliga våning, som då tillhörde det
mest eleganta och lysande sällskap i Stockholm och
som nu är degraderadt till - möbelmagasin.
Med klappande hjerta, nästan andlös af förtjusning
och nyfikenhet, blickade Susanna omkring sig i denna
för henne helt och hållet nya verld, som just derför
syntes henne innesluta höjden af afundsvärd lycka
och sällhet.
De utsedda värdarna, några unga officerare i granna
paraduniformer, hade mottagit dem vid dörren, en af
dem bjöd henne sin arm och följde Hillevid och den
gamla frun, hvilken, förd af en general med långa
gråa mustascher och en brokig rad af ordnar, vandrade
förut till den ena af salongerna, innanför balsalen,
der trängseln redan var betydlig.
Det gifs i lifvet många scener och företeelser,
som kunna bedöfva och liksom förtrolla oss, men för
Susanna Pilqvist kunde i hela verlden ingenting
hafva synts mera hänförande och beundransvärdt,
än dessa praktfulla rum, höga som kyrkor, dessa
gnistrande ljuskronor, som sände sitt bländande sken
öfver fruntimmernas blommor och diamanter, siden,
tyll och silfverskir omkring bara axlar och armar,
dessa leende läppar, purprade kinder och fläktande
solfjädrar bredvid uniformernas guld och glitter,
stjernor och band.
Detta förvirrande prål, denna berusande atmosfär,
detta virrvarrr af färger och grupper, hela denna
förtrollande »mis-en-scéne» af stora verldens
societetslif, allt detta ingaf den stackars oerfarna
landtflickan en beundran, en njutning och en afund
utan gräns.
Hon såg sig omkring med en verklig hänryckning, hon
såg sin egen bild, återgifven i spegelglaset bredvid
sig, infattad i en ram af blommor och grönt, midt i
kretsen af alla dessa eleganta damer, och hon var nära
att skrika högt af fröjd, liksom fågelungen, hvilken
första gången i luften pröfvar sina vingar och känner,
ätt dess vågor bära honom öfver trädtopparna, eller
den ystra fölungen, som, för första gången utsläppt
ur sitt skumma stall, i fyrsprång rusar öfver ängens
gröna matta.
Alla hennes dunkla, orediga drömmar och önskningar
der nere i den lilla, rödfärgade komministergården
voro ju nu förverkligade på ett underbart sätt; hvad
hon nu såg af denna förtrollande verld, var ju långt
skönare, än hon kunnat föreställa sig, ty det är i det
oerfarna, oförberedda och andligt värnlösa sinnet,
som verldens fåfänga och tomma glitter återspeglas
mest förbländande och ftrar sin största triumf.
Det gifs en negativ lögn, som består i tystnaden,
då denna tystnad med afsigt vilseför. Detta slag af
osanning förekommer ganska ofta och trifs mycket väl
i sällskapslifvets atmosfär;
28*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
