Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fregatten Medusas skeppsbrott - Ett feniciskt konstminne. -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
tände var att söka, hade räddat sig blott för att
skörda sina gerningars lön. Återkallad till Frankrike,
ställdes han den 3 Mars 1817 inför krigsrätt,
hvilkens dom lydde på tre års fängelse, utstrykning
från listan på flottans officerare samt förbud att
i någon egenskap vidare tjenstgöra till sjös.
Det gränslösa uppseende, det innerliga deltagande, som
i hemlandet framkallades af olyckan, hvaraf minnet,
trots så många senare inträffade gräsligheter i samma
väg, hos franska folket ännu ej hunnit förblekna,
fann äfven inom konsten sitt uttryck. Den redan förut
inom en helt annan bransch populäre målaren Géricault
framställde, i 1819 års .konstutställning i Paris,
på sin stora duk »Medusas skeppsbrott», det
spänningens, ögonblick, då de skeppsbrutna på
stockflotten första gången fingo syn på den räddande
briggen Argus-, arbetet, i sig sjelf ett obe-stridt
mästerverk, som sedan blef nationens egendom,
gjorde i dubbelt afseende epok, såsom en från de unga
romantikernas läger kastad utmaningshandske till den
klassiska skolan.
Historien om denna, så ofta återgifna tafla, hör
dock ej hit. För vår uppsats här är det tillräckligt
att tillägga, det teckningen sid. 233 just återgifver
»Medusas skeppsbrott», sådant det af Géricault på hans
berömda, här ofvan antydda, duk blifvit Skildradt.
Ett fenioi^kt
öre det ej en allt för djerf bild att föreställa sig
hela det forna Asien så, hvad det ock en gång ansågs,
som en enda förvaringsort för fabelaktiga rikedommar;
läte det sig göra att betrakta hela denna verldsdel
- liksom, omvändt, det i våra dagar gifves städer,
hvilka börjat tillegna sig karaktären af en hel
verldsdel för sig - såsom en enda, den gamla verldsh
an delns stapelort, ett enda jättelikt emporium:
från fenicierna hemtade motiven till sin
bokstafsskrift, så kan med temlig säkerket sägas,
att detsamma ej gäller om de .plastiska skapelser
af oförgänglig skönhet, hvarigenom Grekland står i
all forntid oefterliknadt, i all samtid oupphunnet
och, förmodligen, i all framtid oöfverträffadt. Och
detta förhållande j af vas ej en gång af de ännu
tillgängliga, plastiska minnesmärken från grekiskt
område, som bära omisskänneliga spår
Fenieisk sarkofag.
då folie det visserligen af sig sjelft, att likna
Fenicien, den steniga remsan mellan Libanon och
Medelhafvet, vid dess kaj eller skeppsbro. Tänker
man sig nämnligen omkring ett tjugotal städer, alla
hemvist för flottor, besökande hvarje del af den då
kända verlden och nästan alla bärande namn, som
- vi påminna blott om Tyrus och Sidon - väcka till lif
våra tidigaste minnen af till ordspråk blifven rikedom
och prakt och samtliga fördelade på en kuststräcka,
i längd föga öfverstigande Uplandskusten tillsammans
med Roslagen och Södertörn, så måste man medgifva, att
hela denna strand bort för en från hafvet anländande
främling framställa sig såsom en enda, oaf-bruten
hamnsträckning och att, om någonstädes uttrycket »en
skog af master» varit på sitt ställe, det måste varit
för att beteckna en syn, lik den som erbjöd sig här.
Det förstås af sig sjelft, att hvad man än har att
söka bland en sådan befolkning af köpmän, af redare
och sjömän, och dertill en af semitisk stam, minst
är det någon framgångsrik verksamhet i konstens,
allra helst den bildande konstens, tjenst. Med en
äkta »filister»-uppfattning - filisteerna voro nog ej
Jör ro skull fenicier, äfven de - föredrog detta
folk vida konstverkets stoff framför dess själ-,
Hiram sände David ypperligt cederträ, men dåliga
byggmästare, och om grekerna
af, bland annat asiatiskt, äfven uttryckligen
feniciskt inflytande; det ligger nämnligen, om än i
tiden blott ett eller annat århundrade, i verkligheten
mellan dessa prof på en ännu famlande daningsdrift och
de alster, som i stigande grad intill Perikles’ och
Phidias tidehvarf besjälas uteslutande af hellenismens
egen anda, hela det svalg, som skiljer barnets
okritiska härmnings-försök från den sjelfmedvetne
mannens fria konstutöfning.
Af stort intresse för bedömmandet af konstens
sparsamma lifsyttringar hos fenicierna förblir
emellertid hvart och ett af de, naturligtvis ännu
sparsammare, minnen deraf, som letat sig väg till vår
tid. Ett sådant minne, och dertill ett af de tidigast
bekanta, är den här ofvan afbildade sarkofag, som,
funnen vid den af Tyrus, Sidon och Aradus gemensamt
grundlagda kongress-staden Tripolis i landets norra
del, sedan dess varit införlifvad med franska statens
samlingar. Sarkofagen, af hvit marmor, liknar ett
fodral, hvars undre del eller sjelfva kistan inuti
omsorgsfullt urhålkats efter formen af den kropp,
för hvilken den varit bestämd; längs inre sidan af
denna urhålkade del löper en fals, noggrannt passande
till det kupiga locket, som blir rymligare ofvanför
fötterna och på den ännu rymligare hufvudsidan i hög
relief framställer bysten af en qvinna, med hufvudet
omgifvet af en tredubbel rad i mörkblått målade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
