Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Solen sjönk och skuggorna af de dansande, som nyss
förut, då hon kastade sina sista strålar in under
skjulet, i besynnerliga former rört sig öfver platsen
utanför, syntes ej längre der. Men himmelen var blank
och ljus och föremålen framstodo i midsommarnattens
lätta skymning nästan lika tydligt, som förut. Dansen
fortgick oafbrutet-, det glada sorlet och fiolens
toner hördes vidt omkring.
När redan en god stund förgått, utan att Erika fått
bud efter sig, och Sven gjorde ett uppehåll, i det han
lade ned fiolen och torkade svetten ur pannan, kom hon
öfver golfvet rakt emot honom och trängde sig igenom
den täta hop, som för tillfället omgaf spelmannens
plats. Hon stödde sig med armarna mot hans knän -
han satt just lagom högt för det - såg upp på honom
och började ett samtal om både ett och annat. Sven
kände sig helt varm om hjertat. Om han också ej kunde
låta bli att påminna sig, huru besynnerlig hon hade
varit mot honom allt sedan i julas, så - ja, så var
hon ju nu alldeles som i den gamla, goda tiden. Och
om han också icke kunde förklara hennes uppförande de
sista månaderna, så båtade det ju ändå ingenting att
grubbla deröfver. Det kunde ju vara osannt allt hvad
ryktet hviskat om henne. Ja, det måste vara osannt!
"Sven!» sade Erika slutligen, »minns du den der
polskan, du spelte en gång i fjol somraé - den der,
som du sade var lik mig?)?
»Tror du, att jag kan glömma dig sjelf, Erika?»
»Jag vet inte så noga», svarade hon leende, »men
i det fallet», tillade hon allvarsammare, »har du
kanske bättre minne än jag, Sven! - Men kommer du
nu ihåg polskan, så spela den för mig en gång till;
gör det, är du snäll!»
Just i detsamma uppstod en rörelse bland de
kringstående. Man gaf rum för en ung herre i
prydlig resdrägt, som steg fram och slog Erika på
skuldran. Hon vände sig om. Den främmande, hvilkens
vagn hon sett en stund förut och som nu stod framför
henne, var Fritz Gyllenfalk! Det hade plötsligt
blifvit tyst rundt omkring - alla sågo på Erika,
söm än var röd och än blek.
Den unge mannen, som såg hennes förvirring, vände sig
hastigt till Sven. »Musik! En polska!» utropade han
och fattade Erika om lifvet. Sven drog ett par stråk
öfver alla fyra strängarna och med ett bittert leende
spelade han upp just den polskan, som Erika bedt
om. Den unga flickan visste knappt till sig under det
hon fördes omkring i hvirflande dans, men nog kände
hon igen polskan, och de lifliga, sprittande tonerna
förekommo henne som ett gräsligt hån. Blott några få
par deltogo i dansen-, de flesta sågo på och hviskade.
Efter några hvarf bjöd Fritz Gyllenfalk armen åt
Erika, som viljelöst fattade den och följde honom. När
de gingo ut ur skjulet, försökte hon dock draga sin
arm ur hans, men han klämde fast den med sin och sade
så högt, att flera än hon hörde det, att de visst
icke behöfde genera sig för någon, ty han hade just
nu utverkat sin moders samtycke till deras förening -
och så såg man dem gå upp åt herregården till.
Härunder berättade han Erika med en ström af ord
anledningen till sin oförmodade hemkomst - vidare att
han ej velat på förhand underrätta, på det icke modern
då skulle skicka bort Erika - hurusom han genast bragt
saken på tal och huru generalskan slutligen måst gifva
med sig! Men nu ville hon tala med Erika, och det
gällde nu att icke dagtinga, utan käckt försvara den
eröfrade ställningen. Här sökte Erika åter lösgöra sin
arm, men han tog hennes hand och höll den fast i sin.
Med detsamma erfor han dock en obehaglig känsla. En
så grof hand hon hade! Hade han då aldrig tagit
henne i hand förr? Han såg ned på den - det var inga
frökenfingrar, det måste han medgifva. Hans egna voro
betydligt finare. Han såg på hennes ansigte. - Ja, nog
skulle hans utländska vänner komma att beundra hennes
täcka och friska ansigte, derom var ingen fråga, och
så pikant det vore, om han då helt öppet sade dem,
att hon vore en svensk torpardotter! Men händerna! Det
var ju litet fatalt. Dessa tankar, det kunde han icke
hjelpa, sysselsatte honom, under det han för-
strödt fortsatte sitt tal, tills båda försvunno inom
manbyggnadens stora ingångsdörr.
Nere vid dansbanan samlades emellertid alla på
blekplanen, der de stodo och gapade efter de
bortgående, och orden, som den unge herrn så högt
yttrat, upprepades från mun till mun, tills de
slutligen äfven nådde Sven, hvilken hade upphört
att spela, då ingen dansade. Han hoppade ned från
sin ställning och spejade i hopen, som om han sökte
någon, och då han till sist på motsatta sidan af
skjulet varseblef den, han såg efter, gå och kHfva
bland buskarna, begaf han sig raskt dit.
»Hör du, Jon!» sade han.
»Ja.»
»Du har väl dragspelet med dig?»
»Det ligger i kärran.»
»Nå, då kan du gerna spela i stället för mig så
länge.»
»Hvad nu då?» utbrast Jon förvånad.
»Åh! Hvem tror du kan stå ut med att spela ensam
hela natten?»
»Ja, du har spelat dig svett, ser jag», sade Jon och
betraktade de kalla perlorna på Svens panna.
»Jo, jo men! Efter dragspelet nu!» Sven slog Jon på
axeln och gick undan.
Per i Löfnäs var den ende, som märkte att spelmannen
försvann. Han var en synnerligt god vän till Sven och
hade hela tiden iakttagit hans beteende-, nu gick han
en annan väg och gensköt honom vid ladugårdsknuten.
»Hvart skall du gå, Sven?»
»Åhjo - jag går väl hemåt, jag. Jon i Kulla spelar i
mitt ställe. Det går nog bra.» Detta sade han i den
lätta ton, han vanligen använde till sina vänner,
men han sväfvade på målet, och de till ett leende
öppnade läpparna skälfde en smula.
»Du skulle inte ta’ det här så hårdt, Sven!»
Denne svarade ingenting.
»Du skulle lydt mitt råd i vintras och slagit henne
ur hågen. Det trodde jag nästan, du hade gjort.»
»Det trodde jag nästan sjelf.»
En tystnad uppstod, under hvilken Sven betraktade
de små stoftmoln, han rörde upp med sin ena fot,
och Per såg på Sven.
»Men nu skall det väl gå bättre», sade ändtligen Per.
»Ja, kanhända det!»
»Hon är falsk, Sven!»
Denne såg hastigt upp.
»God natt, Per!» Han skyndade derifrån bortåt vägen.
Per gick tillbaka till skjulet, der en trög dans
kommit i gång efter Jons dragspel. När han en stund
stått der och funderat öfver qvällens ’händelser, såg
han Erika återkomma gående öfver planen. Han tyckte
det vara sin skyldighet att säga henne någonting
giftigt och gick rätt emot henne. Innan han fick tid
att taga till ordet, frågade emellertid Erika:
»Hvad är det för musik? - Det är icke fiolen!»
»Åh nej! Sven spelar inte mer här i qväll. Och nog
vet jag hvems felet är. - Men kors! Jag får så mycket
gratulera!»
»Säg inte så, Per! Det är inte som du tror?» sade
Erika med upprörd stämma.
»Huru är det fatt då? Var hennes nåd ovillig? Jag
menar generalskan!»
»Hör du inte, Per! Det är icke som du tror!»
»Det var allt en annan, som var ovillig!»
Per betraktade henne tyst, han såg, att hon hade
gråtit.
»Hvar är Sven?» frågade hon.
»Han gick hemåt», svarade Per blidare.
»God natt då!» Hon aflägsnade sig och försvann
bland träden.
»Gud vet, huru nå’n kan blifva klok på det här!»
mumlade Per och gick att söka upp sin käresta.
Sven gick emellertid bortåt landsvägen. Tankarna foro
oroliga hit och dit, och som vanligt, när han erfor
någon djupare svallning i sin själ, togo hans känslor
musikalisk form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
