Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
och blefvo till en melodi, som höjde och sänkte
sina tonvågor omedvetet och liksom bakom allt annat,
som föregick inom honom.
Efter en stunds förlopp stannade han nedanför ett
berg, Ufberget kalladt, och såg dit uppåt. Han
visste, att han der uppe kunde se vida omkring,
och det föreföll honom, som om han lättare kunde
komma ur det töcken, som omgaf hans själ, om han
ginge dit upp. Yägen kände han. Uppkommen satt han
länge och såg öfver trakten. Det var nu den mörkaste
delen af natten och dertill hade det börjat mulna,
men han kunde ändå se hvarje kulle höja sig ur den
lätta dimma, som smög utefter marken, och der borta
skymtade taken vid Skönvik fram mellan träddungarna.
Emellanåt framglänste mera medvetet en tongång af
den i hans inre arbetande melodien; det var som en
plötslig månglimt öfver ett böljande haf. Tonerna
kommo åter med allt större styrka, de tilltvungo sig
slutligen hans uppmärksamhet, han upptäckte på en
gång sin melodi och lyssnade på den. Det blef honom
just varmt om hjertat och blodet flög till kinderna -
det var det vackraste han någonsin diktat. Han grep
efter fiolen .- på Ufberget och midt i natten! Det var
nog bra underligt, men i den sinnesstämning, han var,
eggade honom äfven detta. Snart klingade en polska
ut från berget, än i vemodigt lugna, än i vilda och
häftiga tonföljder. Han spelade den om och om igen
med stigande värme, tills han med ens kände något
kallt träffa sin hand. Det var en stor regndroppe. Nu
föllo ett par på fiolen, som gaf ifrån sig en döf
klang. Sven reste sig då upp och gick nedför berget
åt ett annat håll.
* *
Anders i Björkliden var vid dåligt lynne och detta
var emot hans gamla vanor, ty af naturen hade han
ett glädtigt sinnelag och var icke så litet fallen
för det, som var skämtsamt. Men den tungsinthet,
som hans son en tid bortåt och särdeles sedan
midsommaren, visat, förargade honom högligen, och
när han nu ständigt såg sin hustru, som äfven var
bekymrad öfver sonen, förete ett sorgset ansigte och
aldrig fick annat än buttra och allvarsamma ord af
sonen, blef han sjelf vresig. Hade han förut ibland
låtit illa öfver Svens idkeliga fiolspel, så kunde
han ännu mindre lida den fullkomliga tystnad, som i
detta afseende rådt en tid bortåt, i det att fiolen
ända sedan midsommar legat orörd i sin låda.
Man hade nu hunnit ett godt stycke fram i Augusti,
och Anders stod en morgon på förstugubron vid
Björkliden och såg upp åt himmelen, för att utforska
väderleken. Det var varmt och torrt och såg ut att
blifva så fortfarande, hvilket icke var riktigt
i gubbens smak; han hade helst velat hafva litet
regn, ty jorden redde sig illa . till den stundande
rågsådden.
Nere på landsvägen kom en äldre qvinna långsamt
gående upp mot gården; hon såg blek och aftärd ut
och ögonen lågo djupt, men dragen buro dock spår af
en försvunnen fägring. Det var Inga i Kultet, Erikas
moder, och för Anders var hon derför icke någon glad
syn, ty han tänkte som så, att om hon eller, rättare,
hennes dotter icke funnits till, så skulle han icke
behöfva gå och förarga sig om dagarna.
Inga helsade på gubben. Hon hade en bön till honom,
sade hon, nämnligen att få berga litet sjöfoder på
Oxhags-kärret- det hade de fått förr ibland, då det
varit dåligt fo-derår, och i år visste hon ej, huru
hennes gamla ko skulle reda sig öfver vintern annars.
> Ja, hvad skulle det ock egentligen tjena till,
att de hade ko på en så liten lapp som Hultet, när
de ändå icke kunde föda henne?» frågade Anders kärft.
»Det kunde så tyckas», svarade Inga saktmodigt, »men
nu hade de en gång kon, och hon blefve nog god att
hafva i vinter.»
»Nå, ja, gu’bevars! Hade de fått berga der förr, så
ville han inte neka dem nu heller - fast du och dotter
din inte hafva fört någon glädje hit till gården»,
lade han till.
Samma dag på morgonen hade Per i Löfnäs gått förbi vid
Hultet. Han ämnade sig upp till en utmark, der Löfnäs-
borna hade några ungnöt i vall, och dem skulle han se
om litet. En gångstig, som tog af vid Hultet och der
gick tätt förbi husknuten, ledde genaste vägen till
hans mål. När han nu såg Erika sitta vid fönstret
och sy, kom han att tänka på, hvad man hela sommaren
talat om och lagt ut på allehanda sätt, nämnligen att
Erika på sjelfva midsommardagen lemnat sin tjenst och
flyttat hem till sin mor. Omdömmena voro i allmänhet
ej till förmån för den unga flickan, men Per hade
sina egna tankar allt sedan midsommaraftonen och
tyckte synd om henne.
Sedan Per på en spång hade öfvergått den lilla å,
som flöt fram i dälden ett stycke bortom Hultet, hade
han blott att öfvergå en ås, som reste sig på höger
hand och på hvilkens andra sida Löfnäs’ utjord var
belägen. Uppkommen på höjden, såg han sig tillbaka
litet och varseblef då, att Sven var sysselsatt med
att köra i en åkerlycka, som hörde till Björkliden,
men låg litet afsides från gården. Han hade ej
på länge sett till Sven och beslöt sig för att på
hemvägen göra en liten krok ned till honom, en sak,
som han äfven utförde, då han fram på förmiddagen
hade slutat sitt arbete vid utjorden.
Sven och han satte sig ned i gräset på en
dikesren. De sprakade om ett och annat, men Sven
undvek sorgfälligt det ämne, som Per sökte leda in
samtalet på. Slutligen, då annat ej hjelpte, frågade
Per helt tvärt:
»Har du sett Erika nyligen, Sven?»
»Nej!» svarade denne buttert och vände sig bort litet.
»Jag såg henne i morse, jag. Hon satt vid fönstret
och sydde.»
»Huru ser hafren ut hos er i år?» sporde Sven.
»Ibjo, han står sig bra nog. - Men, stackars flicka,
hon får väl allt sträfva nu, om det skall räcka till
för dem - mor hennes är ju så sjuklig!»
Sven teg.
»Jag blef liksom litet ångerköpt, när jag såg henne
i morse, jag», sade Per.
»Hvad då för?»
»Jo - ja, ja, det förstås, inte var det väl mitt fel -
men jag tänkte på, hvad jag sa’ till dig om henne.»
»Gör dig inget samvete, du! Jag såg och hörde
tillräckligt sjelf midsommarafton.» Sven talade ifrigt
och blef röd i ansigtet.
»Ja, ja, det förstås, men hör du, Sven, hade hon
lofvat dig något förut?»
»Nej», genmälte Sven något lugnare. Men samtalet
måste nu afbrytas, emedan gubben Anders i samma vefva
kom till stället, för att biträda sonen med arbetet,
och Per sade derför snart farväl och gick.
Far och son talade på hela dagen knappt ett ord med
hvarandra, men gnodde och arbetade, som om det varit
fråga om någon pristäflan. Fram emot aftonen, när Sven
hade kört slut, spände han ur hästen och körde honom
lös ned åt ån till. »Han kan behöfva litet vatten»,
upplyste han fadern, då denne frågade, hvart det
skulle bära af. En gångstig ledde från lyckan ned åt
ån, och när Sven kommit ett stycke närmare den senare,
hörde han der nedifrån täta Smällar, som om någon
klappat byk. Han stannade litet, ty det for med ens
för honom, att det ej gerna kunde vara någon annan
än Erika.
»Åh nej, inte är jag rädd för henne!» yttrade han
emellertid ohalfhögt och fortsatte.
Ån, som här och der var rätt strid, flöt vid
den förut omnämnda spången lugnt fram öfver slät
sandbotten. Hon var der jämnförelsevis bred, men
med långgrunda stränder och knapptiner än en half
alns djupt vatten midt uti, och som Hults-borna ej
bestodo sig med klappbrygga och spången låg för högt,
hade Erika, ty det var hon, sjelf gått ut midt i ån,
och der stod hon nu med en bykstol framför sig och
ett par säll med kläder bredvid sig. Hon hade vikit
upp tröjärmarna och sköljde och klappade af alla
krafter. Sven nickade temligen stelt åt henne och
dref sin häst ut i vattnet, men emedan det stänkte
långt omkring, när Erika slog, ryckte Brunte till
litet. Flickan upphörde genast med sitt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
