Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren - Silhuetter, klippta af Herman Eckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
»Det är väl bäst jag låter bli så länge, hästen blir
rädd, tror jag.»
»Åh, det är väl inte så farligt!»
Men Erika höll ändå upp och under ett par minuter
hördes nu ingenting, utom hästens sörplande och
Svens manande smackningar. Erika såg hela tiden på
honom. Hon kunde aldrig tro annat, än att han ändå
höll af henne, men på detta sätt kunde de ju komma
att gå åratal och blott se på hvarandra. Hon kände
Sven och insåg, att det var hon sjelf, som nu måste
på något sätt taga första steget, om en kris skulle
inträffa, och fast hon sökte hålla sig tapper, var
det nära, att hon begynnt gråta, när hon tänkte derpå.
»Sven!» sade hon omsider med darrande röst, då han var
tillreds att gå, »du är icke densamme som förr, Sven!»
Han kände sig vek om hjertat, men stoltheten var ändå
ej besegrad.
»Hvad har hon att förebrå mig!» tänkte han och vände
henne ryggen för att gå. Men han hann ej många steg,
förrän han plötsligt stannade. Hon hade begynnt
sjunga, och han tyckte sig känna melodien! Hon
sjöng med darrande stämma några raskt fortlöpande
tonföljder, först svagt, men så allt ljudligare,
tills hon med ens afbröt sig vid en hög ton och brast
i gråt. Gud i himmelen! Det var ju hans egen polska
från Ufberget!
»Erika, hvad menar du?» ropade han i upprörd ton,
kastade tömmen öfver ryggen på hästen och sprang ned
till åbrädden.
»Ja, hvad mente du sjelf, när du satt på Ufberget
midsommarnatten?» sporde hon snyftande. - »Eller tror
du kanske, att jag hade det bättre nedanför berget,
än du der uppe!»
»Erika, jag har visst gjort dig mycket orätt!»
»Säg icke det, Sven! Felet är mitt. Du har nog tyckt,
att jag har varit konstig det här året - men, ser du,
honom hade jag gifvit ett löfte, ja, Gud förlåte mig,
det hade jag gjort! - Men tro mig, Sven, det var
tanklöshet och jag har bittert fått ångra det! Men
på midsommarafton, när jag hade sagt ifrån, att jag
inte kunde ta’ honom, derför att - jag inte kunde det,
och när jag kom ned igen, då var du borta!»
Nu kunde Sven ej längre styra sig. Han klef i ån -
tre, fyra, fem steg, så var han ute hos henne och
slog armarna om henne.
»Och så gick du efter ända till Ufberget, Erika!»
»Ja - och hörde dig spela.»
»Och kom inte upp!»
»Jag skämdes, Sven.»
Sven var riktigt glad. Han satte sig på bykstolen med
ryggen åt spången till och lyfte upp Erika i sitt
knä. Detta var lättare sagdt än gjordt, ty hennes
.kjortlar voro genomblötta och vattnet strömmade af
dem, när han fått henne upp.
»Kors, hvad du var tung, Erika!»
»Och ändå känner jag mig så lätt nu...»
Brunte hade emellertid, sedan han lemnats åt sig
sjelf, gått tillbaka igen samma väg, som han kommit,
och gubben Anders fick slutligen ögonen på, huru
han stod vid ledet och funderade med det ena örat
framåtvändt och det andra bakåt. Gubben tyckte
det vara besynnerligt, att Sven inte var med,
och ropade honom ett par gånger, men då intet svar
hördes af, begaf han sig, en smula orolig, på väg
nedåt ån, för att se efter, och kom ned till spången
ungefär samtidigt med att Inga i Hultet anlände från
motsatt håll. Den förvånade min, han gjorde, när han
varseblef de unga tu der ute i ån, var verkligen värd
pengar. Men så slog honom med ens det löjliga i deras
läge, och dernäst kom han att tänka på, att det ändå
måtte blifva trefligare inomhus hädanefter, hvarför
han med en högst förnöjd min tog fram snusdosan. Inga,
som väl kom ihåg morgonens händelser, var just i
beråd att draga sig tillbaka, men hon märkte snart,
att hon nu hade den gamle Anders i Björk-liden framför
sig. Han nickade åt henne, slog på snusdosan, och
med prisen i nypan pekade han utåt ån, liksom för
att visa henne på det lustiga herrskapet på bykstolen.
»Ja, Gu’ hjelpe mig,» utropade han slutligen, »om jag
inte hinner springa hem efter mor, innan de der gå
i land!» Och så lät han höra ett ljudligt gapskratt.
Erika hoppade ur Svens knä och denne, som kände igen
rösten, vred sig helt lugnt om mot spången, men satt
qvar, der han satt, så länge.
»Men nu tycker jag», fortfor Anders, »att du kan gå
hem och ta’ lite’ gammalt på dig, Erika! Och se’n
kommer ni väl hem till oss i qväll- du, Inga!»
Så skedde också.
Den qvällen ljödo å nyo på Björkliden tonerna af Svens
fiol, och att det sedermera ej var så långt emellan
gångerna, derom drog nog Erika försorg. Hon ville ofta
höra på Svens polskor, och han var aldrig nödbedd.
klippta af Herman Eckert.
O
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
