Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXV. Otto Lindblad. Herman Sätherberg - Prisbelönt. Anna A. - Om liljeväxterna. E. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
olycka. Yi posterade oss på trappan Harnt
i förstugan. Omkring klockan sex på aftonen
uppmarscherade en svart massa, säkerligen två till
tre hundra studenter, som under vilda rop utfordrade
M. att komma fram och göra afbön. Då detta ej skedde,
sökte de storma trappan och uppgången. Yi gjorde
visserligen ett tappert motstånd, men hvad förmådde
tio till tolf mot en sådan massa af uppretade och
halffulla studenter! De hade snart blifvit oss
öfvermäktiga.
"Jag fick då syn på några af mina sångare och
ropade så högt jag förmådde: ’Sångare, samloms
vid pumpen!’ Man igenkände rösten och inom några
minuter fann jag mig omgifven af en tjugo stycken,
som uppstämde en nyligen komponerad, omtyckt sång:
’Glad såsom fågeln i morgonstunden lielsar jag våren
i friska natur ri etc. Snart hade vi lika stor
publik omkring oss, som M. haft. Yredens vilda,
svallande böljor ned-sjönko och stillades af de
milda tonvågorna. I skämt och löje upplöstes den
’rysligt tillämnade’ kalabaliken." - »Med den ordnade
sångens uppträdande bland studentkåren» - skrifver
Lindblad - " visade sig således en reaktion mot det
vilda, öfver-inodiga i de nöjen och förströelser,
som söktes utom studerkammaren. Man kom snart under
fund med sanningen af Tegnérs yttrande: ’I gränderna
gror det inga lagrar.’ De så kallade ’Lammakropparna’
och ’Brackorna’ (smeknamn!) började se litet vänligare
på hvarandra och slutligen taga hvarandra helt ami-
calt och fidelt i hand. Hvad var nu orsaken till
allt detta? Jo, sången, som väckte sinnet för
det sköna, ädla och goda. Jag känner intet större
bildningsmedel: guia musioa emollit mo-res nec smit
esse f er os. Eller säg mig, du "gamle gråhårsman,
hörde ej käppslängar (deraf ’käppslängarsträtet’)
och det vilda skrålet till din studenttids förnämsta,
ja, nästan enda nöjen? Det måtte varit rätt skönt
och trefligt att, vid hemvandringen om aftnarna, få
en bänkad tröja eller blodig näsa, utan för-skyllan
eller värdighet !"
Två decennier äro i det närmaste förflutna sedan
Otto Lindblad skildes från det jordiska, och de
dissonanser, som genombrusa timlighetens verld, störa
ej mera hans harmoniska ande; men i sina friska,
melodiska och varmhjertade tondikter lefver han
qvar och skall länge lefva i norden. Den studentkår,
hvars förnämsta sånganförare han vant, har icke heller
förgätit honom. Erkännande sin tacksamhetsskuld till
Lindblad för hans stora förtjenster om den Lundensiska
studentsången och för det väsentliga bidrag,
han förskaffade till den akademiska föreningens
byggnadsfond genom sina konserter i landets förnämsta
städer, lärer inan hafva beslutit att nästkommande
December månad låta i närheten af nämnda förenings
byggnad uppsätta en byst till Otto Lindblads minne:
i sanning en väl-förtjent ärebetygelse, den der för
visso skall helsas med allmänt bifall.
Herman Sä tlierberg.
stig en nordisk yngling gick, Med eld i själ, med
ljus.i blick,
Yid hjertat han en lyra höll, Uppå hvars strängar
solen föll.
I ödemark, i dal och skog Besjälad han den lyran slog.
Och ofta tycktes honom då, Att jord och himmel
hörde på.
Till bifall rördes furans topp, Och det blef klang
i bäckens lopp.
En skälfning genom eken flög, Som stod der, allvarsam
och hög.
Men fast naturen gensvar gaf, Ett hjertas hörde han
ej af ...
Dock drömde han på skaldevis Om ett af verldens
största pris.
Och dagen blef just ej så lång,
Och renast klang mot qväll’n hans sång.
Kom så en man, af åren böjd, Med barnasjäl i blicken
röjd.
I milda ögat sam en tår: - Kring ynglingen sin famn
han slår.
"Jag genomvandrat sorgens dal, Din sång förmildrat
mina qval.
"Mitt hjertas hemlandsspråk jag hört Hvar gång,
du dina strängar rört."
Men ynglingen, han böjde sig Och tänkte: Gud, jag
tackar dig!
Då föll den gamles tår, så klar, På lyran, som den
unge bar.
Mot tåren bröt sig qvällsol skönt O, det var mer
än prisbelönt!
Arma A,
Om lil j e växterna.
^ J iljeväxterna bilda en af det naturliga
växtsystemets % mera beaktansvärda familjer
(Liliacece), hvilken ut-" märker sig derigenom,
att dess representanter hafva kronbladslik
(färgad) blomkalk, sex ståndare, hvilkas knappar
äro inåtvända, samt trerummig frukt. Dit hörande
växter äro i allmänhet mångåriga örter, med lök eller
rotstock, sällan buskar eller träd, ännu mera sällan
ettåriga. Bladen sitta vanligen i spiral eller äro
samlade vid roten ., blommorna utveckla sig i stammens
topp eller i blad vecken.
Familjen omfattar ett stort antal arter, och
liljeväxter träffas öfver hela jorden, utom i dess
kallaste nejder. Rikast på arter äro de tempererade
och subtropiska landen. I synnerhet i gamla verlden,
framför allt på öppna slätter, med hård lerblandad
jordmån, såsom i Kap, i Syrien ("Sarons liljor")
och i trakterna omkring Kaspiska hafvet, utveckla om
våren tusentals liljor sina praktfulla blommor. (»Icke
Salomo i all sin herrlighet var så klädd, som en af
dem.») Men -
"blomstringens tid är så kort!" Inom några veckor,
då den heta årstiden inträdt, synes ej mer något
spår af all denna fägring. Blommor, blad och stjelk,
alltsammans är vissnadt. Fälten äro öde. Men lifvet
bor under mullen. Der hålla liljornas lökar sin
sommarsömn, endast a f bidande regntidens återkomst,
för att å nyo sända upp blad och blommor i ljuset
samt sålunda visa verlden, att de icke äro döda.
I de heta zonerna äro liljeväxterna sällsyntare,
och der antaga de vanligen trädform. Märkvärdigast
är det bekanta drakblodsträdet (Draccena, Draco),
som blir mycket gammalt samt når en höjd af sjutio
fem fot och en omkrets kring stammen af ända till
fyrtiofem fot. Hvilken skilnad mellan denna jätte
och den hos oss allmänna vårlöken (6^#-arterna), med
dess knappast några tum höga, trådfina stängel! Och
dock äro de af samma familj, ty äfven vårlöken är en
liljeväxt. På Te-neriffa (en af de Kanariska öarna)
fanns för icke länge sedan ett drakblodsträd, som
vunnit stor ryktbarhet såsom det tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
