Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vinterdygn i ett allmogehem (för femtio år sedan i Vestergötlands sydöstra skogsbygd). Kulturbild af Claës Joh. Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
allmogens och tidigare äfven i de förnämares
hus. Främst var en dragsäng med omgifvande
sparrlakan. Midt för gafvel-fönstret stod ett väldigt
slagbord, med en stol vid hvardera sidan, och dernäst
på ena hållet vägguret i sitt fodral, på det andra en
byrå med snedklaff. Den andra väggen var försedd med
en "bänk», ett bordskåp och »mattaflan». Denna var
ett en aln högt bord med fyra fötter, hvilket alltid
framflyttades såsom matbord, när måltiderna skulle
intagas. Yidare funnos »styrstolar» samt några stolar
af brädstycken med inborrade fyra ben, fyrbeningar
kallade. I ett hörn fram i stugan hängde ett mindre
skåp, hvari funnos glas och flaskor, dessa, åtminstone
vid jul samt när någon handtverkare var anlitad, icke
alldelas saknande sin- lockande vätska. Vid dörren
stod »huggekubben» och derintill, i vrån vid spisen,
den städande björkqvasten.
Här bodde man, qvinna, son och fosterdotter.
Qvinnan var, såsom oftast hos folket i den bygden,
den, som om morgonen först vaknade, steg upp och
»kollade», det är: gjorde upp eld. Fanns någon gnista
qvar i askan, var svafvel-stickan genast på den eller
ock togs den mellan tvänne kol och man blåste derpå,
tills det fattade eld i en’ vidhållande spån eller
»spingesticka». Yar det dödt i spisen, ingen gnista
deri, då måste skörasken eller »fnösketunnan» fram
samt stål och flinta, i hvilkens ställe äfven kattsten
begagnades, ty flintan var rar och hemtades vanligen
från Göteborg, derest man icke hittat en »åskvigge»
(flintknif eller annat forntida flintredskap),
som dock var det förnämsta och ansågs snarast gifva
eld. Skörasken eller skörlådan innehöll linnelappar,
som kolats och som lätt antändes af den från stålet
nedfallande gnistan. Fnösketunnan var en cylinder af
järn eller messing, hafvande lock och innehållande
ruttnad, torkad och till ett groft mjöl raspad ved
af björk eller annat mjukt löfträd, hvilket mjöl
ofvan i tunnan var koladt och ytterligare för hvarje
antändning kolades samt lätt antändes af gnistan
från stålet. Fnöske af svamp var sällsynt, ty det
måste köpas, och var sålunda herremäns eller förmöget
folks ensak.
Med detta börjades ottan, merendels vid klockan fyra,
men äfvenväl tidigare; och man kan icke annat än
förvånas öfver den ringa sömn, som åtminstone af
mannen och qvinnan åtnjöts under dygnet. .
Snart flammade en smattrande och lysande brasa,
och den surrande spinnrocken sattes i gång, utan att
hjulet fick hvila förr än i dagbräckningen. Mannen,
genast uppstigen, sysslade med samma slags arbete,
som han hade qvällen förut, antingen tills
dager blef eller ock tills han skulle fram till
herrgårdsdagsverkets utgörande. De yngre stego upp
något senare, men alltid en god stund före klockan
sex.
Kaffe var en sak, som man kände endast till namnet
och som de yngre ännu vid långt senare tid aldrig
smakat. Man åt frukost af hvad som snarast var till
hands, och detta innan det ännu dagats. Vid denna och
andra måltider nyttjades knif, när sådan oundgängligen
var af nöden, men gaffel begagnades högst sällan,
såsom man också deraf kände föga eller intet behof.
Så snart man såg, gingo qvinnfolken att sköta
kreaturen och mannen med sonen till logen att tröska
eller ock till skogen att hugga ved eller virke,
derest icke slöjd inomhus var för handen. Skogsarbetet
undveks likväl, när det var oväder. Snöskottningen
var dock ett oundgängligt utarbete, och detta gaf
icke ringa sysselsättning, ty ännu hade icke »jorden
vändt sig» eller »skrickat åt söder», utan man hade
ärliga vintrar för femtio år sedan. Snön låg kanske
nära två alnar djup, der han i skogen fallit lugnt
och jämnt, men låg med många alnars djupa drifver,
der sådana vid hus, gärdesgårdar och andra föremål
hittat ett hvilställe.
Middagsmåltiden intogs vid mattaflan, som framsattes
på golfvet, vanligen nära spisen, der en brasa då var
i låga. Det var endast vid högtider eller när gäster
kommo eller handtverkare infunnit sig, som det stora
bordet begagnades och, när det var rätt ståtligt,
belades med duk, hvilken likväl aldrig nyttjades
på mattaflan.
En del af eftermiddagsarbetet utgjordes ovilkorligen
för de manliga medlemmarna af att »laga qvällved»,
det vill säga
nödigt bränsle för qvällen och ottan och, så vidt
möjligt var, tjärstickor eller småved af töre,’
hvilket var nödigt till upp-hjelpande af det ljus,
som brasan lemnade, ty annat lysmateriel begagnades
icke, med undantag af spingstickan, hvilken användes
understundom och dels hölls i handen, dels fastades
i en »ljuskäring», det var i en järnklyka, som åter
var fästad i en käpp, insatt i en bräda, hvilken
utgjorde fot. Ljus var för dyrt och lampornas tid var
ännu icke kommen. Ljus förekom endast vid jul samt
stundom för handtverkare; men äfven dessa fingo ej
sällan hålla till godo med skenet från spingstickan,
ehuru de icke alltid tyckte om det, äfven om denna
lyste klarare än en »talg-pena», .hvilken dock ansågs
mera hedrande för yrkesmannen.
Sedan man vid åtminstone någorlunda dager hemtat
in vatten, hvilket icke borde ske sedan det blifvit
mörkt - ty så var icke bra, och om det skedde, borde
en glöd kastas i äm-baret - samt kreaturen blifvit
fodrade och qvällveden inburen, gjordes upp eld,
och en liflig brasa spridde snart sitt sken kring
stugan. Ved sparades icke, ty skogen hade ringa
värde. Fullmogna tallar, som nu skulle lemna virke för
mer än femtio kronor stycket, fälldes, man eldade med
den feta kärnveden, och den tunna ytan begagnades till
spingstickor. Eundt om spisen samlades husets hjon,
hvar och en till sin sysselsättning. Till och med åt
katten framsattes en stol, der han intog sin plats och
kappades i spinning med husmodern, hvilkens rullar på
rocken småningom fylldes, under det hon sjöng på den
ena psalmversen efter den andra, dock alltid ur 1695
års psalmbok, ty den af 1819 behagade henne icke, och
föga prisades de män, som i den senare infört psalmer
ur den förra, men »icke kunnat låta bli att skämma
bort dem», det är omarbeta dem. Mannen slöjdade eller
spillade. Fosterdottern kardade eller spann. Sonen
gjorde svafvélstickor eller läste i någon bok, hvilket
merendels skedde högt. Biblioteket var visst icke
rikhaltigt, men man läste hvad som fanns, äfven om
det var för sjunde gången, hvadan innehållet af bland
annat »Konga-böckerna», såsom qvinnan, hvilken mera
tyckte om religiösa arbeten, kallade Svenska historien
af Hyphoff, Wåhlin med flera, som funnos eller låntes,
blef ganska väl bekant, till och med Johannes Magnus’
Konungalängd, som börjar med Magog och som Hyphoff
intagit, blef en utanlexa, så torr den än var. Någon
gång sjöngs en och annan visa, såsom Sinclairs,
Hönsgummans, Lager och Jon med flera, när husmodern
var hågad att i sådan sång deltaga eller det medgifva.
Så gick qvällen i flygande fart, under det glädjen,
friden och förnöjsamheten rådde i huset och hos
dess invånare. Kom då någon granne in och satte sig
att spraka någon timme, så var samtalet lifligt,
men klandret var bannlyst, åtminstone hvad angick
regering och riksdag, hvarom man också föga kände
någonting mera, än hvad de kungliga kungörelserna,
som upplästes i kyrkan, meddelade eller hvad man
eljest kunde få höra af herremän eller hemkomna
riksdagsmän, ty tidningarna voro få, och dessa
hade ännu icke hunnit till allmogen. Kaffe och
tidningar voro nära nog okända hos det egentliga
arbetsfolket. Deremot rörde sig samtalet om, hvad
man inhem-tat ur Svenska historien, om fredens
välsignelser, ty de gamle mindes och hade upplefvat
de tider, »då det var ondt» (ordet ondt var liktydigt
med Ivrig), om de alldagliga göromålen, om trolleri,
troll, rå, haffrun, spöken och så vidare. På dessa
trodde alla i huset, utom husfadern, hvilken var en
ovanligt klartänkt man, men som ogerna motsade det,
som berättades, ehuru han stundom kom med bevis
ur bibeln emot åtskilligt om andeuppenbarelser och
dylikt. Äfven i religionssaker samtalades ganska ofta.
.
Sedan man klockan åtta intagit »qvällmål» vid
mattaflan - maten vanligen bestående af mjölgröt, »så
hård, att en skarpskodd häst kunnat gå på den, utan
att lemna märken efter sömmen», eller af potatis,
som doppades i lingonmos med mjölk, derest icke
sill, stekt på glöd, var att tillgå, men när den
fanns utdelades så sparsamt, att en half sådan måste
vara nog åt fyra personer - fortsattes arbetet till
ungefär klockan tio. Då lades detta undan, allting
i stugan ställdes på sin plats, sonen läste högt en
psalm eller två samt böner ur Sturms bönebok eller
ur Eneroths »Brinnande böneoffer» eller ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
