Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vinterdygn i ett allmogehem (för femtio år sedan i Vestergötlands sydöstra skogsbygd). Kulturbild af Claës Joh. Ljungström - Filipstad. Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-272-
någon annan andaktsbok. Derefter ansades brasan och elden »fästes», det vill säga glöderna öfverhöljdes med aska och eldmörja och spjellet sköts, allt under det att spingstickan lyste. Slutligen sopades golfvet, ty så lydde husmoderns lära: »Om du sopar om qvällen, så dansa Guds englar om natten på ditt golf.» – Man gick så till sängs, stickblosset var lagdt på spishällen, der det fick brinna tills det sjelfslocknade, och man befallde sig ytterligare i Guds hand.
Så förflöt, med högst få undantag eller afvikelser, det ena vinterdygnet efter det andra. Femtio år hafva sedan framgått och till största delen sopat igen spåren efter den tidens förhållanden. Sederna äro betydligt förändrade äfven i arbetarens hem; om de så blifvit till ett bättre, hör icke hit att framställa någonting hvarken för eller emot. Men det vissa är, att förnöjsamhet rådde, och förnöjsamheten är och blifver lyckans både moder och amma.
FILIPSTAD
Stig upp på Hastabergets topp en klar sommarmorgon, och du skall få skåda en tafla, hvilkens skönhet rikligen lönar mödan, du haft under vandringen. Väldiga, grönklädda åsar rada sig bredvid hvarandra rundt omkring, nästan alla sträckande sig i norr och söder, de längst bort liggande sammansmältande med himmelens blå. Allvarlig, mörk barrskog, vexlande med björkarnas ljusa grönska, kläder åsarnas sluttningar, hvilka vanligen stupa ned mot någon insjö, och man kan på en gång räkna ända till sex sådana vatten, hvadan skogsfrun, hvarthän hon än styr sina lätta fjät, alltid har en spegel till hands, då hon vill ordna de grönskande lockarna. Men den skönaste ramen har dock, bland dessa kristallytor, Daglösen fått, och en vackrare sjö än denna finner man sällan. Här äro nordens allvar och söderns mjuka behag förenade med hvarandra, det förra framträdande i de mörka, branta höjderna, det senare i de många löfskogsprydda uddar och holmar, som äro strödda kring och uti det väna vattnet.
Här och der höjer sig en rökpelare, väldigare än dem, man vanligen ser, upp i luften. Har du en med trakten bekant ledsagare och frågar honom, hvad denna rök betyder, så får du veta, att det är en hytta, som pustar och arbetar der borta, för att förvandla den ur bergens innandömme brutna malmen till det berömda svenska järnet. Du befinner dig i bergslagen, i en trakt, der det öfverallt i bergen växer järn och der tusende flitiga armar söka frånröfva bergkungen hans skatter.
Och till följd af dessa naturens gåfvor har den lilla staden vid sjöstranden, nedanför berget, uppstått. »Store Karl», som han i dessa trakter kallades, anlade staden och kallade honom Filipstad efter sin yngste son, och sina första privilegier fick platsen 1611 den 6 April. Sedan den tiden har staden genomgått växlande öden och sett både onda och goda dagar. Men på senare tiden synas dock de senare hafva varit öfvervägande, hvartill man kan sluta deraf, bland annat, att folkmängden, som på 1780-talet utgjorde tre hundra sextiofyra personer, nu ökats till den grad, att Filipstad kan räkna omkring tre tusen själar.
Men sedan vi nu från höjden tagit en öfverblick af den ur Daglösens böljor uppstigande staden, stiga vi ned i densamma för att på närmare håll taga den i beskådande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
