Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oriktiga föreställningar - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 –
ut för missödet att sjelf blifva ansedd som frimurare,
hvilket vid turistfärder till fots kan medföra rner
än ett obehag, vare sig det gäller mat och nattläger
eller att få en vägvisare för rimligt pris.
Det hände för blott några få år sedan, att efter det
allmogen i staden Hudiksvall kringliggande socknar
fått reda på, att äfven i deras »egen» stad funnos
frimurare (logen i Gefie var då nyss inrättad),
ingen längre vågade torgföra sina produkter, och
det .gick så långt, att stadens tidning måste i en
»ledande» artikel taga till ordet, för att i sin
mån söka hafva den allmänna förskräckelsen och rädda
staden från den svältkur, på hvilken den på ett så
komiskt sätt blifvit försatt. Under dessa skräckdagar
vågade sig dock en stor och stark Forssabonde in på
grosshandlaren F:s kontor, för att köpa en fjerdirig
snus, men när han der inne fann en svartmuskig
och gulhyad, utländsk sjökapten, tog äfven han till
benen, lemnande både snusfjerding och en till vexling
framlemnad större sedel i sticket!
När nu sådant bevisligen kunnat hända i en bygd,
der allmogen i andra stycken utmärker sig för
både förstånd och upplysning, kan man lätt fatta,
huru djup rot farfars vidunderliga berättelser från
Stockholmsresan slagit och huru järnfast den skall
vara längre upp i skogsbygden, der samfärdseln är
ringa och upplysningen likaså.
Det är dock icke alltid man har att härvid skylla
på farfar, ty äfven kringvandrande kullor hafva
vetat och veta väl ännu att berätta, hurusom vid
besök i hufvudstaden de sjelfva eller någon deras
kamrat blifvit af »höga och fina herrar» lockade
upp till Eiddarholmen, der, som man vet, det förra
frimurarehuset var beläget, men att de i rätt tid
erinrat sig den öfverhängande faran och lyckats
springande undkomma.
Många hafva dock i sin enfald och oerfarenhet gått
med ända in i logen - naturligtvis för att aldrig
mera återkomma, ty det lär vara så med turken, att
han väl helst äter köttet af små, knubbiga barn, men
äfven håller till godo med steken af äldre personer,
blott den ej är för senig och mager.
Frågar man nu dessa berättare huru de kunna anse
det vara möjligt för frimurarna att med list eller
våld åtkomma så många menniskolif, utan att de
bortsnappade barnens föräldrar och målsmän samt
myndigheterna skulle göra allarm och dermed ett
slut på gräslighetern a, så får man veta, att i
en så ofantligt stor stad, som Stockholm, allting
kan gå för sig, i detta fall så mycket lättare,
som kungen för de höga och mäktiga herrarnas skull
måste blunda för barbarismen. Somliga förmena ock,
att allmänna barnhuset måste tillsläppa det största
antalet offer, hvilka nattetid »vagntals» föras till
det hemska mennisko-slagteriet i frimurarehuset.
Frågan om, huruvida frimurarna sjelfva vid sina
nattliga fester förtära kristet kött eller ej,
tyckes deremot ännu vara oafgjord. Somliga mena ja,
men andra mena nej, och med ungefär lika styrka för
hvardera meningen.
Talar man nu om för vederbörande, att kungen sjelf
är den högste frimuraren i vårt land, så blir
man alls icke trodd. Blunda, det kan han göra, af
omständigheterna dertill tvingad, men att vara med,
nej, aldrig i verlden! Dikten att kungen skulle vara
ordensbroder, hafva frimurarna hopspunnit blott för
att i bästa mån kunna bemantla sin egen moraliska
uselhet.
Vi lemna nu kapitlet om frimurarna och hvad de hafva
för sig, för att i det följande se oss om på andra
håll, der lika besatta trosartiklar möta oss.
Globtoen Noach.
Konturbild af Reinhold. Winter.
L
TJtaii mål.
Lerr Sixten Brand var tjugofyra år, hade »tagit
studenten», legat en termin i Upsala för att »se sig
för» och började nu allvarligt fundera på, åt hvad
slags samhällelig verksamhet han på fördelaktigaste
sätt skulle kunna egna sina talanger.
Hans planer voro icke små och ingalunda heller hans
egen uppskattning af sitt individuella värde. Han
kunde blifvit prest och lyst såsom andlig vältalare,
men olyckligtvis var hans tro något för svag och
hans ärlighet något för stark. Med förskräckelse
vände han sig derför bort från kappa och krage. -
Han tänkte en tid på »graden» och utsigten att i
hela sitt lif plugga in grammatiska och aritmetiska
regler i dumma pojkhjernor, men då framträdde alltid
för hans själs ögon hans egen, förste preceptor,
en lång, gänglig figur, med röda, ständigt rinnande
ögon bakom stora brillor i messingsbågar, luggsliten
rock och skor, som voro på ett fruktansvärdt sätt
snedgångna, och strax förlorade den klassiska lagren
för honom allt behag. - Melpornene och Thalia hade
lockat honom upp på nationsteatrarnas hala tiljor,
men hans framgång der hade – tack vare afund och
illvilja! - varit så ytterst tvifveiaktig, att han
fullt och fast beslutat, att aldrig låta verlden njuta
frukterna af de frön till en skådebanans heros, som
han kände slumra inom sig. - Han tänkte sedermera,
efter hvartannat, på landsstaten, riksbanken, tullen
och posten, men alltsammans fann han lika trivialt,
och afgörandets vigtiga stund uppsköts derför från
den ena dagen till den andra.
»Man skall icke sätta sina påsar vid dörren», sade
herr Sixten Brand för sig sjelf en dag, då han med
pipan i munnen gick fram och tillbaka i sin kammare
och mediterade. »Man kan lika gerna blifva något
dugtigt som någonting klent, det kommer på ett ut. -
Om jag, till exempel, skulle blifva läkare och tjena
mig förmögenhet och nordstjerna på att såga armar
och ben af folk och mörda ett eller annat tusen
af mina likar med olämpliga medikamenter?... Nej,
fy! Det är bestämdt
en mycket otreflig och hjerteförhärdande
sysselsättning. - Juridiken, deremot, är icke så
illa-, den föder sin man, och det kan ibland vara
trefligt nog, att med lagens svärd få damma till
tjufvar och skälmar. Går man riktigt grundligt’till
väga, kan man sålunda komma mycket högt på rangens
stege. Ja, kör för juridiken! Jag har lust att blifva
justitie statsminister.»
I allvarsamma fall brukade herr Sixten Brand
aldrig förhasta sig, och i vigtiga fall låg det
hos honom alltid ett stort svalg befäst mellan
beslut och handling. Nu var det visserligen en gång
för alla afgjordt, att han skulle blifva justitie
statsminister, men först måste han naturligtvis -
röka ut sin pipa; sedan gällde det, att begifva sig
ut och »vigga», så att resa upp till den klassiska
lärdomsstaden vid Fyris strand och slutligen att
börja läsa.
Såsom inledning -iill sitt blifvande vigtiga värf,
slok han en hel del volymer af Eugene Sue, hvilka han
lånade på ett bibliotek. Deras yttre dröp af smuts,
det inre af elände och brott, och båda delarna fann
herr Brand alldeles enligt med situationen. Men en
vacker dag, då han stod i valet och qvalet mellan
»Girigheten» och »Afunden», inträdde på lånbiblioteket
en mager, eländig, vingbruten figur och sporde den
qvinliga bibliotekarien, om hon, mot kontant erkänsla,
ville tillegna sig en hög stora folioband, hvilka
han bar under armen.
»Låt se», svarade hon försigtigt, öppnande en af
volymerna, men drog genast handen tillbaka och
yttrade: »Nej, tack, min herre, sådana der saker
köper icke jag.»
Det obeskrifliga uttryck, hvarmed hon sade sitt
»sådana der saker», narrade herr Brand att också vara
nyfiken. Han vände i sin tur på öfversta permen, såg
»Backmans lagsamling» och kände härvid en kallsvett
sippra fram på sin panna.
Den gången gick han hem utan Eugene Sue, men då han
uppnått sin lilla kammare och stängt dörren- efter
sig, slängde han sin hatt i en vrå och utropade med
mycken bestämdhet:
Sy. Familj-Journ. 1880.
30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
