Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
skall tusan bli jurist!" Och nu dref han åter
utan mål omkring på lifvets strandlösa ocean.
II.
målet funnet.
Han var dock icke sysslolös-långt derifrån: han låg
hela dagen på sin soffa och rökade pipa, grubblande
på den stora, fråga, i afseende på hvilken han aldrig
kunde komma riktigt på det klara.
Sin lilla födelsestad skänkte han blott en medelmåttig
aktning. Han kunde icke rätt förlika sig med den
kälkbor-gerliga tonen inom samhället, den konservativa
andan och de inskränkta vyerna/ Den "nya tiden" hade
icke ännu gjort sitt intåg i staden X-x, derför höll
sig den uppåtsträfvande herr Brand mycket på sin
kant, men såg sin helsa stundom kräfva en liten,
oskyldig florshufva, hvilken han då, i sällskap
med ett par liktänkande stallbröder, tillverkade på
"Lina Macks kafé".
En vacker vårafton satt han åter på detta tillhåll för
stadens finare, manliga publik, omgifven af väldiga
tobaksskyar, då ett lifligt samtal mellan tvänne
främlingar ådrog sig hans synnerliga uppmärksamhet. De
båda männen ordade om resor och resebeskrifningar och
kommo villigt öfverens om, att Skogmans skildring af
fregatten Eugenies resa omkring jorden intog en högst
aktningsvärd plats i reselitteraturens stora massa.
. Den ene, i synnerhet,. visste att på ett så
vältaligt sätt framhålla arbetets förtjenster, att
den ensamme lyssnaren kände sig högst nyfiken, och
i stället att invänta sina kamrater, med hvilka han
här stämt möte, aflägsnade han sig och gick direkt
till lånbiblioteket, der Skogmans bok verkligen stod
»att taga på hyllan".
Nu började herr Sixten Brand att läsa, och med en allt
mer stigande ifver fördjupade han sig i de intressanta
skildringarna. Han gaf sig knappt nog tid att äta och
sofva, men så lyckades han också att på tre dagar
expediera de båda volymerna, hvilka tillvunno sig
hans fullkomligt odelade bifall.
Men denna läsning hade för honom icke blott och
bart varit ett flygtigt tidsfördrif, af det slag,
som hvarken för tanke eller hjerta qvarlemnar någon
behållning; den hade tvärt om varit ödesdiger för
hela hans framtid, det kände han. Han hade nu fått
ögonen öppna för sin verkliga kallelse; - han kände
sig skapad till turist och var öfvertygad om, att ännu
ingen sändt ut i verlden så glänsande och genialiska
reseskildringar, som dem han skulle skrifva.
Ja, han skulle resa - resa jorden omkring, studera
sederna i civilisationens brännpunkter och hos vilda
naturfolk, flanera på verldsstädernas boulevarder
och på kamelryggen genomtåga tropikernas sandöknar;
han skulle se Mammuthgrottan och pyramiderna, Niagara
och Geiser, Roms katakomber och Patagoniens ödsliga
vildmarker; - han skulle, med ett ord, nu börja att
lefva... Den, som icke rest och sett sig omkring,
visste ju i sjelfva verket icke hvad lif var.
Med glödande entusiasm omfattade han denna tanke och
började genast att utkasta en gigantisk resplan,
hvilken skulle upptaga femton år af hans lif. Men
så fanns det heller icke en vrå af verlden, som i
densamma blifvit glömd. Han ville sätta en ära i, att
göra sin blifvande bok till ett verkligt kompendium
i jordkunskap.
I fjorton dagar arbetade han oförtrutet på denna
plan, som under tiden hann att utveckla sig till ett
verkligt mästerstycke. Men då allt i detta afseende
var klappadt och klart och han började att ordna
bidetaljerna för sin resa, då märkte han, till sin
bittra grämelse, att alltsammans skulle komma att
stanna i stöpet, till följd af en lika ömklig som
fatal omständighet - brist på penningar.
III.
Ut i verlden.
Dock, en lycklig stjerna hade utan tvifvel stått
på nordens praktfulla vinterhimmel den stund,
då Sixten Brand gjorde
sitt inträde i denna verlden. Han hade en gammal
tant i femte eller sjette led’, hvilken han aldrig
sett och hvilken han knappast hört omtalas. Denna dam
var rik och hennes närmaste, kärleksfulla slägtingar,
hvilka också voro rika, krusade och bugade för henne
så innerligt och ödmjukt, att Sixten Brand visst
aldrig i afseende på henne vägat hysa några omöjliga
arfsförhoppningar. Men gamla tant Rebecka hade sitt
hufvud för sig och var ytterst sjelfständig i sina
handlingar. Hon afskydde alla otåliga och krypande
arfspretendenter och derför föll hon på den storartade
tanken, att skänka hela sin förmögenhet till den
ende af sina slägtingar, som aldrig besvärat sig
med att betyga henne sin orimligt stora och djupa
vördnad. Denne ende var just Sixten. En vacker
dag erhöll han per posto ett bref från en lagkarl,
hvilken kort och godt underrättade honom om, att tant
Rebecka dött och att han efter henne fått ärfva rubb
och stubb - i rundt tal omkring hundra tusen riksdaler
i svenska riksgäldssedlar.
Denna glädjepost inträffade just i det ögonblick,
då det sista af Sixtens alla försök att vigiiera
totalt misslyckats. Hans harm öfver "Ohjelpsamma
menniskor" hade varit lika rättvis som djup och
derför gaf sig hans förtjusning luft i ett jublande
glädjerop, som trängde ut genom hans öppna fönster
och på sommarluftens dallrande vågor spred sig öfver
hela staden, från den ena tullen till den andra. Men
i nästa ögonblick var han åter sig sjelf och dock
helt olik mot hvad han förut varit. Han var ju nu rik
och kunde visa stadens kälkborgare sitt mest sublima
förakt, genom att sätta sin stora plan i verket utan
deras biträde.
Genom utredningsmännen i tant Rebeckas sterbhus erhöll
han penningar och med dessa betalte han till sista
runstycket sina småskulder i staden X-x. Han tyckte
nu, att marken här brände honom under fötterna; han
ville bort och ut - ut i den stora, vida verlden,
som nu skulle blifva hans hem och hans allt. Men
innan han begaf sig till Stockholm, från hvilken
stad han tänkte anträda sin stora färd, ämnade han
dröja några dagar i Jönköping, der han hade vänner,
verkliga vänner, som förstått och värderat honom innan
han blef rik. I X-x deremot hade han endast bekanta,
några kafebröder, beskedliga gossar, hvilka emellertid
nu ovilkorligen ville ställa till en afskedssexa för
honom, innan han reste.
Sixten hade sökt af bo j a detta, men för att
icke stöta sig med dem allt för mycket, måste han
omsider gifva efter för deras enträgenhet. Sålunda
blef sexan högtidligen afåten och vid nachspielet
vankades naturligtvis skålar och tal, hvilka senare -
ur småstadssynpunkt sedda - icke voro så illa. Man
beklagade Alexander von Humboldt, hvilkens ära
nu skulle öfver-glänsas af en ännu väldigare och
djerfvare ande; man var säker på, att om icke Columbus
och Yasco de Garna funnits, så skulle Amerika och
Goda hoppsudden nu varit i fara att blifva upptäckta;
ja, sällskapets snille framkastade en djerf, till
visshet gränsande förmodan, att herr Brand inom natt
och år skulle hafva satt sin segrande fot på nordpolen
och sett
.’klotets tunga massa svänga gnisslande kring axelns
längd".
Man illustrerade också den angenäma festen med
sång. "Sätt maskinen i gång, herr kapten!" dundrade
man den ena stunden och den andra pep man "Ut på dina
slätter, haf du djupa, vill jag hän och sätter ut
från land". Allt bevisade, att de närvarande voro
mäktiga att fatta ögonblickets och situationens
storslagna allvar.
Då dagen grydde, bars festens hjelte i triumf ut
till en droska, som väntade på gatan, och här mottog
han nu vännernas - han hade under festen kommit
under fund med, att de verkligen voro sådana -
sista afskedshelsningar. Alla voro mycket rörda,
alla talade på en gång och herr Brand torkade sig i
ögonen. Så kom den sista gärden, »en sup i pelsen",
och derpå följde ett enstämmigt hurrarop. Då solens
första stråle förgyllde tuppen på kyrktornet, smällde
kusken med sin piska, droskan satte sig i rörelse och
for skramlande fram på stadens med ytterst primitiv
stensättning försedda gator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
