Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Sixten kunde icke nog beundra det enkla, osökta behag,
hvarmed den unga flickan ordnade den enkla måltiden,
och det tjusande sätt, hvarpå hon inbjöd honom att
äta. Han lät heller icke bedja sig två gånger och
han sade henne uppriktigt, att någon måltid aldrig
smakat honom så bra som denna; men att han heller
aldrig förr blifvit serverad af ett par så små och
söta händer, det sade han icke, fastän han till en
början tänkte att säga det. Det tycktes honom nästan
vara ett brott att använda talesätt, som stötte på
galanteri, mot denna unga flicka. Anna tycktes glad
Öfver att reskamraten gillade hennes arrangeinent
och glömde nästan att äta sjelf, för nöjet att se att
han lät sig allt väl smaka. Nu. påminde sig Sixten,
att »vännerna» i X-x trugat på honom ett par flaskor
Madeira, då han satte sig upp i vagnen. En af dem
hemtades ögonblickligen, och så fick måltiden ett
ökadt behag.
Knappt fem minuter hade de båda resande frukosterat
under munterhet och gamman, då tonerna af ett
posthorn lustigt klingade genom skogen och lockade
eko ur bergsbranterna. I ett moln af dam framrullade
i detsamma en elegant karriol, i hvilken satt en
ung, från hufvud till fötterna gråklädd herre,
under det på en efter kommande enkel kärra syntes
diverse kappsäckar, en skjutspojke af vanlig modell
och en livréklädd betjent, som oupphörligt tutade i
posthornet, sin herre till ära.
Då den gråklädde resanden fick sigte på det
unga paret, som i all sköns behaglighet satt och
frukosterade vid sjöstranden, höll han plötsligt inne
sin häst med ett våldsamt ryck, och det tycktes som
om han beredt sig att lemna sin plats i den lilla,
hängande karriolkorgen, men han besinnade sig snart,
snärtade åter till hästen, lät honom gå några steg
och - höll sedan åter stilla.
Nu ropade han sin betjent, kastade tömmarna åt denne,
hoppade ned från sin upphöjda plats och stod snart
framför Sixten Brand och hans unga följeslagerska.
»Mina dam, min herr!» sade han, på våldsamt
bruten svenska, »jag vara inglischman, lord Grey,
William Grev, till edra tjenst, vara resande och
vara rysliga hungrig. Miserabla hotell, detta land,
högst miserabla-, intet kunna äta två dagar...»
»Yar då god och deltag i vår måltid, mylord», inföll
Anna, afbrytande hans svada.
»Jag derför er tacka, miss», svarade engelsmannen,
som verkligen tycktes vara alldeles uthungrad och icke
dröjde att efterkomma inbjudningen. Sixten tyckte,
att han sjelf haft en strykande aptit, men den var ett
rent intet emot engelsmannens. Han åt bokstafligen
upp allt, hvad som fanns, och uttömde sig sedan i
de mest komiska ursäkter öfver att han trängt sig på
dem på detta sätt, ett beteende, hvartill endast den
yttersta nöd tvingat honom.
Anna ernottog leende hans ursäkter och Sixten vexlade
med honom några alldagliga fraser, och så måste man
åter tänka på att fortsätta färden.
Engelsmannen var turist ex professo och sade sig
hafva genomrest hela Europa. Han var nu på väg till
Jönköping, från hvilken stad han skulle färdas på
kanalångare till Stockholm.
»Således få vi honom till reskamrat», yttrade Sixten
till Anna, då vagnen åter satt sig i gång. »Sällskapet
växer.»
»Måtte blott trefnaden också växa!»
»Ja, det är verkligen att önska. Emellertid har ni
förlorat all er mat och det på en enda gång,»
»Bah!» svarade Anna skrattande; »Vi äro snart i
Jönköping och då finnes väl härför bättre bot, än på
de ryktbara småländska gästgifvaregårdarna.»
Lord Grey höll sig under resan några hundra alnar före
Sixtens vagn. De sammanträffade emellertid på hvarje
gäst-gifvaregård och samtalade då, hvarvid Sixten
och Anna hade mycket roligt åt hans befängda svenska.
I Jönköping?.
Fram på eftermiddagen fingo de resande, från höjden af
Dunkeballar, i sigte Jönköping, som lik en paradisisk
lustgård
låg der drömmande och tyst mellan sina trenne
spegelklara vatten. Den herrliga täflan utöfvade
på Anna ett sådant intryck, att ett rop af beundran
ovilkorligen banade sig väg öfver Hennes läppar.
Sixten hade berättat henne sin stora plan, hvars
ovilkorliga värde hon icke velat erkänna.
»Är det icke vackert?» frågade han nu.
»Det är gudomligt», svarade hon, och hennes själ
tycktes ligga i de strålande ögonen.
»Och ändock påstår ni, att min tilltänkta resa skulle
bereda mig blott ringa njutning.»
»Ja, derför att edra sinnen skola slappas, under det
ni ständigt rusar från den ena sköna orten till den
andra, så att ni till slut skall blifva likgiltig och
kall för allt, hvad ni ser. Nej, att då och då se en
tafla, sådan som denna, eller att för alltid få bo
i en mild, leende och angenäm natur, det uppfriskar
sinnet, utan att trötta. Ett evigt jägtande utan mål
skulle åtminstone .aldrig göra mig nöjd.»
»Ni är en besynnerlig flicka, mamsell Angell», svarade
han. »Huru kan ni veta allt det der, då ni säkert
aldrig i verkligheten fått pröfva edra teorier?»
»Utan all erfarenhet är jag ej, fastän den ej är
iahemtad i stora kretsar. Men man kan äfven lära i
små förhållanden, och då man dessutom brukar tänka
öfver, hvad man ser och erfar, så ... Tro mig, ni
skall snart inse, att jag talat sanning.»
Sixten skakade leende på hufvudet och lät samtalet
falla.
En stund derefter rullade engelsmannens karriol och
Sixtens sufflett in på Jönköpings gator. De resande
inlogerade sig allesammans på stadens hotell, ty
ångbåten skulle icke afgå förr än följande morgon i
god tid,
Då Anna ordnat sin klädsel och befriat sitt ansigte
och sina händer från det mesta af landsvägarnas
intensiva dam, lät hon genom en uppasserska anhålla
örn ett samtal med Sixten. Den unge mannen lät icke
länge vänta på sig och tog, efter hennes inbjudning,
plats i soffan.
»Jag har nu att på det hjertligaste tacka er för all
den artighet, ni bevisat mig på resan, min herre»,
började hon, »och vill bedja er, att få ersätta min
andel i skjutskostnaden, som . . .»
»Min bästa mamsell Angell», afbröt han, »denna kostnad
förstorades icke för mig ined ett enda runstycke,
derför att ni värdigades taga plats i min vagn. Jag
anhåller derför, som om en nåd, att denna fråga för
alltid måtte få förfalla »
»Omöjligt, min herre! Det skulle göra mig mycket
ledsen, om jag icke finge bidraga till utgiften med
hvad min resa skulle kostat mig. Ni kan icke neka det,
synnerligast som jag har att bedja er om ytterligare
en tjenst.»
»Och det är. . ,?»
»Att beställa mig en biljett till damsalongen på
ångbåten, förutsatt att ni ännu icke ordnat denna
angelägenhet för er egen räkning, utan i alla
händelser har ärende dit.»
»Jag ämnade mig just nu ned till hamnen och skall med
nöje fullgöra ert uppdrag. Men nu till något annat,
om ni tillåter. Lord Grey vill ovilkorligen bjuda
oss på supé, till tack för, att han åt upp hela er
matsäck i förmiddags.»
»Tack, min herre, jag vet sannerligen icke om jag kan
och bör ... Ni kunde få besynnerliga tankar om mig,
som redan så ogeneradt...»
»Nej, mamsell Anna», utropade Sixten med mycken värme,
»i detta fall behöfver ni icke hysa någon fruktan. Er
egen värdighet skyddar er till fullo från alla
misstankar... Jag må också tillstå, att engelsmannens
bjudning heller icke riktigt behagat mig, ty ...»
»Ty...?» .’.
»Jag hade hoppats, att få supera med er på tu man
hand, det hade varit vida angenämare.»
»Tack, min herre», svarade Anna och gaf honom en
vacker blick, som kom hans hjerta att klappa med
raskare takt. »Jag skall svara, då ni kommer tillbaka
från ångbåten.»
Sixten bugade sig och gick.’
»Hvad han är vänlig, aktningsfull och uppmärksam»,
mumlade Anna för sig sjelf, då hon blef ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
