Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
»Hvilken täck och intagande flicka", tänkte Sixten,
då han vandrade utför trappan.
I nedre korridoren mötte han lord Grey, som också var
på väg till hamnen och anhöll att få göra sällskap.
Ett par timmar senare sutto de alla tre på Stora
Limugnen och intogo en lukullisk supé, vid hvilken
lorden presiderade som värd. Anna hade intet att
beklaga sig öfver. De båda herrarna visade henne en
uppmärksamhet, som i afseende på grannlaga artighet
och den finaste aktning icke lemnade något öfrigt
att önska.
Deras takt gick till och med så långt, att de sjelfva
manade till uppbrott långt innan solen gick ned,
och så skildes de åt efter en angenäm dag.
VII. på,
Till en början sof Sixten den rättfärdiges sömn,
och ljusa, leende drömmar gycklade kring hans läger,
men fram på natten vaknade han af att ett häftigt
regn våldsamt piskade fönsterrutorna. Han steg upp,
gick fram till fönstret och tittade ut. Himmelen var
öfvermulen och en häftig vind störtade in på land
öfver Vettern, hvilkens vågor dånade mot stranden
som en aflägsen åska.
Det kändes kallt och otrefligt, och Sixten skulle
helst föredragit att uppskjuta sin resa och dröja
qvar i Jönköping till dess nästa fartyg afgick,
men han insåg, att Anna icke kunde stanna, och då
han för hennes skull afstått från sitt tilltänkta
uppehåll i staden, så ville han nu äfven underkasta
sig en ångbåtsresa i det olämpligaste af alla väder.
Det dagades omsider, men regn och storm fortforo
och Utsigterna för en angenäm färd försvunne derför
alldeles. Sixten sände bud ned till ångbåten och
tillsporde kaptenen, om han verkligen vågade sig ut i
sådan storm, och fick till svar, att detta blott och
bart var en laber märssegelskultje och att »Esaias
Tegnér» icke baxnades för en sådan bagatell. Alltså
gällde det att kläda sig och att säga farväl åt
Jönköping.
Anna var vid godt mod, då hon kom ut ur sitt
rum, och lord Grey såg ut som den personifierade
flegman. Företrädda och efterföljda af bagagebärare,
vandrade de tre reskamraterna ned till hamnen,
der ångaren just för andra gången signalerade om
sin afgång.
Vinden pep i tackel och tåg och allt om bord dröp
af vatten. De resande togo genast sin tillflykt till
salongerna och här qvardröjde de ännu, då en misstänkt
vaggning sade dem, att båten hunnit utom vågbrytaren
och vändt stäfven mot vinden.
»Förträffligt!» sade Sixten för sig sjelf och kände
sitt turistmod vakna, »Det artar sig bra att börja
med och jag är rätt glad, att jag icke stannade
qvar i Jönköping. Det gör så god effekt, att hafva
en liten storm till inledning i en reseskildring;
det sätter piff på anrättningen. Men nu måste jag upp
och se på vattennymfernas vilda dans å vaggande ban;
den synen är lika intagande som storartad.»
Med någon möda praktiserade han sig längs korridoren
och satte just foten på trappans första steg, då en
våldsam krängning först slungade honom baklänges i
väggen och sedan framstupa ned på golfvet, der han en
stund handlöst rullade omkring, stötande emot här och
der. Han bet ihop tänderna, for att icke utbrista i
förbannelser, reste sig försigtigt upp och begaf sig
åter till trappan, som gungade på ett afskyvärdt och
förrädiskt sätt under hans fötter.
Nordanvindarna tycktes i dag hafva kapplöpning på
Vetterns vida yta, så ursinnigt ilade de fram, jagande
före sig en legion silfverfransade vågor, som störtade
emot fartyget. Vinden var nästan stick i stäf, eljest
skulle ångarens läge - tyckte Sixten - varit ganska
betänkligt. Nu fingo de rörliga vattenbergen icke slag
på båten, men ändock gungade han upp och ned som ett
nötskal på den upprörda vattenytan. Regnet strömmade
ned och man hade varit tvungen att refva suntältet,
hvilket eljest skulle slitits i stycken. Af stränderna
varsnade man endast en grå, oredig massa. Matroserna
sågo barska och vresiga ut, och en af dem gaf Sixten
det vänliga rådet
att begifva sig ned under däck, ty uppe var det nu
ej väder för andra än dem, som redan undfått sjödopet.
En döf ångest hade under de få minuterna hunnit
be-mäktiga sig Sixten, och han ville till en början
icke begripa orsaken. Han hyste icke den minsta
fruktan för att fartyget skulle förgås och kände sig
lika trygg här, som om han vandrat på landbacken,
men det rådde ändock inom honom en oro, hvilken han,
sällsamt nog, tycktes bemöda sig att - svälja.
Han kände, att han var fasligt blek och att hans
kinder och panna voro klibbiga af kallsvett. Trots
detta, såg han sig leende omkring, men leendet hade
nästan något fånigt, och inom ett par minuter måste
han ge tappt och inför sig sjelf tillstå, att han
var utsatt för den allra ohyggligaste sjösjuka.
Efter det första, våldsamma anfallet trefvade han sig,
alldeles tillintetgjord, tillbaka nedför trappan,
vacklade fram längs korridoren och smög sig in genom
dörren till sin hytt, der han maktlös nedsjönk på en
soffa, ett rof för det ohyggligaste lidande. Om en
stund öppnades dörren och akterstäderskan frågade på
sitt rättframma, .något barska sätt:
»Huru mår herrn?»
Den olycklige behöfde icke svara. Hans ömkliga
tillstånd stod att läsa på hvarje qvadrattum af
hans yttre.
»Det är ett hiskligt väder», klagade han och höll
sig för pannan. .
»Bah», svarade hon, med en nästan föraktlig knyck på
nacken, »det här är ju rakt ingenting att tala om,
vet jag. För resten hafva vi icke långt till hamn
... Är det något, herrn önskar?»
»Nej, tack. Men säg mig, huru den unga damen i
salongen befinner sig.»
»Hon är frisk som en nötkärna. Skall jag bedja henne
gå hit?»
»Nej, för all del, låt henne icke veta att jag är
sjuk; det skulle kanske oroa henne..."
Städerskan smällde igen dörren och Sixten blef åter
ensam. Anna var sålunda frisk och sund, då deremot han
. . . Uh, så ohygglig sjösjukan var! Hans inre var
nära att sönderslitas. Ena stunden jemrade han sig
högt och den andra låg han såsom halfdöd utsträckt
på soffan. Han hade aldrig förr erfarit sådana, på
en gång ursinniga och vedervärdiga qval, som dem,
af hvilka han nu ansattes.
»Det här är ju rakt ingenting», hade städerskan
sagt. Sixten skulle just velat veta, huru det kunnat
vara värre. Soffan, på hvilken han, låg, gungade upp
och ned, men rörelsen var icke jämn och likformig, i
hvilket fall den varit lätt nog att fördraga. Stundom
sjönk hon undan med sådan fart, att Sixten knappt
hann att följa med; stundom rusade hon uppåt, men
ofta tvärstannade hon midt i rörelsen och höll sig
alldeles stilla ett ögonblick, utan att man kunde
beräkna, hvart det i nästa sekund skulle bära af,
och detta var det ohyggligaste af alltsammans. Och
ändock var det »ingenting!» Huru ryslig skulle icke
en verklig storm på oceanen då vara!
Sixten villle icke nu tänka härpå. Han låg alldeles
stilla på sin soffa, så länge han fick, och räknade
sjöarna, som våldsamt bröto sig emot fartygets bog
och sedan med ett rasslande ljud ströko fram längs
sidorna.
VIII.
tTa cgacL i land.
Flera timmar hade förgått på detta sätt, då Sixten
plötsligt kände, att fartyget kommit i lugnare vatten
eller ock att stormen saktat af.. De våldsamma
krängningarna hade upphört och en kort, obetydlig
vaggning påminde nu blott om, att efterverkningarna
af ovädret icke helt och hållet försvunnit.
Den unge mannen reste sig upp, tittade ut genom det
lilla hyttfönstret och såg då, att ångaren befann sig
helt nära land. Han kände sig nu plötsligt alldeles
frisk och hans bleka ansigte var det enda, som bar
vittne om de lidanden, han utstått. I största hast
ordnade han sina kläder, hvilka under stormen kommit
mycket i olag, och begaf sig sedan upp på däcket. Det
första, som mötte hans blickar, var Vadstena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
