Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den underbara salvan. C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Och kastellanen, på förhand skrämd För de vilda
sällarnas grymma hämnd, Åt höfvidsmannen för horden
Gaf slottets nycklar på dennes kraf, Och vindbron
genljöd af hästars traf Och muren skrällande eko gaf
För vapenslamret på gården.
Och de lystna krigarna skyndade först Att stilla
sin hunger och släcka sin törst I gemaken och
källarhvalfven, Och tjenarinnornas skrämda flock
Förmåddes genast med lock och pock Att sköta syssla
för munskänk och kock Och slagta den gödda kalfven.
Så begynntes festen med högljudt larm, Med rop af
glädje och rop af harm, Med slammer af kannor och
vapen; Och hjeltarna redan i sus och dus Yid fyllda
flaskor och fyllda krus I ett efterlängtadt, ett
grundligt rus Gjorde heder åt – gästvänskapen.
Men af ängslan, qväljande ängslan, stum Skön jungfrun
satt i sitt bönerum Och pannan mot handen stödde: Hon
hörde eder och larm och bång, Hon hörde knektarnas råa
sång - Och blygselrodnaden gång på gång I det bleka,
anletet glödde.
Snart solen bergad för dagen var, Men kämparna sutto
i salen qvar Och tömde bägarn till draggen. Från
trånga kammaren dagern vek, Och skuggorna började
der sin lek, Och månens stråle föll ängsligt blek På
madonnabilden på väggen.
Nu hördes skärande hemskt ett skri Falla in i
sångernas disharmoni - Nu ljöd åter ett - och nu
flere: Det var skaran, lysten att skåda blod, Till
vildhet eggad af musten god, Som öfvade fräckt sitt
hjeltemod På värnlösa qvinnor der nere.
Nu höres buller och dån och brak, Som när åskans
stämma i hvalf och gemak Begynner plötsligt att
dundra: Det var skaran, lysten att finna guld, Mot
alla fiendtlig, mot ingen huld, Som utan fruktan för
blodig skuld Tog sig för att förstöra och plundra.
Då skalf af skräck, då bäfvadé mön, Och från darrande
läpparna flydde en bön, Och strid.t föllo tårarnas
floder: "Jag är öfvergifven, jag vet ej råd Bland
grymma fiender utan nåd, Som yfvas i kränkande
öfverdåd - Så hjelp, Guds heliga moder!»
Men larmet höll i sig - ökades blott, Och- knektars
skratt ljöd allt mera rått Och råare, vildare
sången. De nalkades än - det var uppenbart, Och dörrar
slogos igen med fart, Och dånet af järnskodda fötter
snärt Hördes doft i stenlagda gången.
Det kom närmare, närmare - dörren flög opp, Och en
bister sälle, en jättekropp Trädde in med fackla i
handen; Men han hejdade sig, han tillbaka vek, När
han såg – och tänkte på andars svek - Den späda, den
sköna, som, spöklikt blek, Stod belyst af flämtande
branden.
Dock, han sansade sig och kallade så En djerf kamrat,
för att återfå Det mod, som begynnte att fela: »Vän
Kuno, halloh! Kom hit och se på: Du skall finna då,
att här inne vi två Öfver bästa bytet i borgen rå -
Träd in och låtom oss dela!»
På hans rop kamraten steg in med hast Och i skallande,
gäckande löje brast, När han såg den späda, den sköna:
»Nå, Max, min bror, vid min själ, jag tror, Att i
korpars hem liten dufva bor, Som gömt sig undan för
hökens klor - Hon skall oss för mödorna löna!»
Och han såg på ögon, på kind, på barm, Och mot flickan
sträckte han fräckt sin arm Och sitt hufvud mot hennes
krökte; Men i jungfruns blick for en blixt af harm,
Och vreden brände på kinden varm, Och från kämpens arm
bakom stolens karm I sin nöd hon en tillflykt sökte.
Men knektarna blickade spotskt på hvarann Och Kuno
ropade högt: »»Minsann, Hon är käck, vår menlösa
dufva! Men sådan tärna står krigarn an, Och skam den
man, som, der striden brann, Tog en hjeltes lager,
men dock ej kan En jungfrus tapperhet kufva!»
Från ömse sidor de nalkades fräckt, Men, fastän
förskräckt, hon ropade käckt: »Halt, grymme, jag
bjuder eder! Tagen lösen för lif enligt krigarsed:
Jag äger en skatt, en klenod, hvarmed Jag är redo
att köpa trygghet och fred, Om män I aren med heder!»
Men Kuno log och till orda tog: »För din skönhet
knappt gifves lösen nog - Ingen skatt såsom du kan
behaga!» Och med skelögd blick och en bifallsnick
Sade Max: »Den är nöjd, som det bästa fick: Vi kunna
ju hellre i samma skick Både dig och din lösen taga!»
Och Kuno sågs åter i undran le:
»Nå, säg, feins Liebchen, hvad vill du ge - .
Kanske kan man ditt anbud gilla.»
Och Max föll in, när han slikt förnam:
»Var ej afundsam, lilla offerlam -
Har du skatter gömda, så tag dem fram,
Ty annars går det dig illa!»
Då tog ungmön fram ur den duk, som slöt
Sina rika böljor om yppigt sköt,
En flaska, kostlig att skåda;
Och kristallen glänste i facklans sken,
Som i solens strålar en ädelsten,
Och jungfruns stämma ljöd klar och ren
Till de barska kämparna båda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
