Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den underbara salvan. C. Ludv. Törnberg - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVI. Olof Wijk den äldre. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
«Sen skatten här, som jag bär i hand! Den kom från
det heliga Österland, Ett värn mot våldet och morden,
En salva, som englar beredde af Alla blommors tårar
vid Herrans graf, När den högste fallit för dödens
glaf, Och himlen sörjde och jorden.
salvan, kostlig och underbar, Ett dyrbart arf inom
slägten var, Som trygghet i striden gifver: Den, som
äger den skatten i trogen vård Och brukar den rätt,
är mot kulor hård, Mot hugg af svärd eller hillebård -
Om I skonen mig, eder den blifver."
Då sade Kuno: »Yid Kristi sår, Att sagor dikta du
väl förstår, Fast narra oss, lär du ej mäkta!" Men
fiken hviskade Max: "Jag minns En sägen om, att en
salva finns, Hvarmedelst trygghet i striden vinns -
Kanske denna tor vara den äkta!"
Men jungfrun, höfvisk i skick och from, För sin skatt,
för sin kostliga egendom Gjorde korsets tecken och
sade: "Om ej I tron, hvad min tunga sagt,
Så pröfven på mig edra vapens makt, Och när salvan
sitt värde i dagen lagt, Så dömmen, om orätt jag
hade!"
På sin hals hon den kostliga salvan strök Och manade
fienden djerft: "Försök Den, som vill, om han mäktar
mig skada!" Och hon stod så skön emellan de två,
Med förklaringsskimmer i ögon blå, En dufva hotad,
men trygg ändå, Emellan en hök och en glada.
Till sist kamraten på Kuno såg, Och i ögats blinkning
ett gyckel låg, Ett gyckel med tro och heder; Men
denne ett tviflande löje log, Sitt tunga svärd han
ur skidan drog, Han svängde det kraftigt till hugg,
han slog
Och mön sjönk blödande neder.
Men när blicken skymdes af dödens natt, En bön med
stammande röst och matt Flög än öfver läpparna skära:
"Guds heliga moder, jag tackar dig, Som i högsta nöden
beskyddat mig: Du såg till den värnlösa nådelig Och
lärde mig rädda min ära!"
C. L/uciv« Törnberg.
Ett
JE$ilderg-allei~i.
LXXXVI. Olof Wijfc clen äldre.
yid Göta Elfs utlopp i Kattegat, helt nära der
Elfsborgs nu förvittrande fästning visar i sitt torn
kulmärkena efter Tordenskiolds starka nappatag, ligger
en liten bugt, som elfven gör in i Hisingslandet och
hvilken på allmogetalet namnes "Vika". Här å stranden
bodde i slutet af förra århundradet en skutskeppare,
som hette Erik och tagit sig namnet "Wijk efter
ställets namn. Han var gift med Olivia Romare, som
den 9 Oktober 1786 födde honom en son, hvilken i dopet
fick namnet Olof och var af försynen utsedd att skola
föra namnet till anseende och rikedom. Pojken skulle
naturligtvis först blifva sjöman, han som fadern;
ty hafvet lockade honom med sin trollmakt, och allt
sedan han kunde krafla sig ned till vattnet, hade
detta varit hans förlustelseelement. Men lusten måtte
snart hafva svalnat, ty ej långt derefter, då gossen
blott var tolf år, lär han haft plats i någon liten
bod i Majorna, der man handlade med gammalt järnskrot,
och sedan kom han till en engelsman vid namn Christie,
hvilkens prydliga grafvård ännu tronar på Karl Johans
kyrkogård i Majorna. Här hade han sig äfven först
ålagdt att utöfva tillsyn med gamla skeppsmateriaiier,
hvari äfven järnskrot ingår. Redan nu gaf han prof
på sitt stora ordningssinne och sin noggrannhet i
utförandet af anförtrodda värf. Dessa egenskaper
gåfvo sedan spemän anledning till paskillen:
Olle Wijk Räknar spik,, Så han blir rik.
Den spiken drog likväl, och huru han handskades
med det gamla skrotet, vardt han en dag sin egen
lyckas smed.
Wijk var blott nitton år gammal, då principalen dog;
men ynglingen hade visat sig skicklig och värdig
förtroende, så att han fick för enkans räkning sköta
affären, hvilken han sjelf redan året derefter för
egen räkning öfvertog. Då han blifvit myndig, fick
han, i sin egenskap af handlande, borgarerätt och
burskap i Göteborg. N Affären växte och blomstrade,
och snart var den dagen inne, då Wijk, som hade en
uppåtsträfvande håg, ville ut och se sig omkring i
verlden, för att dels
lära något, dels inleda handelsförbindelser. År 1810
besökte kan England och Skotland, och han hade ej väl
kommit hem derifrån, förr än han redan 1811 for till
Petersburg, hvarest han uppehöll sig i hela fyra
månader. Dessa och andra resor bildade och gåfvo
honom ett ökadt anseende bland Göteborgs handlande
och borgare, hvilka också tidigt skyndade att för det
allmännas bästa draga gagn af den här tillgängliga
kraften samt valde den ännu blott tjugonioårige mannen
till en af stadens "äldste", hvilken korporations
ordförande han blef redan tre år derefter och snart
dess nästan allsmäktige ledare ända till 1835, ett
ledareskap,, som framträdde till sina verkningar i
många af de anläggningar och inrättningar, hvilka nu
äro Göteborgs stolthet och prydnad och genom hvilka
det med rätta uppbär berömmelsen för en särdeles god
kommunalanda. Bland dessa anläggningar må särskildt
nämnas den herrliga och lummiga Nya Allén, Göteborgs
lunga, hvilken sträcker sin gröna båge kring den
gamla stadens östra sida och är under sommardagarna en
starkt anlitad tillflyktsplats för luftsökande. Genom
denna alle verkade Wijk äfven medelbarligen mycket,
i det att- såväl de ledande kommunalmännens, som
sjelfva befolkningens sinne, väcktes för gagnet och
ögonfägnaden i park-och trädgårdsanläggningar, så
att sjelfva det förut i dubbelt hänseende s&w-rika
Göteborg nu älskar att på hvarje fläck, der det är
möjligt, utså grönska med blomsterbroderier. Och
likväl hade Wijk, som vid tretiofyra års ålder
fått den inom köpmanskretsar efterfikade titeln af
kommersråd, mycket motstånd att bekämpa, för att
kunna genomdrifva sin allé-plan. Att bryta väg för
nya idéer och besegra gamla fördommar, har alltid
varit förenadt med strid och svårigheter. Men Wijk
stod och ansåg äfven sig $jelf stå öfver dem, och
derför betydde den moraliska "Stenkastningen" för
honom föga. "Friskytten" skämtade på sin tid och lät
Wijk, vid uppräknande af sina lifsgerningar, gång
på gång upprepa, att han gjort det eller det, och
så hade han anlagt Nya Allén i Göteborg, vidare hade
han åstadkommit det och det, och så äfven Nya Allén
i Göteborg etc. Den, som numera ser denna alle med
37*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
