Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVI. Olof Wijk den äldre. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
hvilka med ord och gerningar stredo mot
denna nutidens månghöfdade drake.
Efter hemkomsten 1830 skred Wijk genast till
verket att efter amerikanskt mönster motarbeta
dryckenskapsdjefvulen. Han satte sig i spetsen
för bildandet af ett sällskap för nykterhetens
främjande, det första så beskaffade sällskap i riket,
och han gaf uppränningen till inrättandet af dylika
äfven på andra orter, härvid understödd af dåvarande
Göta-bispen Wingård, som ock lät trycka några skrifter
i ämnet. Wijk proklamerade visst icke det absoluta af
hållandet från bränvin, han sade blott, att menniskan
borde förtära drycken måttligt, att hon ej skulle
berusa sig. Men redan detta var tillräckligt för att
väcka ond blod. Pöbeln och kanske äfven en och annan,
som deri fann fördel eller drefs af afund mot den
hänsynslöse, stolte grossören och filantropen, skrek
öfver förtryck; och från krognästena smögo sig en
qväll några personer, hvilka ville hämnas öfver, att
han sökte beröfva dem supen och krögaren guldet från
suparens trasor, och slogo med några kopparslantar in
fönstren hos honom. En annan dag läste man på porten
till hans hus ett anslag, hvari hotades med att »
Olle Wijk skulle stå lik", om han ej lät arbetarna
supa i fred. Landshöfdingen, grefve Axel von Eosen,
erbjöd honom väpnadt skydd, men Wijk undanbad sig
det och menade, att han nog ändå skulle vara skyddad
i sin castle, och det var han äfven så till vida,
ty han satt fortfarande trygg på sitt kontor och
inhöstade betydande vinster på sina ostindiefarare,
hvilka hemförde porslin och te, silke och siden och -
kinesiska fyrverkerier, hvilka såldes med god vinst
för kommersrådets räkning.
Konungamakten lät nordstjernan nedfalla på den
förtjente mannens bröst. Det skedde 1830. Och
Yetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg
valde honom till sin ledamot, fastän han hvarken
var vetenskapligt bildad eller vitter, men derför
likväl en vän af både den allvarliga och den glada
vetenskapen. Hittills hade han ensam i lifvet
njutit af dess goda och vunnit dess triumfer: hans
lynnesriktning lät honom kanske ej ännu känna något
befallande behof af att dela dem med någon. Men
omsider inställde det sig likväl, och han fann
det nödigt att söka sig en maka, som kunde sprida
solljus i hans lif och göra les honneurs i hans
salonger. Fyrtiosex år gammal förmälde han sig med
den unga och sköna Hilda Virginia Prytz, af en ansedd
köpmansslägt i hans fädernestad.
Vald till riksdagsman för Göteborg följande året,
1833 (då han var vice talman), medförde han till
hufvudstaden sin strålande maka, som gjorde formlig
f ur öre i hufvudstadens sällskapslif. Personer,
som då deltogo i detta, erinra sig ännu lifligt
det ståtliga paret vid dess promenader till
häst, något då ej vanligt i Stockholm. Sedan
representerade Wijk vid flera riksdagar Göteborg,
och var år 1850 talman. Han var »ansedd och
sansad", men,
er Crusenstolpe, »mera fallen och skicklig
likväl att föra
Pyramidpoppel.
(Teckning af Faguel. Se följande sida.)
böcker, än att föra ordet. Försöket i senare
afseendet vid innevarande riksdag (1833-34) skall
ej hafva gifvit samma glans åt nordstjernan och
tromanstiteln, som då de under frihetstiden buros
af till exempel Thomas Plomgren och af Andreas
Backmansson (Nordencrantz).» Men, menar en annan
biograf, Skarstedt, om han än mindre glänste
såsom talare, vann han dock aktning såsom den
der hade »en man bakom ordet»; och 1836 mottog han
handelssocietetens i Göteborg skriftliga tacksägelse,
för sin verksamhet i att få afskaffadt det ständiga
saltlagrets hållande, hvilket för stadens handlande
varit en tung börda. Han var, såsom politisk man,
strängt konservativ, men åtnjöt dock med ett kort
afbrott sitt samhälles fulla förtroende äfven i detta
hänseende, liksom han ock hade konungamaktens vänskap,
väl förtjent genom hans nitälskan för det allmännas
bästa. För sitt kraftiga utförande af de offentliga
uppdragen lönades han med kommendörsbandet och senare
med stora korset af Vasaorden. Bland dessa uppdrag
må nämnas, att han var ledamot af tvänne komitéer för
ordnande af vissa förhållanden å Göta och Trollhätte
kanal och af hospitalsdirektionen samt direktionen
för sjömanshuset i Göteborg, ordförande i kungliga
direktionen för arbetena i Göta elf och Göteborgs
hamn, ordförande i Göta kanals bolag och styrelse
med mera, »som ej kan så noga specificeras». Det
är så vanligt i svenska kommuner att lägga tung
börda på breda axlar, och sådana hade Wijk, som
var en högrest och manlig gestalt, hvilken bar sitt
hufvud högt och höll sin rygg rak, i allt medveten
om sitt värde, och det var ej heller i någon annans
ögon ringa. En anekdot, som förskrifver sig från
honom, är betecknande. Såsom ordförande i något
ordenssällskap, hade han der på vanligt sätt varit
mycket tillgänglig mot »bröderria». Dagen efter en
"loge» mötte han en i den då nyintagen lägre borgare,
som skyndade att visa sin förtroliga bekantskap med
det stolta kommersrådet, genom att ropa till honom:
»Se, god dag, Iror Wijk! Huru står det till med Irvrfn
Wijk såg på den fjeskande hedersmannen, mätte honom
med en högdragen blick från hjessan till fotabjället
och sade: »Bror? Det var i går det!» och gick stolt
vidare från den förbluffade borgaren.
Han kunde vara stolt, ty han var a selfmade man,
han hade sjelf förtjent sin riddarsköld; och han
kunde vara lycklig, ty han om gafs till sin sista
dag, den 4 Februari 1856, af en ännu skön maka,
fem söner och en dotter, hvilka alla öfver-lefva
honom och med oss tälja minnet af den hädangångne,
vid hvilkens nyredda graf Thomanders kraftiga stämma
ljöd med välsignelse och fridsbud öfver den i tiden
så verksamme medborgaren, hvilkens äldste son och
namne redan vid flera riksdagar fört den klubba,
fadern bar å det af honom först bevistade riksmötet,
och sålunda hållit det namn högt, som han ärft och
den hädangångne sjelf bragt till heders.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
