Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVI. Olof Wijk den äldre. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
dess omgifningar, det hela bildande en förtjusande
lustpark, hvartill få städer kunna uppvisa i sitt
hjerta något motsvarande, skall finna Frisky ttspilarn
a bra trubbiga.
I jämnbredd med Wijks anseende och inflytande som
kommunalman växte äfven hans materiella rikedom
genom kraftig verksamhet och med god blick
valda spekulationer. Han hade redan hunnit att
blifva en betydande skeppsredare, hvilkens fartyg
plöjde äfven de aflägsnare hafven. Såsom köpman och
skeppsredare måste han snart inse vigten af det stora
Götakanal-verket, och det var derför med stolthet han
afsände ett af sina smärre fartyg, för att år 1822, då
nämnda kanal i Vestergötland öppnades, vara det första
svenska, som från Vesterhafvet och Venern beseglade
Vetterns nyckfulla vatten. Han delade för öfrigt äran
med norrmannen grefve Wedel-Jarlsberg, hvilken äfven
hade ett fartyg framme på denna första tur. Denna
förening af ett svenskt och ett norskt fartyg vid
ett sådant tillfälle var en fin, beräknad artighet
mot den vid festen närvarande konung Karl Johan,
skaparen af Sverge-Nor-ges förening, hvilken senare
man trodde skola ytterligare stärkas och höjas genom
Götas blåa band, som för sin tid närmade Sverges och
Norges hufvudstäder i så betydande mån till hvarandra.
Kommersrådet "Wijk var vid kanalhögtidligheterna en
af Göteborgs representanter och rönte äran af att
mycket uppmärksammas af konungen, för hvilken och för
ko-nungadömmet såsom sådant han redan tidigt byst de
lifligaste sympatier, hvilka äfven sedan hystes och
jämn-väl uttalades af den till politisk man vordne
sträfsamme borgaren och burskapsägaren.
Såsom skeppsredare insåg han också snart olägenheterna
af den ordning, son* rådde i afseende på de å
Göteborgs redd ankrande, lossande och inlastande
genom det slam, som
Olof Wijk den äldre.
fartyg. Stadens hamn var nämnligen elfven i tider
på tider fört med sig
ned inot utloppet, såx uppgrundad, att större
fartyg ej kunde gå dit in, utan måste lägga till
ute vid förstaden Majorna, hvilken då icke stod i
någon judiciel eller administrativ förbindelse med
sjelfva staden Göteborg, utan bildade en alldeles
särskild kommun för sig. Majorna var till följd
häraf ett lifligt trafikeradt samhälle, hvarest
mycken rörelse rådde, men äfven djup sedeslöshet
på grund af de talrika, ofta från långturer
kommande skeppsbesättningarnas vilda lif i land,
der månadshyrorna tanklöst och slösaktigt offrades
åt lustan och spellyckan. I Majorna rådde då det
egentliga sjöstadslifvet. Dit förlades brädgårdar och
magasiner samt hufvudkontorens i staden filialer. Man
började nästan att med fruktan motse den dag,
då sjelfva Göteborg skulle flytta ut till Majorna,
endast qvarlemnande köpmansfurstarnas för den tiden,
ståtliga hus och präktiga våningar. Wijk ställde sig
med sin vanliga
energi i spetsen för det stora och ej ringa summor
slukande verket att uppmuddra sjelfva stadens hamn
och sätta äfven större fartyg i tillfälle att gå upp
till stadens skeppsbro. Jämnväl i detta hänseende
rönte den kraftiga viljan motstånd af liknöjdheten,
och det motståndet är ofta lika svårt att besegra,
som issörjan ute i hafvet, då hon först dyker
upp på ytan. Men det besegrades dock, och äfven
ostindiefarare kunna nu flyta upp till staden, som
derför har att tacka Wijks framsynthet. Ifrån den
tiden daterar sig också egentligen Göteborgs starka
utveckling och så ansenligt växande rörelse. Allt
detta arbete kräfde emellertid penningar, ty nya
käer måste utläggas och andra förbättringar göras,
och dessa penningar skulle varit omöjliga att skaffa,
om Wijk icke bragt reda i stadens drätsel. Denna
var så intrasslad, att stadskassan en vacker dag år
1818 ej kunde fullgöra sina förbindelser! Den enda
räddning, som fanns, var erhållandet af ett lån om
tre hundra tusen
kronor från rikets ständer!
Men för att medlen skulle få lyftas, erfordrades det
stadens äldstes underskrift på förbindelsen. Denna
underskrift vägrades af Wijk och några andra, om
vederbörande ej ville antaga ett af Wijk uppgjordt
förslag till reglemente för stadens drätselverk
och bok-föringssätt. I hvilket skick stadens,
Mpmans-stadens, ekonomi-ordning då befann sig, kan man
finna deraf, att intet bokslut med stadens räkenskaper
förrättats på hela nitton åren! Af ven i detta fall
mötte Wijk motstånd af de enskilda intressena och
af den orörliga slentrianen; men ^han svor på, att
det skulle blifva ordning i spelet», och ordning
blef det. Ville man hafva penningar, måste man ock
underkasta sig kontroll och ordnad granskning. Utan
kontroll inga penningar. Man måste omsider finna sig
i att antaga Wijks uppväxande stadens fromma
gjorda förslag, och till den snabbt lände det.
Det ena förtroendeuppdraget efter det andra, från
såväl staten som staden, gafs nu åt den duglige
banbrytaren, som år 1828 företog en för den tiden
ovanlig långresa, i det han for till Amerika, för att
göra sig bekant och förtrogen med landet samt öka sina
handelsförbindelser äfven der. Denna resa varade i ett
par år, under hvilka han genomreste de transatlantiska
nordstaterna. Hvad som der synnerligast träffade hans
öga och väckte hans eftertanke, var de amerikanska
arbetarnas goda ställning. De lågo ej nere och
förslafvades eller förfäades genom bränvinet,
såsom fallet då var i Sverge. Derför rådde också
der välmåga, under det att här armodet på den tiden
var inhyseshjon i nästan hvarje arbetarehem. Han
såg, huru i Amerika eldvattnet, som ju äfven der
bland indianer och irländare kräfde sina offer,
energiskt motarbetades genom stora ansträngningar af
fosterländska måttlighetssällskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
