Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtlifvets fördelar och betydelse. C. E. Ljungberg - Dödskaravanen. -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
staden, med mindre de, icke kunnat undgå det, och
betraktat sin vistelse på landet icke endast såsom
en förströelse, utan vinnlagt sig sjelfva med nit och
omsorg om en eller annan gren af landthushållningen.
Yi svenskar äro ännu mycket långt ifrån att
hylla dessa lyckliga sedvanor, men man må hoppas,
att vi småningom skola tillegna oss dem. I samma
mån landtmannanäringarna tillväxa i anseende och
betydenhet, under det att svårigheten att i städerna
vinna sin utkomst tilltager, finna sig allt flera
söner af adeln och våra bildade klasser föranlåtna
att välja sitt hem på landet, och denna förändring
underlättas af de fortgående förbättringarna i
kommunikationsanstalterna, hvilka närma till hvarandra
de aflägsnaste afstånd och tiUåta en ständig visteke
på landet förena sig med sällskapslifvets nöjen,
politiskt inflytande, själens odling och alla
civilisationens behag. Månne icke vår adel, som för
ej längesedan haft börden allena att tacka för sitt
tillträde till riksförsamlingen, skall hädanefter
uti den akt-
vinstbringande utgifter, liksom på andra
ställen i fåfängliga omkostnader.
Kanske skola vi sålunda en dag lära oss att
högre älska och värdera landsbygden och de enkla
sysselsättningar, som med vistelsen derstädes och
med jordens odling äro förbundna, och ur de mera
naturliga förhållanden, som tillhöra landtlifvet,
skall åter uppväxa den mandom i själen och det lugna
medvetande att vara en man för sig, som en af våra
skalder - Eric Gustaf Geijer - så skönt besjungit i
ett poem, ur hvilket vi ej kunna neka oss nöjet att
för en yngre generation, hvilken väl knappast läst
detsamma, återgifva följande verser:
O dalbonden.
"Å bergig ås, der står mitt hus, Högt öfver skog och
sjö. Der såg jag första dagens ljus Och der vill jag
ock dö.
Moriska befästningar kring Sevilla.
Se texten sid. 311.)
ning och anseende, han genom ädel och nyttig
verksamhet kan förvärfva, se vilkoret för sitt
inflytande och sitt deltagande i allmänna värf? Och
böra vi ej kunna hoppas, att godsägare af detta
stånd, såsom äfven af andra samhällsklasser, skola
finna både intresse och behag uti att tillbringa
större delen af sin tid bland dem, hvilka kunna för
dugligheten öppna vägen till politiskt inflytande
och bland hvilka han likväl icke äfventyrar att
städse möta annan täflande ärelystnad? Och denna
jordägarens vistelse på landet skall i rikt mått komma
jordbruket till godo. Egendommarna utsugas icke då för
främmande ändamål, utan mottaga åter åtminstone en
större del af den afkastning, de lemnat. Ju närmare
ägaren står sin jord, desto mera är han böjd att
hålla den i godt stånd. Egenkärleken, denna mäktiga
driffjäder till så mycket godt och så mycket ondt,
tager sin del uti verksamheten. Man vill icke visa
sina grannar byggnader i lägervall, ofarbara vägar,
bristfälliga åkdon, klena kreatur, vanskötta fält;
man sätter sin stolthet i
Må ho, som vill, gå kring verldens rund Vare herre^och
dräng den det kan! Men jag står helst på min egen
grund Och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn, Hon bor dock i mitt
bröst. Min skörd ej gror i ryktets famn. Jag skär
den lugn hvar höst.
Se, tyst lägger tiden stund till stund; Och den täljer
dock icke hans da’r; Och tyst flyter böljan i hafvets
grund, Fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig; Man spor om mig
ej stort, Och mina bröder likna mig, Hvar en uppå
sin ort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
