Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtlifvets fördelar och betydelse. C. E. Ljungberg - Knifstakannan. L. L. - Dödskaravanen. -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Vi reda för landet den närande saft. Vi föda det -
brödet är vårt. Af oss har det helsa, af oss har det
kraft, Och blöder, det - blodet är vårt.
Hvar plåga har sitt skri för sig, Hen helsan tiger
&till;’
Derför man talar ej om mig, Som vore jag ej till.
De väldige herrar, med skri och med dån, Slå riken
och byar omkull; Tyst bygga dem bonden och hans son,
Som^så uti blodbestänkt mull."
C. E. JLjungfoerg.
|land all konstslöjd har de ädla metallernas
bearbetande ända sedan äldsta tider intagit ett
framstående rum, såväl till följd af sjelfva
materialets dyrbarhet, som i synnerhet genom den
elegans och skönhet, som konstnärliga händer förmå
gifva detsamma. Silfret, liksom guldet, är nämn-ligen
ett mycket smidigt material, det låter lätt forma
sig, än under hammarens slag, än genom pressning och
gjutning, och genom denna böjlighet hos materien kunna
de finaste ornament lättare åstadkommas på silfver
och guld, än på andra metaller. Stora konstnärer
hafva också öfvat sin förmåga på guldsmedskonsten;
detta var i synnerhet fallet under 1500-talet, då
renässansens store mästare Benvenuto Cellini arbetade
vid den praktälskande Frans I:s hof i Frankrike och
skapade konstverk, hvilka ännu stå oupphunna i sitt
slag. Ungefär samtidigt hade äfven i Tyskland denna
gren af konstslöjden börjat blomstra. Niirnberg och
Augsburg blifva under hela 1500-talet och 1600-talets
första tredjedel de egentliga härdarna för det tyska
guld- och silfversmidet, särdeles den senare staden,
hvarom många i offentliga och enskilda samlingar
förvarade silfverpjeser vittna och lätt igenkännas
derigenom, att staden Augsburgs vapen, en kotte,
vanligen under någon form förekommer på desamma.
Ett alster af det tyska silfversmidet från början af
1600-talet är den kanna, af hvilken vi sid. 305 lemna
en af bild. Ända till konstindustriutställningen
i arffurstens palats i Stockholm åren 1876-77 var
densamma fullkomligt okänd för den konst-älskande
allmänheten. Den hade nämnligen i ungefär två hundra
år stått fördold för verldens ögon i den lilla
Knifsta-kyrkan i erkestiftet. En vaken samlare och
konstvän, som har sitt gods i närheten af nämnda
kyrka, drog dock försorg om, att den blef afsänd
till Stockholm, och från den dagen Knifstakannan,
som den hädanefter kallades, uppställdes i palatset
vid Gustaf Adolfs torg, utgjorde den ett ofta
återkommande samtalsämne mellan herrar konstkännare,
konstsamlare och konsthandlare, hvilket allt är folk,
som i regel icke bör förblandas. Liksom alla andra
skönheter af större sällsynthet, blef hon föremål för
en mängd intriger, och såväl från London och Paris,
som från Jakobs torg och Fredsgatan, der Stockholms
konsthandel slagit ned sina bopålar, gjordes försök
att blifva ägare till det sköna föremålet. Detta var
dock nästan oåtkomligt, så till vida, som det för e
värdliga tider öfverlem-nats åt Knifsta församling
till minne af tvänne lyckliga makar, Andreas Berg
och Anna Greij, hvilkas namn också äro ingraverade
i lockets Msida. Denna senare skänkte kannan till
kyrkan år 1692.
Kannan, som är af förgyldt silfver, ^har ett ovanligt
högt konstvärde, såsom ett af de ädlaste och finast
utförda silfver-arbeten från renässansens dagar,
hvilket icke vill säga så litet, efter hvad vi här
ofvan påpekat. Samtliga ornamenten äro
uppdrifna med en förvånande noggrannhet, och de å
kannan förekommande figurerna lemna i utförandets
finhet och teckningens skönhet intet öfrigt att
önska. Formen är cylindrisk, det höga locket krönes af
en fristående, bevingad amorin, som i sin hand håller
en sköld, hvarå staden Kigas vapen samt årtalet 1622
äro ingraverade. Lockets kant prydes af tre liggande
figurer och två bröstbilder, och på lockgreppet är
ett barn framstäldt med kors och glob. På grepen
synes en qvinlig karyatid och på foten förekomma
två fria byster, hvaraf dock den ena under tidernas
lopp försvunnit. Strax ofvan fotstället synes en
jagtfris i den bekante Niirnbergerkonstnären Virgil
Solis’ maner. Kannan täckes i öfrigt af drifna och
ciselerade ornament, blommor och maskaroner, samt
tre medaljonger, framställande Venus och Adonis,
Pyramus och Tisbe samt Perseus och Andrömeda. Det är
denna senare medaljong som synes å vår illustration.
, - .
Andrömeda var en etiopisk konungadotter, hvilkens
moder förtörnat några gudinnor genom det oförsigtiga
påståendet, att hennes dotter i skönhet Öfverträffade
dem. De förolämpade gudomligheterna anropade
gudarna om hämnd; dessa å sin sida utsände ett
förskräckligt odjur -att ödelägga hela landet, och
oraklet förklarade, att ingen annan hjelp fanns mot
olyckan, än att konungadottern lemnades till byte åt
odjuret. Hon fastsmiddes sålunda naken vid klippan,
i hvilket tillstånd den ädle Perseus varseblef
henne, just då odjuret var nära att bemäktiga sig
henne. Perseus dödade detsamma samt tog Andrömeda
till sin brud. Så berättar häfden Andromedas historia,
af hvilken konstnären här lemnat en ypperlig bild.
Såsom af årtalet å skölden synes, förskrifver sig
kannan från början af 1600-talet. Ungefär samtidigt
började den tyska guldsmedskonsten förfalla,
mönstren blifva gröfre, arbetet mer vårdslösadt,
och den elegans, som utmärkt den föregående tidens
smak, återfinnes ej mera. Af detta förfall bär dock
Knifstakannan intet spår; den lemnar i sin enkla och
dock så rika skönhet ett talande vittnesbörd om, hvad
man under konstens storhetstid förmådde åstadkomma,
och kan i mer än ett afseende lemna mönster och tjena
till modell för vår tids guldsmedskonst.
Om ’tillverkningsorten våga vi ej med visshet yttra
oss. Riga kan svårligen göra anspråk på att vara
det; utan torde den omständigheten, att dess vapen
förekommer å skölden, böra sökas i andra orsaker. Så
mycket bör till ledning nämnas, att i den utställning,
som det. österrikiska Gewerbemuseet anordnade i Wien
år 1864, förekom en såväl till form, som ornamentik,
öfverensstämmande kanna, som eget nog bär samma
årtal som Knifstakannan. Den tillhörde friherre von
Rotschild, men om Rigavapnet återfanns äfven på denna,
är oss obekant, då vi endast sett den i af bild (n:r
1311 det öfver utställningen utgifna planschverket).
L. L.
’ demarkens stelnade barm lifvas åter flygtigt
af något, som liknar ett pulsslag: tyngda af
sin laddning, draga »öknens skepp» våra ögon
förbi. Hvarifrån kommer och hvarthän rör sig det långa
tåget? Hvilka äro de skatter, det denna gång gäller
att undan röfvare och sandstormar föra i hamn? Kinas
te och siden, Indiens kryddor och ädla stenar,
Persiens väfnader, Arabiens rökelse, Senegambiens
och Guineas
guldsand och elfenben - är det väl under dylika
bördor, de tåliga lastdjuren svigta? Intet af allt
detta; och karavanens mål är ej heller någon af de
stora stapelorterna för den afrikanska eller asiatiska
handeln; det är allas vårt gemensamma: grafven.
Och dock är detta ingen andekaravan, sådan som den,
till hvilken, enligt sagan, hvarje år på en bestämd
natt stoftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
