Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödskaravanen. -o- - Bild från Sevilla - Pelle Småländing. Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
af alla i Öknen omkomna, såväl menniskor som dr
ägare, samlar sig för att draga till Mekka och der
förrätta bön; en sådan, som skalden Freiligrath,
i sin nölcewynn, så gripande skildrar, att läsaren
nära nog smittas af den fasa, som fattar den lefvande
karavanen i närheten af denna från kap Ver d till
Bab-el-Mandeb framilande spökhär af »på kameler
ridande yppigt sköna qvinnor, af jungfrur, likt
Kebecka bärande vattenkrukor och af bruna män "till
häst». Äfven vår karavan är en, som vallfärdar till
helig ort, men den består af verkligt kött och blod
och står likväl i gräslighet obetydligt, om ens något,
den förra efter, ty det mesta af detta kött och blod
har redan öfvergått - till förruttnelse. De på alla
dessa kameler klöfjade packorna gömma hvarken guld,
perlor eller kosteligt tyg, utan tik, lik i alla
förvandlingens grader!
Såsom bekant, dela sig islams bekännare i tvänne stora
partier, sunniternas och schtiternas, af hvilka de
förra, eller de ortodoxa, omfattande muhammedanerna
i Turkiet, Arabien, Egypten och det öfriga Afrika,
erkänna de tre första kaliferna, Abu Bekr, Omar och
Osman såsom Muhammeds rättmättiga efterträdare, de
senare åter, dit perserna höra, erkänna rättmätigheten
först af den fjerde kalifen, Ali, profetens måg,
och såsom sin största religiösa fest fira årsdagen
af Alis son Hus-seins, i slaget vid Kerbela år 680
timade död. De persiska schiiterna hafva derför, ej,
såsom sunniterna, till vallfartsort Mekka, utan just
detta Kerbela, en stad i öknen, öster om Eufrat,
i det nuvarande paschalikatet Bagdad, och der iman
Husseins heliga graf befinner sig. Enligt schtitiskt
religionsbruk skola de aflidna, huru aflägset de än
bott, hvila i den heliga grafvens omedelbara närhet;
då det emellertid vore förenadt med svårigheter att
ditföra blott ett eller ett fåtal lik i sender, väntar
man till dess ett större antal, vanligen omkring
hundra sådana, hunnit samlas, hvarpå dessa samtliga
uppgräfvas ur de grafvar, deri de för tillfället
jordats, inslås mellan bräder och lastas på
kamelryggen; hvarje sådan packa innehåller tvänne
lik. Med denna hemska laddning drager nu hela
tåget till bestämmelseorten, der sålunda efter hand
uppstått oerhörda kyrkogårdar, hvilkas döda endast
knapphändigt skylas af litet påkastad jord; det lär
ofta inträffa att resande, hvilka färdas öfver en
sådan begrafningsplats, med sina hästar nedstörta
i grafvarna. Ej blott hela paschalikatet Bagdad,
utan äfven ett vidsträckt område der omkring, har
genom detta afskyvärda bruk så förpestats, att det
nu utgör en stadigvarande härd för ty-fösa farsoter,
och samma öde dela äfven de landsträckor, genom
hvilka dessa fasaväckande »dödskaravaner» framtåga;
annalkandet af en sådan karavan skall låta spåra
sig på en omkrets af många mil. Den pest, som 1863
anställde de rysligaste härjningar i det kring Tigris’
källor liggande landskapet Kurdistan kom, enligt
läkarnas intyg, från Bagdad och Kerbela. Farsoten har
sedan dess förnyade gånger rasat vid stränderna af
Kaspiska hafvet och kom vid sitt senaste uppträdande
i Kyssland längs efter Volga från nämnda haf,
liksom den på samma väg sannolikt mer än en gång
till Europas förfäran skall återkomma. Fanatismen
är sig lik - inom hvarje tidehvarf liksom hvarje
tro. Det är ej första gången gamarna, såsom på vår
afbildning, följa dess spår; ej första gången, det
största åsidosättandet af renlighetens fordringar,
af vilkoren för en helsa, som för den tänkande
betraktaren intet annat är än afspeglingar af den
inre, af själens egen helsa, gäller såsom den
högsta grad af helighet. Och i sjelfva verket:
hvad gör det väl, för den åsigt, enligt hvilken
himmelen är allt, om jorden får nedsjunka till
blott och bart ett förruttnelsens hemvist!
_0-
Bild från Sevilla.
l ill det minnesmärke af morisk byggnadskonst
i Spanien, som i Julihäftet af denna tidskrift
meddelades, foga vi sidan 309 ännu ett: från Sevilla,
den mångbesjungna staden vid Guadalqvivir, fordom
hufvudstad i ett af morernas konungariken.
Intressant i mer än ett afseende är jämnförelsen
mellan dessa moriska försvarsverk och de likaledes
än i dag bibehållna befästningarna kring flera af
de äldre städerna i norra Spanien, hvilkas kristna
invånare med framgång mot inkräktarna kämpade för
sitt oberoende. Medan de murar, af hvilka sistnämnda
städer omgilvas, kännetecknas genom det, så att säga,
ursprungliga i konstruktionen, genom sin tyngd och
massa, genom bristen på hvarje krönande afslutning
samt genom sina Jialfrunda torn (cubQs) af större
bredd än höjd, tillfredsställa deremot söderns verk
af detta slag lika mycket ögats, som de fordringar,
för hvilka de egentligen afsågos. Resande sig
med en lätthet, som kommer åskådaren att förgäta
motståndskraften hos det an-
vända materialet, ja, nästan ända till tillvaron
af någon sådan dimension, som tjocklekens, likna de
med sina spetsade tinnar »snarast tvänne tätt till
hvarandra fogade palissader af plank#. ©m den omsorg,
hvarmed detta oaktadt så väl murarna, som de smärta
och luftiga, af skottgluggar genombrutna och med,
lister af tegel och hvit sten samt arabiska inskrifter
prydda tornen uppförts, vittna deras ytterlinier,
hvilka ännu framträda med en skärpa och friskhet, som
hade de först sedan i går, och ej redan i ett åftusen,
bearbetats af tidens tand. Det nordliga Spaniens
minnesmärken af detta slag tyda på ett folk, som reser
sig mot och småningom fördrifver sina förtryckare; de
i landets sydliga del .åter på ett tryggt och trofast
folk, som omgifver sig med murar blott för att mot
öfverrumpljngar bevara sina under freden förvärfvade
skatter af näringsflit, vetenskap och konst.
Sevillas med femton portar försedda murar sträcka
sig till ett omfång af nära två tredjedels svensk mil.
^ JPélle
P
t? elle är född - nå ja, sak samma hvar - -^.Född i
ett torp, alldeles som far,
Men att som han i all’ sina dar
Gråna på samma ställe,
Det ligger ej i ynglingens gry;
Nu vill han bort från sin födelseby,
Lyckan han skall taga fatt på, förty
Småländing är ju Pelle.
Sätt blott i hafvet på naknaste skär Pojkar från
Smålen och säkert, jag svär, Veta de nog att reda
sig der: Klipska di ä’ och »snälle».
Pelle - dess bättre är inte vhan gift -=> Längtar
nu hä^n att bege sig på vift, Skaffar sig plats som
dräng vid en »drift" Småländing är ju Pelle!
Stadig i bena och munter i håg Ställer han nu genom
»SmauPn» sitt tåg; Hornprydda landsmän följa, ett
tjog. - »Lunka, ditt lata skrälle!» Så är kommandot,
men Pelles befäl Lyda de utan allt gorm och gräl,
Honom förstå de så innerligt väl: Småländing är
ju Pelle!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
